Lotta blev ruinerad och hemlös efter karriären i Spanien
Lotta, 46, möter upp på ett kafé i hjärtat av Stockholm. Hon har en varm utstrålning och är snyggt klädd. Det är svårt att förstå att hon befinner sig i en situation där livet gått från att vara som en motorväg till en smal spång över bråddjupt vatten.
Hon vill berätta sin historia därför att hon vill förmedla hur oerhört tunn yta det är mellan att ha ett liv som de flesta andra och befinna sig i hemlöshetens otrygghet.
Över en kopp kaffe börjar hon berätta om hur hennes liv gick sönder.
– För åtta år sedan bodde jag i min fina lägenhet alldeles här i närheten, jag hade börjat plugga till undersköterska efter många år på kontor. Jag alltid tyckt att det finaste man kan ägna sig åt är att hjälpa andra människor. Så jag sadlade om helt enkelt och trivdes som fisken i vattnet.
Lotta har flera vänner som bor i Spanien och några månader in i hennes utbildning fick hon ett fantastiskt erbjudande.
– Ett stort företag sökte efter folk med min kompetens och en av mina vänner hade rekommenderat mig. De hade tydligen god erfarenhet av svenskar så de hörde av sig och ville att jag skulle börja jobba där. Deras verksamhet var att hjälpa andra. Jag behövde inte tänka länge innan jag accepterade erbjudandet som innebar både gratis lägenhet och riktigt god lön.
Bodde och arbetade på spanska solkusten
Under sex härliga år bodde Lotta på spanska solkusten.
– Jag hade det fantastisk fint med ett väldigt bra och omväxlande jobb, trevliga vänner och en härlig lägenhet med stor balkong mot havet. Jag stortrivdes men kände efter de åren att det var dags att flytta hem till Sverige igen för jag ville in i den svenska vardagen som jag alltid tyckt varit så trygg. Spanien hade mest varit som en kul grej för mig. Och nu var det över.
Lotta är sparsam och hade lagt undan en stor summa pengar som hon tog med sig till Sverige.
Jag har alltid varit mån om att klara mig själv så inte ens min bästa väninna fick veta hur jag hade det
– Innan jag åkte hade jag sagt upp min hyreslägenhet för att jag inte ville ha trassel med andrahandshyresgäster när jag fanns så långt bort. I min naivitet trodde jag att jag lätt skulle kunna få en ny lägenhet. Det visade sig stört omöjligt! Det finns ju inga lägenheter!
När hon kom hem räknades hon också som utvandrad och var tvungen att gå via Migrationsverket för att få tillbaka sina rättigheter som svensk medborgare. Men det var inte lätt eftersom hon ramlat ur systemet och inte uppdaterat sin utlandsvistelse på fem år. Hon började den svåra vägen från botten.
Lotta var hänvisad till andrahandsmarknaden och fick tag på en trevlig lägenhet i innerstan.
– Hyran var gigantisk men jag trodde att jag skulle klara det eftersom jag hade pengar.
Men så ville en väninna till Lotta förverkliga sin dröm att starta ett företag. Det enda som fattades var pengar.
– Hon behövde rätt så mycket, men jag tvekade inte att låna ut. Jag tycker att man ska hjälpa varandra så det var självklart för mig. Men än idag har jag inte sett röken av några pengar, säger hon med missmod i rösten.
Det gick två år. Lotta jobbade i sitt eget företag där hon tillverkade smycken.
– Det gick tyvärr inget vidare och eftersom jag lånat ut så mycket av mina sparpengar började de ta slut och hon kunde inte betala tillbaka. Jag blev mer och mer desperat. Vart skulle jag ta vägen?
Flyttade in hos bekanta
Ett par bekanta erbjöd henne att bo hemma hos dem. Men villkoret var att hon skötte sig själv och inte lagade mat där. Det funkade inte i längden att äta alla måltider ute och Lotta behövde hitta en ny bostad. Hon fann en lägenhet flera mil utanför stan och jobbade vidare med smyckena.
– Livet var minst sagt motigt så jag blev inneboende hos vänner närmare stan men det fungerade inte heller.
I januari 2016 klev hon ut i hemlöshet utan en krona på fickan.
– Det var en kall morgon och jag hade ingen aning om hur jag skulle lösa min situation. Där stod jag på gatan med en väska. Jag har nog aldrig känt mig så övergiven. Jag har alltid varit mån om att klara mig själv så inte ens min bästa väninna fick veta hur jag hade det. Jag har var för stolt för mitt eget bästa, säger hon sorgset.
Lotta hamnade i ett totalt chocktillstånd ensam på gatorna och tanken malde om och om igen: Varför har jag inget hem att gå till?
– Jag var som innesluten i en bubbla då jag gick omkring på Stockholms gator utan någonstans att ta vägen. Det går knappt att förmedla hur utelämnande det känns att vara utan hem.
