Lotta: Jag kunde inte säga nej

Efter reklamen: Se också: Ida och Inka trotsar ålderbarriären - är världens bästa grannar

Goda grannar hjälper varandra. Men ibland blir hjälpsamheten enkelriktad och förvandlas till ett kalkylerat utnyttjande.

Du trivdes med grannarna i början?

–Ja, jag och min familj har bott vägg i vägg med Simone och Ola de senaste tre åren. Det började med att vi pratade över häcken, de jämnåriga barnen lekte med varandra och umgänget fortsatte med grillkvällar på terrassen och eftermiddagskaffe på helgerna.

Vi hängde inte på låset, men såg efter varandras hus, åt tillsammans när det var läge och lånade saker av varandra. Simone och Ola har två pojkar i ålder med våra tvillingar och därför föll det sig naturligt att vi ibland hjälptes åt att passa barnen. Det var så lätt att leverera dem hos grannen och hjälpen var ju ömsesidig. Eller var den det?

relationerGunnel: Ensamheten blev tyngre än jag trott

Hur menar du?

– Ganska snart visade sig en väsentlig skillnad. För när jag frågade Simone om hon kunde passa Markus och Matilda, svarade hon oftast nej. Hon hade haft en så stressig vecka och behövde lugn och ro i familjen.

Det var ju helt okej. Jag förstod att de ville ha tid för sina egna barn, men det jag irriterade mig på var den bristande förståelsen från Simones sida om jag försökte säga nej till att passa hennes barn.

Hon avfärdade dig?

– Ja. En fredag när vi skulle ha gäster och det absolut inte passade, framhärdade hon. Det handlade ju bara om några timmar och Ola skulle gå tidigare från jobbet och hämta upp ungarna, envisades hon. Jag protesterade men hon lyssnade inte. Du kommer inte att märka dem, de leker bara, sa hon och jag gav dumt nog efter.

Det blev en eftermiddag då jag tvingades att rusa runt och städa, laga mat och kolla ungarna så de inte rev huset. Ola blev förstås försenad vilket inte bekymrade honom nämnvärt. Ni är ju ändå hemma, sa han när han väl kom för att hämta Benjamin och Oskar. Jag var helt färdig när han gick.

relationerOlivia: Skolan sa att något var fel med min son

Slutade du att passa deras barn?

–Jag försökte och kom med små vita lögner när Simone frågade. Men det fanns ju gränser för hur mycket jag kunde ljuga. Vi var grannar och de kunde se om vi var hemma eller ej.

Min kvot av magproblem, huvudvärk och förkylningar förbrukades snabbt. Jag försökte snirkla mig undan på andra sätt. Det är inte säkert att vi är hemma.

Jag tror att Peter kanske har bestämt något med sin bror. Det är nog bäst att du frågar någon annan, mumlade jag nervöst och levererade den ena usla och osammanhängande ursäkten efter den andra.

Men Simone gav sig inte. Du kan väl kolla med Peter, sa hon. Så ringer jag i morgon. Och det gjorde hon. Simone gav inte upp. Så nästa dag gick jag och väntade på att hon skulle ringa medan jag repeterade in nya ursäkter för att slippa ännu en fredagkväll med två överaktiva barn.

Jag var så desperat att jag bad Peter kontakta sin bror och bjuda dit oss för att min vita lögn skulle bli verklighet.

Gjorde han det?

–Nej, Peters brors familj var i sin stuga. Jag försökte få min man till att vi skulle låtsas som om vi inte var hemma. Vi kan köra bort bilen och gömma den någon annanstans och sitta nere i källaren och berätta historier med tända ljus. Det blir väl mysigt, fortsatte jag desperat.

Men det tyckte inte Peter som vägrade att sitta i källaren hela helgen bara för att jag inte kunde säga nej.

Jo, men jag kan säga nej, försvarade jag mig, men det går liksom inte fram. Peter tittade på mig och skakade på huvudet. Du är inte tillräckligt tydlig, menade han.

