Louise var bara 14 år när hon började sälja sex
Endast 14 år gammal började Louise sälja sex. Familjen vädjade: ”Fortsätter du så här kommer du att dö.” Men ångesten drev henne vidare in i självskadebeteende och prostitution, tills hon en dag bestämde sig: Nu var det nog!
Ärren på armarna är en ständig påminnelse för Louise Amcoff om sitt tidigare liv, ett liv som under sju år präglats av panikångest, oro och skam. I dag är hon 22 år, och har målmedvetet jobbat sig tillbaka till ett liv som hon kan vara stolt över, men hennes berättelse är full av kaos och förnedring.
– Efter varje gång jag sålt min kropp skar jag mig. Det bedövade för stunden. Inget annat hjälpte, jag försökte duscha bort ångesten och smutskänslan men det hade etsat sig fast inom mig, säger Louise och stryker handen över sina ärr.
Är inte till salu längre
Inget hos Louise avslöjar att hon mått så dåligt. Hennes blick är klar och hon utstrålar styrka och lyser av självförtroende. På ena handleden har hon en tatuering, där står: Priceless – ovärderlig.
– Inga pengar i världen kan köpa mig längre, jag är inte till salu. Tatueringen gör mig påmind om att jag har ett eget värde och ett eget liv.
Hennes uppväxt var brokig och kantad av konflikter. Skoltiden var tuff, Louise blev mobbad och hade inga vänner hon kunde lita på. Hon kände sig inte hemma någonstans. Hennes inre var ett enda kaos.
– Jag vill vara tydlig med att det inte är mina föräldrars fel att jag klev in på fel väg i livet. De försökte hjälpa mig men när jag mådde dåligt kunde vi inte kommunicera med varandra.
Fick panikångest i skolan
Hon minns tydligt när hon som 13-åring fick sin första panikångestattack. Hon satt i skolan framför datorn och mejlade med en kompis. De började bråka. Louise blev ledsen och plötsligt kände hon en frätande känsla inuti. Bröstet brände, hon fick inte luft, hon reste sig och sprang ut från skolan.
– Då visste jag inte att det var ångest, jag förstod inte vad som var fel med mig.
Ångesten kunde även komma när hon var hemma och för att fly från den började hon rymma.
– Jag trodde att det var lösningen, men det gjorde allting bara värre, ändå fortsatte jag.
En kväll när hon rymt 12 mil hemifrån, från Hudiksvall till Gävle, visste hon inte vart hon skulle ta vägen. Hon gick till busstationen och satte sig på en bänk. Det var sent på kvällen och efter ett tag kom en man fram och frågade om hon frös. Han erbjöd Louise att komma hem till honom och värma sig. I tron att hon skulle få en plats att sova på under natten följde hon med. Men det visade sig att mannen hade andra tankar.
– Han försökte våldta mig men jag lyckades fly.
Polisanmälde mannen
Louise fick hjälp att våga polisanmäla mannen, hon visste inte vad han hette men hon uppgav adressen hon hade befunnit sig på. Det visade sig inte stämma. Mannen som ägde bostaden var inte den Louise träffat. Förundersökningen lades ner och Louise fick veta att hon skulle vara glad att hon var minderårig, annars kunde det ha blivit en anmälan för att hon lämnat felaktig information.
– Tydligen hade han lånat bostaden och den som bodde på adressen kunde inte förklara hur någon hade kommit över hans nyckel. Det gick inte att bevisa något. Jag var arg och ledsen, det var som att få en käftsmäll, inte ens polisen kunde man lita på.
Efter händelsen placerades Louise i familjehem men inget blev bättre. Hon fortsatte må dåligt och rymde på nytt. En kall, regnig kväll tog hon tåget från Hudiksvall till Söderhamn.
Väl där hade hon ingenstans att gå, så hon satt kvar där på perrongen när en man kom och satte sig på bänken mittemot. Med blicken klädde han av henne, plagg för plagg. Louise försökte ignorera honom, men han fortsatte stirra och till slut började han prata:
”Vart är du på väg?”
”Jag har rymt hemifrån.”
– Då började han skratta och bad mig följa med till Gävle. Jag tvekade först men när han sa: ”Kom igen nu, du har ingenstans att ta vägen”, tänkte jag att det är ju sant.
Hamnade bland personer med missbruksproblem
Den kvällen sålde hon sex för första gången. Hon hade precis fyllt 14 år.
– När jag blev sedd av mannen på perrongen kände jag mig vacker. Någon ville faktiskt vara med mig. Det blev en bekräftelse och jag blev fast i det beteendet i flera år.