– På nätterna satt jag på McDonalds för att hålla mig varm men somna tordes jag inte. Det fanns ordningsvakter så jag kände mig tryggare där än på gatorna men trots deras närvaro blev jag bestulen många gånger. På gatan verkade djungelns lag gälla, man tar det man kan.
Det var många andra hemlösa som tillbringade nätterna på samma McDonalds som Lotta.
Jag känner en sådan stor tacksamhet inom mig för alla fina människor som hjälper mig
– Själv hade jag det väldigt svårt att ta in min situation och identifiera mig som hemlös. Det var liksom andra som var hemlösa. Inte jag som ju haft en fungerande tillvaro på alla sätt.
Att jag skulle ta hissen rakt ner på den sociala skalan fanns inte på kartan. Ändå pratade jag med andra hemlösa och fick lära mig att det fanns många organisationer som hjälper till.Hon fick tips om en kyrka som erbjöd hjälp och gick dit.Jonna Sohlmér blev heroinist när kamerorna slocknatLäs mer
– Det tog emot lite grann för min självbild rasade nu när jag inte klarade mig själv längre. Min vanliga drivkraft var som bortblåst och jag kände mig så utlämnad eftersom den som är jag liksom inte fanns kvar.
Lottas smala lycka är att hon varken är psykiskt sjuk eller använder droger eller alkohol.
– Så i jämförelse med andra jag kunde hålla huvudet ganska klart.
Tuff tillvaro på gatan
Livet på gatan är hårt och många är våldsamma, otrygga och rädda. Lotta hamnade också i svåra situationer där hon kände sig hotad.
– Det vill jag inte berätta något om, säger hon med tunn röst.
Ingen som mötte Lotta kunde ana att hon var hemlös.
– Jag har alltid försökt att hålla mig fräsch. Och jag möter själv människor som jag långt senare förstått var hemlösa, kanske jag träffat på dem på någon plats i ett sammanhang för välgörenhet. Det är så många människor som hamnar snett av olika skäl och skillnaden mellan ett välordnat liv och ett liv på gatan är mycket mindre än de flesta tror. Jag tror att de allra flesta människor har instinkten att överleva. Så man gör det även om det känns svårt.
Genom kyrkan fick hon också nys om andra organisationer som hjälper hemlösa.
– Jag hade inte haft en aning om detta för jag hade ju aldrig behövt dem tidigare.
Efter en natt på McDonalds gick Lotta till Klaragården som är Stockholms Stadsmissions ställe för kvinnor i hemlöshet.
– Där åt jag frukost och jobbade i ett projekt som arbetsförmedlingen hade som handlade om sömnad.
Då blev hon också inskriven som deltidsarbetare men därmed hade hon inte rätt till socialhjälp.
– Jag tjänade inga stora pengar men det kändes som en öppning och det var fint att vara i ett sammanhang. Jag hankade mig fram och kunde till och med bli inneboende en tid.
Trots att det kan vara så iskallt därute så klarade sig Lotta ändå bra i sitt hemlösa liv.
– Det måste ha att göra med att jag aldrig ger upp, har stort tålamod och att jag känner en sådan stor tacksamhet inom mig för alla fina människor som hjälper mig. Jag tror att vägen till lycka är att känna tacksamhet och inte som andra kanske tror att man blir tacksam av lycka.
Vägrar vara ett offer
Hon är väldigt glad för all hjälp och vägrar sätta på sig offerkoftan och skylla på andra.
– Varför skulle jag klaga över min situation? Det gör mig bara nedstämd och är så långt ifrån mig som alltid levt på att jag har kraft att klara av mitt liv.
För ett halvt år sedan bestämde hon sig för att försöka få tag på ett riktigt jobb.
Trots allt som hänt tror jag att livet vill mig väl
– Det är första steget mot ett fungerande liv och tänk att jag blev anställd på ett företag som jobbar för andra. Nu reser jag runt i landet och representerar företaget men jag jobbar för det mesta i Stockholm. Innan jag fick min första lön kunde jag inte äta lunch, vilket gjorde att jag var helt slut och fick skynda mig till Stadsmissionen för att få i mig lite soppa till middag. Det var en jobbig tid, utbrister hon.
Hon bor i inneboende i en lägenhet där hon varken får ta emot post, laga mat eller använda badrummet.
– Jag jäktar iväg till Klaragården för frukost och dusch innan jag går till jobbet. Även om jag börjar klockan tio måste jag gå upp innan sju för att hinna med allt och komma i tid till jobbet.
Lotta drömmer om en egen lägenhet där hon kan få vila ut och sova i en egen säng.
– Jag tror inte att det är långt borta för jag har en tro på att livet trots allt vill mig väl. Det viktigaste för mig är att vara en medmänniska för vad spelar det för roll om jag äger hela världen och inte ställer upp för andra, säger hon.
Vi säger hej då och Lotta försvinner in i vimlet bland stressade stockholmare. Anonym och med en hemlighet som ingen kan ana.
Berättat för Kicki Biärsjö
Av: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)