Livet rasade när Åsa blev lämnad av sitt livs kärlek
Vad gör man när ens livs kärlek lämnar en? Hur tar man sig igenom en sådan kris? Åsa hamnade i ett chocktillstånd när mannen hon älskade berättade att han inte ville leva med henne längre. Förkrossad och chockad hamnade hon i ett känslokaos som tog sig många oväntade uttryck.
En vinterdag för drygt ett år sedan satt Åsa Lindell, 51 år, vid köksbordet och blickade ut över ett snötäckt landskap. Hon var förkrossad och chockad över att mannen, hennes livs kärlek som hon skulle leva resten av sitt liv med, hade visat sig vara någon annan. Efter deras sju år tillsammans valde han plötsligt att lämna henne.
Blev lämnad efter sju år
Tankarna flödade och snart sköljde en våg av skuld över henne. Om hon bara hade gjort någonting annorlunda kanske de fortfarande hade varit tillsammans?
– Jag upptäckte att han hade betett sig annorlunda. Jag mådde bra på ytan men inombords visste jag att något var fel. När jag fick reda på att han tänkte lämna mig satt jag hemma i soffan och njöt av julledigheten, det var då allt brakade samman, förklarar Åsa.
– Innan dess hade vi gått i terapi tillsammans för att utveckla vår relation och oss själva. Det är lätt att lura sig själv när man så gärna vill att allt ska vara bra, oavsett vad det gäller i livet.
Åsa, som före detta förhållande varit gift med en annan man som hon har två barn med, hamnade i ett chocktillstånd.
– Jag ringde mina väninnor. Den ena bad jag köpa cigaretter, trots att jag inte röker, medan jag sa åt den andra att ta med lugnande tabletter som jag aldrig tagit innan. Dagen efter höll jag till och med i ett kundmöte, eftersom jag fortfarande befann mig i chock och till en början inte såg separationen som ett stort problem, förklarar hon.
Kändes nattsvart
I sin bok ”En fot i golvet” skriver Åsa hur andra känslor växte fram. Förtvivlan, meningslöshet och sorg intog hennes kropp. Åsa blev lämnad under annandag jul. Till nyår kom sorgen. På nyårsafton släppte allt.
– Jag tillät mig att sörja, gapa, skrika, gråta och visa mina känslor. Vissa ögonblick kändes nattsvarta, men de var också en del av läkeprocessen. När svallvågorna lagt sig och tårarna torkat var det lättare att se framåt, åtminstone en liten aning, säger Åsa.
En dag i bilen på väg hem från sina föräldrar drabbades hon plötsligt av ångest, djup och kolsvart. Åsa fortsatte köra men kunde knappt hålla bilen på vägen.
– En annan dag stod jag i köket med mina vänner runt mig. Plötsligt kände jag en ilska som fortplantade sig från tårna och uppåt, en enorm kraft som fick mig att kasta glaset jag höll i handen i golvet. De berättade efteråt att jag blev stel som en pinne, att mina ögon vidgades och att jag såg helt galen ut. Efteråt kände jag mig minst hundra ton lättare. Galenskap kan vara bra ibland, berättar hon.
Bearbetade den oönskade separationen
Åsa insåg med tiden att det var viktigt för henne att känna ilska, även om hon är urusel på att vara arg. Bara känslan gav henne en hjälpande hand i bearbetningen av den oönskade separationen.
– Ett uttryck som ilskan tog är att jag började svära. På ett sportlov satt jag på en restaurang i fjällen och tog en öl med några vänner. Vid bordet bredvid satt en familj, och plötsligt vände sig alla om, både barn och vuxna. Jag insåg förskräckt att deras vända huvuden berodde på att jag svurit högt och ljudligt. Lite generad bad jag om ursäkt och la till att jag hade mina skäl. Vilket måste låtit knasigt, i alla fall för barnen, de vuxna såg dock ganska förstående ut, förklarar Åsa.
Brustet hjärta
Att ha ett krossat hjärta blev en helt ny upplevelse för Åsa. Trots att hon varit gift en gång tidigare var känslorna efter uppbrottet den här gången överväldigande.
– Jag var förvånad över att ett brustet hjärta kunde kännas så fysiskt. Att magen var i olag hela tiden kanske var någorlunda förväntat, men tyngden i armar och ben? Eller att den dåliga nacken gjorde sig påmind? Och att min gamla ovälkomna följeslagare tinnitus stack upp sitt fula tryne? Det var oväntat. Ändå visste jag att kropp och själ hänger ihop, säger hon.
Vidare förklarar hon att den fysiska smärtan hjälpte henne att fokusera på något, fastän den var som en fiende. Men smärtan var en del av processen att bearbeta sorgen.
– Första skrattet kom efter några dagar, då en väninna och jag såg på film. Vi dömde snabbt ut actionrullen hon tagit med sig. I stället rotade jag bland min sons filmer och hittade ”Rosa Pantern” med Steve Martin. Jag skrattade ohämmat, högt och mycket åt kommissarie Clouseaus alla banala tokigheter. Och då menar jag verkligen banala. Väninnan tyckte att filmen var vansinnigt trist, men skrattade högt åt mig. Det var befriande, ler Åsa.
