Louise led av selektiv mutism: "Jag kunde inte prata utanför hemmet"

Konstnären Louise Eklund växte upp under trygga familjeförhållanden i Stockholm på 90-talet och var som litet barn mycket blyg och försiktig.

Blyg var hon även när hon började skolan och de första terminerna tog det ett par månader innan hon kom i gång och pratade. Men efter jullovet i andra klass tog det helt stopp. Hemma pratade hon som vanligt, men så fort hon hamnade i andra miljöer var det som att halsen snörptes åt och hon fick inte fram ett ord – trots att hon ville.

– Jag hade mycket ångest och orostankar kring hur min röst lät och om hur alla skulle reagera om jag råkade säga fel. Jag var väldigt självkritisk och hade låg självkänsla. Samtidigt var jag social och fick energi av att umgås med andra barn. Jag hade några vänner som jag på något sätt kommunicerade med, men upplevde att det var enklare att umgås med killar som ofta lekte konkreta lekar som inte krävde så mycket prat, säger Louise.

Men hennes röst fick ingen höra. Det var som att den låste sig när det förväntades att hon skulle säga något. Hon var duktig i skolan och hennes lärare var hänsynsfull och lät henne svara skriftligt i stället för muntligt. Men av förklarliga skäl nådde hon inte sin fulla potential, eftersom hon inte kunde tala inför klassen eller delta i gruppdiskussioner. Tanken på att ens försöka gav upphov till ångest och ännu fler låsningar.

Avskydde lekterapin

Hennes föräldrar var medvetna om dotterns problem och försökte hjälpa henne genom att ta henne till logoped och BUP. Där fick hon diagnosen selektiv mutism, en ovanlig diagnos som innebär att barnet kan prata i vissa situationer men inte i andra. Ångestdiagnosen debuterar oftast i förskoleåldern och obehandlad kan den leda till en förödande social osäkerhet och psykisk ohälsa längre fram i livet.

Men besöken på BUP ledde ingen vart. Louise avskydde lekterapin och protesterade i tysthet genom att hårdnackat vägra prata.

I dag är hennes selektiva mutism knappt märkbar, möjligen är hon mer eftertänksam än de flesta. Men att tala kan fortfarande vara laddat, även om hon har lärt sig att hantera självkritiken.

– Som barn var pratet heligt för mig. Det var vägen in till mitt innersta och det var inget jag vågade blotta för vem som helst eller var som helst, trots att jag egentligen ville prata.

Led av spegelfobi

Hon förmodar att hon har en medfödd disposition för ångest. Hon var högkänslig och reflekterande redan som barn och av olika anledningar ledde det till en låg självkänsla och en fobisk självkritik som tog sig uttryck i en ofrivillig tystnad.

– Jag växte upp som en ja-sägare för att inte såra någon och var alltid rädd att inte räcka till, att göra bort mig eller inte duga. Jag tog åt mig av precis allt. Det satte sig i rösten men även i kroppsspråket och i mina tankar. Jag var ett hämmat barn språkligt, fysiskt och psykiskt, förklarar hon.

Hon berättar att hon tampades med olika rädslor och fobier. Om någon ringde på dörren gömde hon sig eftersom det fanns en risk att hon skulle behöva säga något. Likadant var det om telefonen ringde när hon var ensam hemma. Hon led av spegelfobi och täckte över alla speglar hemma för att slippa möta sig själv spegelvänd.

– Jag tyckte det var obehagligt att se mig själv och undvek en viss korridor i skolan där det fanns stora speglar. Jag kan fortfarande känna obehag över min spegelbild, som ju faktiskt är spegelvänd. Vi ser aldrig oss själva som andra ser oss. Jag hade också klockfobi, eftersom tidens gång triggade en existentiell ångest. Och jag var väldigt kräsen med maten, ingenting fick blandas på tallriken, säger hon.

– Det blir en fixering som går överstyr och som inte går att kontrollera. Talet är bara det yttre skalet på en inre ångest. Jag minns hur jag tog åt mig om någon råkade fälla en kommentar om att en person sjöng falskt. Helt odramatiskt för de flesta, men hos mig satte det djupa spår, säger Louise.

