Lucilas upptäckt: Jag blev kidnappad och såld som baby
När Lucila Jensen, trettiosex år efter att hon kidnappats och adopterats bort från sitt födelseland, för första gången beträdde chilensk mark jublade hennes hjärta. Ur hennes mun kom ett glädjevrål; jag är äntligen hemma!
För att förklara känslan av total tillhörighet – trots att hon inte talade ett ord spanska – måste hon backa bandet till 1974. Hon var fyra år när hon togs från barnsjukhuset i Santiago där hon tillfälligt var placerad på grund av undernäring.
Organiserad kidnappning
Vid hennes sida fanns också hennes ett år äldre bror. En svensk kvinna, gift med en juntamedlem, låg bakom den organiserade kidnappningen och efter en tid hamnade Lucila i Sverige, såld till en dansk adoptivfamilj på Lidingö i Stockholm. Här fick hon namnet Nina.
Det skulle bli början på en mardrömslik uppväxt som präglades av utfrysning, kränkningar och våld.
– Jag kallade min adoptivpappa för ”generalen” eftersom han var så hård och elak. Varje dag fick jag höra att jag måste visa dem tacksamhet för att de köpt mig. Ja, de sa faktiskt så, säger Lucila och berättar att om hon inte lydde så stängde de in henne i den lilla skrubb som var hennes rum.
Hon fick håret kortklippt för att matcha de avlagda pojkkläder hon tilldelades – hon hade en fem år äldre adoptivbror. Som svarthårig stack hon dessutom ut i den överklassiga förorten. Hon kände sig udda, ovälkommen och fel och fick ofta höra att hon var fet och ful.
Kärlekslös uppväxt
Några bevis på kärlek, omtanke eller kramar fick hon aldrig av sina adoptivföräldrar och hennes födelsedagar förbigicks med tystnad. Hon berättar om ett tillfälle då hon bröt sin tumme.
– I stället för att trösta mig blev de rasande för att jag förstörde deras planering. De hade fullt upp med golfrundor och socialt umgänge, så min brutna tumme blev ett irriterande avbrott, säger Lucila med en suck.
Hon skakar sakta på huvudet. Beskrivningen av hennes uppväxt påminner om sagan om Askungen och hon berättar att hon behandlades som ett hjon i det flotta Lidingöhemmet. Fick städa, tvätta och servera när familjen hade bjudningar.
Kom till fosterfamilj
Hon hade inlärningssvårigheter i skolan och när hon kom upp i tonåren fick hon självskadebeteenden och började experimentera med alkohol och droger. Sexton år gammal anmälde hon sina adoptivföräldrar till socialtjänsten och placerades hos en bra fosterfamilj i Dalarna.
Då hade hon redan hunnit börja fundera på sina chilenska rötter och också tagit upp det hemma. Men hennes önskan om att få söka efter svar slogs ner.
– Jag fick höra att min biologiska mamma inte velat ha mig, att hon hade valt bort mig till förmån för en cp-skadad bror och att det bästa för mig var att glömma det hela. Det gjorde ont att höra, men frågorna fanns där ändå. Varifrån kom jag? Hur hade det varit om jag blivit kvar i Chile hos min ursprungsfamilj?
När hon blev myndig fick hon tillgång till sina adoptionshandlingar, vilket gav upphov till ännu fler frågor. Handlingarna innehöll namn på personer som inte gick att spåra. Det var uppenbart att adoptionsprocessen inte gått rätt till.
Men när hon förde det på tal och åter uttryckte att hon ville resa till Chile hotade adoptivföräldrarna med att göra henne arvslös. De skulle kapa alla band med henne.
– Då hade jag inte styrkan och orken att gå emot dem. Men jag kände alltid att en dag ska jag åka till Chile, en dag ska jag få svar. Men tills vidare lät jag det vara.
– Livet gick vidare och jag fick två barn, säger Lucila, men tillägger att tankarna på hennes ursprung hela tiden gnagde i bakhuvudet. Hon kände sig rotlös och ensam och försökte periodvis döva sig med alkohol och droger.
Kände sig hemma
I samband med att hon fyllde 40 beslutade hon sig för att äntligen ta tag i saken. Hon gav sig själv en present: en flygbiljett till Santiago de Chile. Den 16 februari 2010, samma datum som hon landat i Sverige 36 år tidigare, flög hon mot Sydamerika.
Hon kände sig hemma samma sekund som hon klev av planet. Här såg alla ut precis som hon, här kände hon sig inte vilsen.
– Första gången jag kom till Chile gick jag bara omkring på gatorna och njöt. Jag satt och kollade på folk och insöp hela atmosfären. Jag såg hela tiden personer som hade kunnat vara mina föräldrar: tänk om den eller den är en släkting? Alla påminde ju om mig.
