Lone och Anders: ”Vi valde ett liv tillsammans – utan barn”
Lone Johansson Bauder, 40, och Anders Johansson, 43, har valt ett liv utan barn.
– Eller, det handlar inte om att vi valt bort något, vi har valt något annat, säger de när vi träffas i deras hem i Landskrona.
Redan i hallen möts jag av en del av vad ”annat” innebär: Cooper och Laura, deras två norwichterriers.
Hundar är Lones stora intresse, hon har i många år tagit med dem på hundutställningar på helgerna medan Anders har musiken och DJ:andet som sin stora passion.
Men framför allt vill de ha tid för varandra. Kärleken och gemenskapen känns som ett osynligt band mellan dem – efter 15 år.
– Nej, femton och ett halvt, rättar Anders.
Alla par borde prata om barn tidigt i förhållandet, det är en så viktig fråga
De vänder sig hela tiden till varandra, fyller i ord, kommenterar, skämtar och skrattar åt varandras berättelser.
Ville inte ha barn
Beslutet om barn har aldrig skapat konflikt.
– Vi hade samma inställning till barn redan när vi träffades, klart att det underlättat, men vi har också haft en öppen dialog hela tiden.
– Alla par borde prata om barn tidigt i förhållandet, det är en så viktig fråga, menar Anders.
Första gången de träffades var för 20 år sen när Lone jobbade på en restaurang där Anders var DJ, då hade de en liten fling innan Anders fick kalla fötter.
När de några år senare hamnade på samma fest bestämde de sig för att börja ses igen, men då enbart som vänner.
Anders hade just separerat, ett av skälen var att hans dåvarande sambo ville ha barn, men inte han. Det blev därför naturligt att de på ett tidigt stadium pratade om barn, ingen av dem ville satsa på det livsprojekt som barn innebär.
Efter tre månaders vänskap skrev Anders ett glödande mejl, han stod inte ut längre, han var så förälskad. Då hade deras vänner redan sett att det lyste kärlek om dem.
– Det gick inte att värja sig, skrattar Lone.
Steriliserade sig
Så snart de flyttat ihop och Lone fyllt 25 – åldersgränsen för sterilisering – bokade hon tid på en klinik.
Sen ringde hon sin mamma, som inte blev ett dugg förvånad.
”Jag har nog aldrig trott att du skulle ha barn”, sa hon lugnt.
Lones intresse för små barn har alltid varit svalt. Hon har aldrig sett sig själv som mamma, aldrig gullat med barn eller suttit barnvakt.
– Jag fattar inte, vad GÖR man med ett litet barn? Jag känner mig bara obekväm. Byta blöjor och annat praktiskt är inga problem, men sen?
Vi har fått höra att vi är egoistiska och oempatiska
Även om det inte varit avgörande för beslutet tänker Lone också på risker och arvsanlag.
– Mycket kan hända under graviditeten och förlossningen som sen påverkar både barnets och föräldrarnas liv. Och Anders och jag vill inte riskera det som vi har tillsammans.
De har så vansinnigt roligt ihop, håller Anders med och börjar skratta bara han ska berätta.
– Vi är så barnsliga, skämtar och gör galna grejor, fuldansar och larvar oss.
Det krävs inte mycket för att de ska trivas. En hemmakväll med film och något gott att äta och dricka och hundarna intill. En promenad längs havet i Landskrona.
I början följde de med varandra, Lone på Anders DJ-spelningar och han på hennes hundutställningar.
Har många låtsasbarn
Numera spelar Anders på en lokal webbradiostation och DJ:ar bara ibland på helgerna och Lone gör en paus med utställningarna. Cooper och Laura är gamla och lite skröpliga och pensionerade från utställningsringen.
Vårt äldsta ”barn” Anton fick vi för 15 år sen
Lediga helger träffar de vänner i alla åldrar. Många unga, barn till vänner och grannar, har haft en frizon i deras hem. De unga ser dem nog som ett mellanting mellan släktingar och kompisar tror de.
– Vårt äldsta ”barn” Anton fick vi för 15 år sen, han bodde granne och kom för att leka med Cooper som valp och insåg att i vårt kylskåp fanns alltid mat, skrattar Lone. Sen har vi hållit kontakten.
I sommar är de bjudna på bröllop i USA hos ett annat ”barn”. Steven var utbytesstudent hos Lones chef men kom snart att bo en stor del av tiden hos dem i Landskrona.
Funderar på att vara stödfamilj
De tvivlar inte på att de skulle ha blivit utmärkta föräldrar och kunnat ge barn ett tryggt hem. Anders har jobbat som ungdomsledare och Lone växte upp på en gård med hästar och hundar och är van vid att ta ansvar och att sätta sina egna behov åt sidan för någon annan.
”Ni har inga barn, ni vet inte hur det är”
Just nu saknas tiden, men de har pratat om att ta hand om ett fosterbarn eller att vara stödfamilj åt lite äldre barn längre fram.
– Överallt i vårt samhälle finns övergivna och ensamma barn som skulle behöva trygga vuxna omkring sig, säger de.
Ofrivillig barnlöshet väcker medkänsla, att inte ha barn för att man aktivt valt det, tycks provocera, enligt Lone. Det förvånar dem att så många tar sig rätten att kommentera och kritisera deras val i en så privat fråga.
En del vill övertyga dem om att de valt fel genom att berätta hur underbart det är med barn och varnar för att de kommer att ångra sig.
”Man blir dumförklarad”
Lika ofta har de fått höra att de är egoistiska och oempatiska och inte bidrar till samhället genom att föda fram nya skattebetalare, ”Och vad ska ni göra hela tiden, åka på lyxsemestrar?”
– Man blir också dumförklarad, säger Anders. ”Ni har inga barn, ni vet inte hur det är.” Det kan man få höra oavsett vilken samhällsfråga som diskuteras.
En del oroar sig för att Anders och Lone ska bli ensamma när de blir gamla. Den oron känner de inte själva, dels för att de har så stor vänkrets, dels för att barn inte är någon garanti mot ensamhet, menar de.
– Du kan ha åtta barn och ändå ingen som kommer och hälsar på, säger Lone.
– Vi kan också göra som Anders mamma – ”adoptera” ett barnbarn. Hon har ett grannbarn som kallar henne farmor och som hon är väldigt fäst vid.
Nej, inte är det kyla och egoism som strömmar ut från soffhörnan där Lone och Anders sitter med Cooper och Laura. Men att jämföra livet med hund med att ha barn går inte tycker de. Även om hundar kräver mycket passning och omvårdnad är man betydligt friare.
– En hund har också ett starkt band till dig hela livet och tröttnar inte på att gosa i soffan – men det gör tonåringar.
Av Ussie Hjelm