I tidiga tonåren började hon ta kommando över sin röst. Hennes bästa kompis, som hon så småningom pratade som vanligt med, pushade henne att våga mer och när de bytte klass i sjuan fick hon chansen att börja om. Men efter så många år utan att prata i sociala sammanhang fick hon googla sig fram till hur man startar och deltar i en konversation.

– Jag hade missat så många år av social interaktion och försökte komma ikapp. Med tiden gick det bättre, men än i dag är jag oftast den ”tysta” i sällskapet, vilket gör att jag gärna drar till mig pratsamma personer. På så sätt slipper jag ta ansvar för samtalet. De pratar och jag lyssnar, säger Louise med ett litet leende.

Reste ut i världen

Efter att hon tagit studenten började hon gå hos en psykolog. Samtalen blev en trygg plats där hon fick ökade insikter om sig själv och hur hennes selektiva mutism begränsade henne.

– Genom att utmana mig själv och mina rädslor kunde jag komma vidare i livet. Efter nian reste jag till USA och bodde hos avlägsna släktingar till familjen i tre månader för att öva på engelska och bli mera självständig. Eftersom jag där inte hade någon att luta mig mot, tvingades jag ta mig ut min komfortzon och stå på egna ben, vilket var positivt, konstaterar Louise.

Se också: Så stöttar du någon med psykisk ohälsa

Efter reklamen: Experten: Så stöttar du någon med psykisk ohälsa

Efter gymnasiet fortsatte hon att resa. Paris, Brasilien, Sydafrika och Thailand. En tuff utmaning för någon med hang-ups kring talet kan tyckas. Men det fungerade faktiskt tvärtom.

– Utomlands är folk generellt mer öppna och jag blir inte dömd på förhand. Ingen känner mig eller vet vad jag gått igenom. Flyktiga relationer är enkla för mig, medan det blir svårare när jag träffar någon en andra gång. Då kommer tankar om att de nu har byggt upp förväntningar på mig, vilket gör att det låser sig …

Under tiden i Paris började hon skriva dagbok och när hon senare reste till Brasilien omvandlades den till en öppen dagbok som andra kunde ta del av.

– Genom orden kunde andra lära känna mig. Det var lättare att skriva än att prata.

Louise har alltid varit en kreativ och aktiv person, till exempel klättrade hon och blev såpass duktig att hon deltog i tävlingar, men hon tyckte aldrig att hon var tillräckligt bra. Hon var själv sin största kritiker och såg medvetet till inte göra sitt bästa för att undvika uppmärksamhet.

Men när hon senare började studera konst hände något inom henne. Hon jobbar intuitivt och fascineras själv över vad som händer på duken när hon associerar fritt.

– Det är människor med långa smala halsar, så smala att talet stryps. Eller själar med hål i kroppen, som att någonting saknas. Mina känslor kanaliseras via konsten och jag känner att min kreativitet hjälper mig och ger mig en röst.

Hittade sångglädjen

Att sjunga är en annan utmaning som hon har tagit sig an, genom att söka till en alla-kan-sjunga kör. Här har hon hittat en ny och glädjefylld nyckel till sin röst.

Hon vågar i dag se sig själv på film och vågar lyssna på sin inspelade röst – trots att det kan kännas jobbigt. Hon har även talat inför stora grupper, både i konstsammanhang och på ett seminarium om selektiv mutism. Hon vill, genom att dela sin historia, öka medvetenheten och kunskapen om diagnosen. Och hon vill förmedla att det finns hopp. Med rätt behandling i tid – helst redan i förskoleåldern – börjar de flesta barnen att prata.

– Om jag bara bestämmer mig för att klara det så går det! När jag var i 15-årsåldern fick jag veta att mina problem berodde på selektiv mutism och det gjorde att jag ville ta reda på mer om diagnosen. Jag började intressera mig för mental hälsa, självutveckling och psykets kraft att bryta invanda mönster. Samtidigt är det en sorg att behöva leva med så mycket ångest.