Hon har inte glömt bort att se humorn i det hela. Även om separationen var tuff, och hon gick i terapi efteråt, skämtar hon gärna om det hon genomgått.
– Jag tar hjälp när jag behöver det, och på det sättet är jag stark, säger hon.
Skrev en bok för dem i kris
Åsa har alltid gillat att skriva och hon har gått på flera skrivarkurser. Men det var inte förrän hon blev lämnad av sin partner som hon fann inspirationen till att skriva en bok. Under ett samtal med en väninna tog Åsa tag i sin dator och lät fingrarna flöda över tangenterna. Skrivandet blev ett sätt att bearbeta den traumatiska händelsen, och resultatet blev en bok som riktar sig till människor som befinner sig i kris.
– Jag ville använda min egen erfarenhet för att hjälpa andra och samtidigt hjälpa mig själv, menar hon och tillägger att boken blev startskottet på ett nytt liv.
Tidigare jobbade hon som kommunikationschef, i dag är hon författare och föreläser om hur man hanterar olika livskriser. Inte nog med det, i fjol firade hon jul och nyår i Burma för att inte påminnas om separationen. Där kunde hon också se tillbaka på det gångna året, hur spännande och utvecklande det trots allt blev.
– För mig handlar försoningen om att gå vidare, först att medvetet välja att acceptera det som hänt, sedan medvetet välja att börja se framåt. I början känns det helt omöjligt, och sedan blir det gradvis en kamp mellan processledaren som vill gå vidare och känslostormaren som inte kan släppa smärtan och ältandet, förklarar Åsa.
– Förlåtelse är en helt annan sak. Jag är inte övertygad om att jag måste förlåta den som sårat och skadat mig så medvetet och grymt, men kanske kommer även den känslan en dag när jag sitter vid mitt köksbord och tittar ut över ängarna, säger Åsa.
Nyligen inledde Åsa en ny relation och är lyckligt kär, men hon är mycket försiktig och skyndar långsamt när det gäller relationer.
Av Malin Engelbrektsson Foto: Malin Engelbrektsson, Eva Quirbach, Barbara Lindell (bokomslag)
Expertens råd: Ge dig tid att sörja och läka
Det är många som kan skriva under på hur ont det gör att bli lämnad. Hur man hanterar det och hur starkt man kan känna är olika, men alla kan känna igen smärtan. En del sörjer lite, ruskar på sig och går vidare. Medan det för andra blir en stor, djup och omfattande livskris.
Det har förstås att göra med var man befinner sig i livet, hur gammal man är, vilka erfarenheter man bär med sig och hur djupa känslor man har för den man blir lämnad av. Sorgen och smärtan att bli lämnad kan väcka gamla förträngda minnen till liv. Om man bär med sig obearbetade trauman sedan barndomen, kanske av att inte vara älskad, av att ha blivit orättvist behandlad etc kan dessa känslor aktiveras igen och förstärka det smärtsamma i att bli lämnad.
Precis som Åsa beskriver kan känslorna komma plötsligt och med styrka. Plötsligt översköljs man av ilska och känner för att svära, kasta något eller slåss. Det kan också vara sorg som får en att plötsligt brista ut i gråt och vara i det närmaste otröstlig. En del kan bli rädda över dessa starka och plötsliga känslor och man känner att man tappar kontrollen över sig själv, att man håller på att bli galen eller tokig. Men så är det sällan eller aldrig. I stället är det bra att ge sig själv tid och låta känslorna komma. Till en början kan de komma ofta och vara väldigt starka, men efter ett tag kommer de mer sällan och avtar i styrka. Det är bra att däremellan prata med någon man känner förtroende för och som orkar lyssna. Man kan behöva älta sin sorg, ställa sig alla frågor om varför, hur kunde det hända, varför duger jag inte osv. Man får inte svar på alla frågor, men man kan behöva ställa dem.
För en del kan det vara bra att skriva av sig sina känslor, medan andra kan vilja måla, skriva musik eller bara ge sig ut och springa långt och länge för att köra slut på kroppen. Det spelar inte så stor roll vad man gör om man bara hittar något som känns bra för en själv.
Det är vanligt att känna att allt är meningslöst, att man aldrig kan bli lycklig igen och kanske att man får en längtan att inte leva längre. Men det här är känslor som avtar efter hand och nästan alla människor läker efter en olycklig kärlekshistoria även om man inte tror det när man är mitt i den. Visst kan man få ärr och känna bitterljuva känslor av att se tillbaka, men de flesta vågar satsa igen. Man ska ge sig själv tid att sörja och läka och inte hejdlöst kasta sig in i någonting nytt.
Om man fastnar i krisen och märker att man inte kommer vidare bör man söka professionell hjälp. Det kan hända att krisen blivit för djup så att man inte kan ta sig ur den själv. Det är inget att skämmas över, för vi är alla olika med olika behov och olika möjligheter att klara av kriser. Åsa lyckades sakta men säkert ta sig vidare i sin kris med hjälp av sitt skrivande, humor och stöttande vänner. Nu använder hon de erfarenheter krisen gett henne för att stötta och hjälpa andra. När man väl kommit ur en kris är det inte ovanligt att man faktiskt kan se att den även fört med sig positiva saker.