Hon tjatade för mycket

Han han rätt. Jag var tvungen att lära mig att stå fast. Vi hade ju inga planer på att flytta och det hade inte Simone och Ola heller.

På ett sätt var de ju bra grannar också. Simone kunde komma förbi med en nylagad gryta eller soppa om vi var sjuka. Sådant satte vi ju värde på.

relationerVickan: Vår kärleksfest sa en del om våra ”vänner”

Men den här skevheten i vår relation irriterade mig till den milda grad att det överskuggade allt positivt. Jag märkte hur jag var på min vakt varje gång jag pratade med henne och jag berättade utförligt om alla våra planer den närmaste tiden. Det blev nästan komiskt.

Nej, jag skulle bli tvungen att säga ifrån men jag visste inte hur. Bara tanken på att säga nej till Simone gav mig ont i magen.

Men du gjorde det?

–Ja, en dag brast det. Matilda hade kräkts på natten och jag hade haft en tuff arbetsvecka och var utpumpad. Då stack Simone in näsan och frågade om vi kunde passa deras barn på kvällen.

Jag förklarade att det inte gick, att Matilda var sjuk och att jag inte sovit på hela natten. Men hon envisades i vanlig ordning: Lotta, sov en stund och ta ett varmt bad så blir du pigg igen. Ska vi säga att vi kommer med dem vid sju?

Hur reagerade du?

–Jag kände hur raseriet steg rent fysiskt i kroppen. Många månaders frustration tog ut sin rätt och jag, i mitt trötta tillstånd, kunde inte hejda mig. Förstår du inte vad jag säger! Jag säger NEJ! Nej, Simone, vi ska inte passa era barn i kväll. Vi är sjuka och trötta och orkar inte. Hur kan det vara så svårt att förstå! skrek jag.

relationerMarita: Det tog tre år att bli fri från honom

Så tystnade jag, chockad över mig själv och skulle börja ursäkta mig för mitt utbrott när Simone som inte tagit illa upp det allra minsta sa: Helt okej, Lotta.

Vi frågar min svärmor om hjälp. Hoppas att Matilda kryar på sig, så ses vi senare. Hon vände sig om, gick nerför trappan och bort till sitt eget hus, medan jag stod mållös och stirrade efter henne. Några dagar senare kom Simone över med några plantor till min trädgård.

Vi drack kaffe på terrassen och pratade om ditt och datt utan att nämna mitt vredesutbrott. Men när hon skulle gå kände jag mig tvungen att ta upp det och bad om ursäkt för att jag skrikit på henne. Simone såg ut som ett frågetecken. Hon hade glömt bort det! Tänk inte på det, sa hon och kramade om mig.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Vi är vana vid att gapa inne hos oss. Jag blev lättad och förstod att jag inte behövde vara så rädd för att säga som det är till Simone. Inte förrän budskapet serverades oomtvistat tydligt och klart, tog hon det till sig. Och Peter fick ju vatten på sin kvarn.

Hur är grannsämjan i dag?

–Helt okej. Vi passar fortfarande varandras barn, men när Simone frågar, blundar jag ett ögonblick för att riktigt känna efter om det passar.

Om jag känner det minsta lilla att jag faktiskt inte har lust med det, drar jag djupt efter andan och säger ett klart och tydligt ”nej”. Det är inte tal om några långa urskuldande utläggningar med flackande ögon. Och även om Simone fortfarande försöker övertala mig ibland, står jag alltid fast och till slut respekterar hon mitt nej.

Hur känns det?

–Jag får visserligen lite ont i magen varje gång, men jag har lärt mig att det inte är farligt att säga nej. Man ska bara vara ärlig, tydlig och konsekvent. I gengäld är det mycket trevligare när vi väl passar varandras barn, för nu gör vi det båda av lust och inte av skuldtyngd plikt.