Lotta: Våra tvillingars olika öden är en sorg
Min man och jag bestämde oss sent för att bli föräldrar. När jag väl blev gravid fick vi reda på att det var tvillingar och blev överlyckliga. Två små flickor kom till världen och vi älskade dem över allt annat. Men åren gick och de utvecklades åt helt olika håll.
Det var när jag fick samtal från skolan som det uppdagades vad som pågått under en längre tid. Carolina hade slagit en klasskamrat så allvarligt att han fick åka till sjukhus för att sys. Det hade före kommit mobbing från Carolinas sida under hela terminen utan att vi blivit informerade.
Det blev möte med föräldrar och skolan, men Carolina fortsatte att bete sig illa. Vi hade långa samtal med henne hemma och under perioder skötte hon både skolarbetet och hade en fin kontakt med sina klasskompisar. Men ibland blev hon som förbytt. Skolk och frånvaro kantades av bråk och slagsmål.
Givetvis blev det utredningar men någon diagnos konstaterades aldrig. Min man och jag kämpade vidare med lärare och skolan så gott det gick. Det blev många sömnlösa nätter.
Gav aldrig upp
Vår dotter Emilia fungerade däremot utmärkt och var Carolinas raka motsats. Hon red, träffade skötsamma vänner och skötte skolarbetet klanderfritt. Det var ingen som kunde tro att de var tvillingar.
Åren gick och det blev ingen ändring på Carolina. Vi gav aldrig upp hoppet men det var många gånger som vi undrade vad vi höll på med. Varför hade barnen blivit så olika? Berodde det på oss? Och vad hade vi i så fall gjort för fel?
När det blev dags för gymnasiet flyttade Emilia till en egen lägenhet för att slippa pendla, medan Carolina bodde hemma. Hon hade med nöd och näppe kommit in på gymnasiet men ambitionsnivån var lägre än vanligt.
Vi var oroliga för Emilia och hur det skulle gå med eget boende i så unga år, men det var vårt minsta bekymmer. Hon lagade mat med sina vänner, studerade, skrev prov med höga resultat och fortsatte att rida.
Allt flöt på och hon skaffade sig ett extrajobb i en butik för att dryga ut kassan. Oron byttes snabbt till stolthet över henne för min man och mig.
Hittade tabletter
Annat var det med Carolina. Hon började umgås med äldre kompisar och det blev många sena nätter. Oron gnagde och vi försökte få kontakt med henne utan att lyckas. Han sov bort dagarna och skolan kallade till möte efter möte men hon uteblev.
En kväll när jag skulle tvätta hittade jag en påse med tabletter i hennes ficka. Jag blev både rädd och arg. När Carolina kom hem såg hon direkt att jag upptäckt tabletterna och när vi pratade försökte hon slingra sig. Det var inte hennes tabletter utan en kompis, sa hon.
Jag frågade varför hon hade kompisens tabletter men fick inget svar. Hon fick ett raseriutbrott och drog iväg. När min man kom hem var jag helt förstörd.
Det dröjde två dagar innan hon kom hem igen och då var hon påverkad. Min man körde henne till akuten och hon blev kvar en natt. Resten av året minns jag knappt. Det blev värre och värre med droger och till slut blev hon inlagd för avgiftning. Det var som en mardröm som aldrig tog slut.
Stor inre sorg
Nu har det gått ett halvår och hon har varit drogfri hela tiden. Min man och jag tar en dag i taget men varje gång telefonen ringer blir jag kallsvettig. Carolina läser in gymnasiet och det verkar som om hon hittat några vänner som hon träffar.
Varken min man eller jag vet varför våra tvillingar blev så olika och frågar oss än i dag vad vi hade kunnat göra annorlunda. Emilia har gått vidare till universitetet och betar av tenta efter tenta. Vi är glada och stolta över hennes prestation.
Vi försöker stötta Carolina så mycket vi kan men är rädda att ännu en gång inte räcka till. Det är en sorg som gör ont inom oss. Carolina verkar vara stabil just nu men vi kan aldrig veta. Hon har inte haft speciellt tät kontakt med Emilia tidigare men Emilia försöker att komma sin syster närmare.
Nu kan vi bara hoppas att Carolina ska klara gymnasiet och lämna alla dessa svåra år bakom sig. Med familjens stöd tror jag att det ska gå bra.
Lotta