Livet med min man blev ett helvete efter olyckan

Olyckan förändrade min man till det sämre

Det har nu gått fem år sedan jag lämnade min make. Det har varit en lång väg tillbaka till ett rofyllt och värdefullt liv. Jag vaknar ibland i panik innan jag inser att vi inte är gifta längre, och att jag är trygg.

Vi träffades när vi båda var på semester i Alperna. Vår relation fick en snabb start och uppvaktningen var intensiv. Han överröste mig med komplimanger och presenter och inte minst så fick jag hans odelade uppmärksamhet. Vi hade det fantastiskt mysigt tillsammans och han kunde dessutom få mig att skratta.

Vi satt långt in på nätterna och talade om livet, motgångar och lärdomar. Det kändes så rätt. Han var precis en sådan man som jag letat efter, men jag var även helt införstådd med att detta troligtvis var en semesterflirt som skulle rinna ut i sanden. Semesterveckan tog slut och vi sa hej då och satte oss på var sitt plan hem till Sverige, vi bodde över 80 mil ifrån varandra. Planet hade knappt landat innan han ringde. Vi talade i telefonen hela min taxiresa hem till lägenheten och fortsatte tala hela kvällen.

Livet var toppen

Den första månaden efter resan var både olidlig, eftersom vi var ifrån varandra, och underbar, för att jag hade honom i mitt liv. Jag kände mig stormförälskad. Vi talade mycket om när vi skulle ses nästa gång och eftersom jag hade ett jobb som krävde att jag var på plats på kontoret måndag till fredag och han hade ett jobb som var mer flexibelt så kom han ofta till mig.

Vi trivdes båda två i min rymliga lägenhet och efter att vi bott på olika orter i fyra månader så bestämde vi oss för att flytta ihop. Han begärde förflyttning till min ort och flyttade in hos mig.

Livet var toppen. Jag njöt av att ha honom hos mig hela tiden och det var svårt att slita mig från honom varje dag och gå till jobbet. Han älskade att laga mat så vi hade många middagar med familj, släkt och vänner. Ibland kom hans vänner på besök och stannade ett par dagar. Det var det liv jag hade föreställt mig att jag skulle få när jag träffade mannen i mitt liv. Jag var så lycklig.

De första åren var magiska och när vi hade varit tillsammans i två år gifte vi oss. Ett halvår efter vårt bröllop föll han ner från en stege på sitt jobb och blev sjukskriven en längre period. Jag var konstant vid hans sida på sjukhuset. När han fick komma hem igen så återgick jag till mitt jobb, men tog hand om honom all min lediga tid.

Hett temperament

Redan första dagen hemma så märkte jag att han var förändrad. Han hade ett hett temperament och höjde sin röst åt mig flera gånger. Han klandrade mig för att inte ta hand om honom och att jag var egoistisk som åkte till jobbet.

Veckorna som följde var hemska. Han hade ont efter sitt fall och verkade ha bestämt sig för att rikta sin frustration på mig. Han kunde plötsligt skälla ut mig helt utan anledning och ingenting jag gjorde var tillräckligt bra.

Jag ansträngde mig verkligen att anpassa mig efter honom. Hans skador skulle självläka, så min uppgift var att hjälpa honom till toaletten, att duscha och att hämta saker så att han skulle slippa röra på sig i onödan. Jag försökte göra det mysigt och laga extra god mat, distrahera honom med filmer, sätta på musik för att muntra upp honom och köpte hem hans favorittidningar. Men han var inte mottaglig för något.

Blev otrevlig

Varje vecka gick han på återbesök hos läkaren. När det hade gått åtta veckor så friskförklarade läkaren honom och menade att han nu var helt återställd. Han gick tillbaka till arbetet några dagar senare. Jag pustade ut den första dagen när vi båda var på våra respektive jobb och tänkte att vi behövde prata igenom hans beteende under sjukperioden, men att vi nu skulle återgå till vår härliga relation igen.

Jag längtade efter honom hela dagen och blev minst sagt chockad när jag kom hem och insåg att han var precis lika temperamentsfull som tidigare. Jag frågade om han fortfarande hade ont efter fallet, men han svarade att han inte hade det. Men hans temperament verkade onekligen vara för evigt förändrat. Han var otrevlig, använde ett ovårdat språk, behandlade mig som om jag var hans betjänt, samtidigt som han tyckte att vi skulle vara intima närhelst han ville.

Jag kände mig först obekväm, sedan obehaglig till mods och till sist rädd i hans sällskap. Hans temperament hade eskalerat från skrik, gap och kommentarer till hot, tvång och att kasta saker omkring sig och även rikta dem mot mig. Jag tog flertalet gånger initiativ till att vi tillsammans skulle gå tillbaka till läkaren eller söka hjälp hos en psykolog. Jag sökte stöd och hjälp hos både mina och hans föräldrar och alla var förvånade över vilken personlighetsförändring han hade genomgått.

I tre år levde vi så. Han hade utbrott dagligen och jag hade konstant ångest. Hans utbrott blev allt värre och han gjorde allt utom att slå mig. Han låste in mig i olika rum i lägenheten och släppte ut mig efter ett par timmar. Han fällde mig när jag gick förbi honom så att jag föll platt på golvet. Han varierade sig så mycket att jag inte lyckades vara beredd på något.

Lämnade honom

Jag mådde oerhört dåligt under den här tiden. Hans fysiska påhopp kombinerat med kritiken och den psykiska misshandeln gjorde att jag fick ett sammanbrott och blev sjukskriven. Tyvärr innebar det att vi då hade ännu mer tid tillsammans och allt bara trappades upp. Gränsen för mig nåddes när han en helg låste in mig i sovrummet och inte släppte ut mig förrän han var helt nöjd med våra sexuella aktiviteter. Det tog nästan tre dagar av ofrivilligt sex för mig att inse att det var dags att lämna.

När han väl släppte ut mig ur sovrummet så sprang jag hysteriskt ut ur lägenheten och stoppade den första grannen jag såg och bad henne att ringa både polis och ambulans.

Innan jag levde i denna relation så trodde jag aldrig att detta skulle kunna hända mig. Jag var övertygad om att jag aldrig skulle acceptera att bli illa behandlad, utan att jag helt garanterat skulle lämna så fort någon gick över gränsen. I verkligheten var det svårt att lämna och det tog mig lång tid att våga, men det var ännu svårare att leva under de omständigheterna.

Jag var ledsen, förnedrad, rädd och ångestfylld. Jag ville så gärna tro att hans beteende var temporärt och att han skulle förvandlas tillbaka till den man jag varit så kär i. Men det hände aldrig. Jag polisanmälde honom och han dömdes till fängelse.

”Louise”

Läs också: Mitt äktenskap var som en plågsam skräckfilm