Samma natt skildes de åt och hon tog tåget mot Uppsala. En tågvärdinna tyckte att hon var för ung för att vara ensam mitt i natten och ringde efter polisen som hämtade upp Louise. Nu placerades hon på ett behandlingshem för personer med drog- och missbruksproblem.
– Det blev väldigt fel för mig. Jag varken drack, rökte eller tog droger. Jag behövde annan hjälp men det fanns ingen som lyssnade på mig.
Hon lyckades rymma även därifrån – denna gång tog hon sig till Stockholm. Utan pengar och bostad kunde Louise inte se någon annan utväg än Malmskillnadsgatan.
– Där kan jag tjäna pengar, tänkte jag.
Kom till behandlingshem
Just då hon var på väg att kliva in i en bil blev hon stoppad. En annan prostituerad, som hade tyckt att Louise var för ung för att sälja sig, hade ringt polisen.
Nu kom hon till ett annat behandlingshem, i en stad långt från Hudiksvall. Där blev hon kvar i ett och ett halvt år och under hela tiden fortsatte hon prostituera sig. Männen fick hon kontakt med via nätet.
– Jag sålde sex och gick tillbaka till hemmet och skar mig. Från att tidigare ha gjort små snitt skar jag nu upp djupa sår som behövde sys. Mitt självskadebeteende ökade hela tiden – jag fattar inte i dag hur jag kunde hålla på så utan att någon reagerade.
Sedan Louise skrivits ut flyttade hon hem till Hudiksvall, där bodde hon i olika familjehem. Hon rymde, sålde sex och skar sig för att döva sin ångest. Men så en dag sa hon högt till sig själv: ”Nej, nu är det nog. Nu räcker det.” Hon hade fyllt 19 år och bestämde sig för att sluta. Hon skulle reda upp sitt liv.
För att bearbeta det som hänt skrev hon ett anonymt brev till alla män som köpt sex av henne. Brevet publicerades i lokaltidningen.
– Det var ett gripande och långt brev där jag beskrev känslan. Hur det kändes att bli sexuellt utnyttjad och våldtagen. Hur det kändes att leva som prostituerad. Jag frågade männen hur de kunde köpa sex av en minderårig. Brevet blev på något sätt ett avslut för mig, och en början på ett nytt liv.
Får hjälp av en terapeut
Hon började plugga upp sina betyg och utbildade sig till undersköterska. Från det att hon var 19 år tills hon var 21 ramlade hon tillbaka några enstaka gånger.
– Men inte alls i samma omfattning. När det var som värst träffade jag tre män per dag. Nu var det någon enstaka under två års tid.
Fortfarande har Louise saker att jobba sig igenom. Hon får hjälp av en terapeut att bearbeta sina minnen, eftersom hon lider av posttraumatiskt stressyndrom. Sedan nio månader tillbaka är hon helt fri från sitt beteende och hon är inte rädd för att återfalla.
– Aldrig i livet kommer jag att göra mig själv så illa igen. Hade jag fortsatt hade jag inte levt i dag. Min familj trodde ju att jag skulle dö innan jag fyllde 18. Flera farliga incidenter inträffade men jag tog mig ur dem.
Hon bestämde sig även för att offentligt gå ut med sin livshistoria och höll en öppen föreläsning i Hudiksvall i oktober 2017 om sitt liv och sin resa. Lokalen var fullsatt. Hon hoppas att andra unga flickor och pojkar inte ska råka lika illa ut som hon gjorde. Därför vill hon prata öppet om detta, för att kanske kunna rädda liv.
– Det finns inget bra med att sälja sin kropp, inget bra alls. Det bara förstör och man mår dåligt.
Alla typer av män
Lousie berättar även att många har förutfattade meningar om de män som köper sex, många tror det är ensamstående äldre män.
– Det är så fel. Det har varit män från alla samhällsklasser och åldrarna har varierat. Allt ifrån småbarnspappor till just äldre ensamma män. Vissa har varit så gamla att de kunde ha varit min farfar.
När hon blir klar med sin utbildning vill hon arbeta för att hjälpa dem som har hamnat i prostitution, och hon drömmer om att skriva en bok.
– Jag är så glad att jag tog mig ur detta, och att jag nu har en fin kontakt med mina föräldrar. Vi pratar varje dag i telefon och träffas så ofta vi kan. När jag mådde som sämst trodde jag aldrig att jag skulle kunna få tillbaka livet och känna glädje igen.
Av Anna Olofsson
Foto: Anna Thors