Hon promenerade sönder två par skor och tog sig till det ”farliga” område där hon föddes. Hon avråddes av hotellpersonalen att åka dit. Men det gjorde hon ändå och det gick bra.
Tog kontakt med en tv-station
Ett år senare reste hon tillbaka och den här gången var hon mer målinriktad. Nu skulle hon hitta sin familj. Hon gick resolut upp på en tv-station och fick kontakt med en reporter som blev intresserad av hennes öde. Tillsammans började de söka efter dokumentation och hittade till barnhemmet där hon varit när hon fördes bort.
– Men personalen på hemmet sa åt mig att inte gräva i det förflutna. De tyckte att jag skulle fokusera framåt i stället. Men jag gav mig inte. Jag sa att jag rest ända från Sverige för att få svar och att jag inte tänkte ge upp, säger Lucila med eftertryck.
Sökandet gav upphov till en chilensk dokumentär 2014 och med reporterns hjälp tog de reda på att det var Lucilas farmor som placerat henne och brodern på barnhemmet.
Farmorn placerade henne på barnhem
Deras hemförhållanden hade varit svåra. Lucilas mamma hade blivit slagen av både sin man och sin svärmor. Senare övergav han sin familj och Lucilas mamma fick svårt att klara sig och barnen. Då steg svärmor in och tog över, med mindre lyckosamt resultat.
– Min farmor var ingen snäll människa. Min mamma tvingades lämna bort oss och hon fick aldrig veta vad som hände med mig, säger Lucila och fäller ner blicken.
Hon bär alltjämt på sorgen över att hon aldrig fick chansen att träffa sin mamma – hon var redan död när Lucila kom till Chile. Hennes bror var den som berättade. Sanningen om modern kom som en chock.
– Jag önskar att jag hade rest till Chile tidigare. Då hade jag fått träffa min mamma och jag hade fått höra henne säga att hon älskade mig och att jag inte alls hade blivit bortvald. Det hade betytt allt för mig. Jag tror också att det skulle ha betytt allt för min mamma, säger Lucila sakta.
Återförenades med syskonen
Men mitt i sorgen finns förstås glädjen över att få lära känna sina syskon. Först ut var hennes storebror, som alltid undrat var hans syster tog vägen.
Det blev ett känslosamt möte i hotellträdgården. Lucila minns hur nervös och förväntansfull hon var och hur hjärtat tog ett skutt när hon såg Juan komma emot henne.
Lucila lyser upp.
– Jag tänkte direkt att vi är jättelika till utseendet! Men också lika till sättet. Vi är båda galenpannor, säger hon med ett leende och berättar hur de stod länge, länge och kramade om varandra.
Äntligen, efter ett halvt liv, var bror och syster återförenade.
De åkte genast hem till Juans familj och senare fick hon också lära känna sin lillebror Jorge och sina systrar.
I dag är hon lycklig över sin stora familj i Chile och de träffas regelbundet, minst en gång per år. Hon har ett rum som alltid väntar på henne hemma hos sin lillebror i södra Chile. Och i somras bjöd hon honom till Sverige för att han skulle få lära känna det land där hon levt sitt liv.
Såret håller på att läka
Saknaden efter familjemedlemmarna på andra sidan Atlanten finns där hela tiden: hon beskriver det som ett öppet sår som sakta håller på att läka. När längtan är som störst släpper hon fram den, utan filter.
– Då brukar jag lyssna på latinomusik och gråta, säger Lucila, som så smått har börjat skriva på en bok om sitt livsöde. Att berätta, både i skrift och på andra sätt, är läkande, menar hon.
Hon understryker att hon aldrig har känt sig så välkomnad som hos sin chilenska familj. De har tagit emot henne med öppna armar och behandlar henne som den familjemedlem hon är.
– Vi har så mycket kärlek att ge varandra och själv känner jag mig för första gången hel. Den hopplöshetskänsla jag tidigare levde med är borta nu.
Det här är Lucila Jensen
(Lucila hoppas kunna ta tillbaka sitt chilenska efternamn och snart heta Lucila de las Mercedes Riquelme istället.)
Ålder: 48 år.
Bor: I Fagersta.
Familj: Två vuxna söner och en stor familj i Chile.
Gör: Arbetar i säkerhetskontrollen på Arlanda.
Många barn i Chile kan ha kidnappats
Många barn som adopterades från Chile till Sverige under 70- och 80-talen kan ha tagits från sina mammor utan deras medgivande. Det visar en granskning som chilenska journalister gjort i samarbete med SVT. En före detta chef inom den chilenska barnavårdsmyndigheten Sename hävdar att ett okänt antal av barnen utsattes för människohandel. Det har framkommit uppgifter om att många mammor fick barnen tagna ifrån sig med hjälp av övertalningskampanjer och ibland under kidnappningsliknande former.
Källa: SVT
Av Maria Zaitzewsky Rundgren
Foto: Jennifer Glans, Privata