Lotta: Jag kramar dem som aldrig får en kram
Det började för arton år sedan när Gabriel Lind af Hageby och tre andra volontärer lagade mat tillsammans med hemlösa kvinnor och män på kvällarna.
– Det var en jättefin verksamhet, men den flyttades till dagtid och eftersom vi jobbade heltid alla fyra så var vi tvungna att sluta. Vi ville göra något mer – och så föddes Kulturcaféet, säger Gabriel.
Nu har det varit igång i femton år och är oerhört populärt bland människor som antingen är hemlösa, lite sköra eller fattiga eller alltihop på en gång. En social oas som Stockholms Stadsmission ligger bakom, men som bara sköts av volontärer. Hit är alla välkomna och allt är gratis.
Man träffas en gång i veckan och går på teater, opera, bio och museum, åker på utflykter och har picknick. Navet i verksamheten är middagarna som sker var tredje onsdag.
– Till våra middagar kommer det ofta spännande föredragshållare, allt från spindelexperter till Dramatenskådespelare. Det kan också vara musiker, körer eller sångare som gästar oss, berättar Gabriel.
Några av volontärerna är riktiga matlagare.
– Jag tycker att det är så roligt att ge gästerna en fin matupplevelse, att det smakar gott och är snyggt upplagt, säger Anna Odqvist som jobbat som volontär i fem år.
Bor i en buske
I kväll är det dags för den årliga julmiddagen, det är lång kö utanför och på slaget sex kommer människor i en strid ström genom dörren för att placera sig vid de vackert julpyntade borden.
Stämningen är hög och förväntningarna på maten likaså.
– Jag kommer alltid hit på middagarna och i kväll är det speciellt vackert. Julen lyser upp tycker jag, säger Astrid Johansson som är grand old lady, älskad av alla och som fått många vänner genom Kulturcaféet.
Arne Gustavsson har lite svårt att höra och har svårt att vara med på julaktiviteter som andra ideella föreningar ordnar.
– Jag har varit med på Kulturcaféets middagar i sex år och tycker det är så fint att gå till ett ställe där julen står i full blom. Då slipper jag pynta själv, säger han och ler.
Det är dags för maten och det serveras jultallrik med skinka, korv, sillsallad och allt annat som hör till. Plus pepparkakor och gotter till kaffet.
Lasse Cosmos bor i en buske i en av Stockholms parker.
– Västra busken är reserverad för mig, säger han med en blinkning.
Han är med på nästan allt från besök på operan till Stadsteatern och kommer alltid på middagarna.
– Här finns människor jag känner och det är en stor gemenskap. Underbart!
Björn Lindström blev hitlockad av Lasse för flera år sedan. När jag frågar hur gammal han är säger han att han känner sig som sjutton.
– Julen är en skön paus, folk har tid och verkar bry sig mer om varandra, säger han och stoppar en prinskorv i munnen.
Livsöden som berör
För Nisse Larsson betyder Stadsmissionen allt. Nu bor han på ett servicehem.
– Jag var hemlös i flera år efter en tuff skilsmässa, för fem år sedan fick jag plats på hemmet. Det är underbart att ha en dörr att låsa om sig. Tidigare åkte jag kryssningsbåtarna till Åland fram och tillbaka, bara för att få vara inomhus. För fyra år sedan fick jag höra talas om Kulturcaféet. Här är det toppen. Tänk bara alla grejer som ordnas för oss och som är alldeles gratis.
– Vi har upparbetade kontakter med stadens kulturarrangörer och har inte så svårt att få tag på biljetter, antingen till starkt reducerat pris eller helt gratis. Ofta får vi komma på genrepen, säger Gabriel som tillägger att det annars är svårt för gästerna att vara med om sådant eftersom det för det mesta är alldeles för dyrt.
Han berättar att det är en salig blandning på gäster, men att den vanligaste gästen är en äldre man.
– Det kommer förstås också kvinnor och ibland barn. Speciellt då vi har grejer som roar dem. Det är härligt för här får människor möta varandra på lika villkor och eftersom det sker kontinuerligt knyts många vänskapsband både bland gäster och volontärer. Man duger precis som man är. Det är fint.
Han känner att Kulturcaféet gör en viktig insats bland Stockholms mest behövande och får själv mycket tillbaka.
– Vi volontärer har haft så många intressanta samtal genom åren, fått höra många livsöden som gjort oss så rika. Många må se ruffiga ut, men under ytan klappar varma hjärtan och de kan vara mycket belästa.
Det är samtal som man inte får någon annanstans, säger Gabriel.
Monika Lilja som har volontärat på Kulturcaféet i tio år, håller med.
– Jag känner att jag gör något meningsfullt och jag älskar att möta människor som jag inte annars träffar i min vardag. Det gör min värld lite större.
Sprider värme
Volontären Lotta Ledin är engagerad för att hon vill bidra till att Stockholm blir en mänskligare stad. Hon jobbar på flera olika av Stadsmissionens verksamheter för hemlösa och lägger ner nästan trettio timmar i veckan.
– Jag kramar dem som aldrig får en kram och försöker sprida värme omkring mig, säger hon.
Nu är det runt tjugo volontärer i Kulturcaféet och Gabriel administrerar det hela, håller i programmet och ser till att bemanningen funkar på alla arrangemang.
– Vid sidan av mitt jobb på Finansdepartementet lägger jag ner runt femton timmar i månaden på vår verksamhet.
Han drivs av ett socialt engagemang och tycker det är trist att bara likasinnade umgås i sina familjer och på arbetsplatser.
– För att hålla ihop samhället behövs det ideellt arbete. Men även för att hålla ihop sig själv så att man inte stelnar i en form.
Julmiddagen börjar lida mot sitt slut, alla är mätta och belåtna och tar med sig några pepparkakor när de går. Somliga till sina lägenheter, andra till nattbussar eller som Lasse Cosmos till sin buske. Gemensamt för alla är den varma blicken.
Av Kicki Biärsjö