Liv vittnade om våldtäkterna i Tysfjord
Jag var tolv år när pappa förgrep sig på mig första gången, berättar Liv, 40 år.
Hennes ögon är mörkbruna och milda, men hennes axlar ser spända ut. Hon talar reflekterande och eftertänksamt. Tiden har läkt henne. Tiden och sju års terapi.
I dag kan hon berätta med ett visst avstånd. Allt det hon berättar om ledde till att hon i juni 2016 trädde fram som ett av offren för de omfattande sexuella övergrepp som skett i Tysfjord i nordvästra Norge. Totalt hade 82 offer blivit utnyttjade i 151 fall av sexuella övergrepp.
– Jag hade så mycket hat inom mig. När jag tänker tillbaka ska det ju inte var så. Att du är tolv år och känner så mycket hat. Jag hade kunnat ta livet av någon. Det är ganska skrämmande att tänka på i dag.
Den mørke hemmeligheten i Tysfjord (ej översatt till svenska) heter boken Liv har skrivit tillsammans med författaren Anne-Britt Harsem. På omslaget finns en bild av en liten flicka i röd jacka och hästsvans. Under bilden står det: ”Till pappa. Det har inte varit lätt att vara jag, varken som barn, tonåring eller vuxen. Jag har kämpat hela livet. Tack vare dig, din jävel.” Historien mellan bokens pärmar är en skakande läsning.
En berättelse om övergrepp, våld, incest och rädsla för pappan. Om ögon som borde ha sett, men som tittade bort. En historia om ett liv som har varit nära att ta slut flera gånger, men som genom en förunderlig kraft fortsatt.
Vacker plats men mörka minnen
– Jag har sagt till mig själv att jag gör det här för att hjälpa andra, säger Liv. Ju mer jag pratar om det, desto mer hjälper jag andra.
Egentligen heter hon inte Liv. Hon har valt att kalla sig det för att skydda sina barn och dem hon bryr sig om. Hennes historia börjar i Tysfjord. En vacker plats att skapa barndomsminnen på, men Liv har inga ljusa minnen.
I Tysfjords kommun bor det knappt 2 000 personer, många av dem är lulesamer. Alla känner alla här. Man måste ta färja för att komma till platsen där Liv växte upp med mamma, pappa och en bror. Liv tecknar bilden av en barndom då hon kunde gå flera dagar utan att äta. Om fylla och våld hemma. Att hon går till möten i den læstadianska församlingen för att det serveras mat där. Att hon sällan har matsäck med sig till skolan och måste få mat av de andra barnen i klassen.
Blod första barndomsminnet
– Mitt första barndomsminne är blod, säger Liv och berättar om båtturen då hon var fyra-fem år. Hon var tillsammans med några vuxna, flera av dem var fulla. Plötsligt blev det knivslagsmål med blod som forsade från en axel.
– Än i dag kan jag inte känna lukten av blod utan att det vänder sig i magen.
Jag tänkte att det inte var någon vits att leva längre. När min pappa har sex med mig
Liv berättar lågmält:
– Men värre än våldet var den konstanta rädslan. När du är så rädd att det sticker i skinnet. Att du både kan se och höra ditt hjärta slå. Så rädd att du kissar på dig.
”Ingeborg” är Livs kompis. De två flickorna delar en mörk hemlighet om vad Livs pappa brukar göra med dem.
– Min allra värsta upplevelse var när min pappa förgrep sig på mig första gången, säger Liv. Att han kunde gå över den gränsen. Då tänkte jag: ”Herregud. Det också? Ska det aldrig ta slut? Jag tänkte att det inte var någon vits att leva längre. När min pappa har sex med mig.”
Jag hoppades att han skulle slå ihjäl mig
I boken beskriver Liv hur pappan ständigt krävde att få vara ensam med henne. Hur hon började protestera. Försökte smita när han satt i soffan i vardagsrummet och ropade att hon skulle komma. Enligt hennes vittnesmål vid rättegången smet hon iväg en gång. När hon kom hem senare på kvällen hittade hon sin katt Snuppi i en plastpåse på trappan, strypt med ett snöre runt halsen.
– Jag började provocera honom för jag ville att han skulle straffa mig. Jag hade ingenting att förlora och jag hoppades att han skulle slå ihjäl mig. Men det hände inte. Det var precis som om han visste vad jag var ute efter. Som att han läste mina tankar.
Nio år första gången
Enligt Liv började hennes pappas sexuella övergreppen på henne först när hon var tolv år. Innan dess blev hon utsatt för sexuella övergrepp av andra män i trakten. Första gången var hon nio år. Totalt förgrep sig tolv män på Liv.
Övergreppen i Tysfjord avslöjades av tidningen Verdens Gang, VG, 2016.
– Hur var det att berätta om det?
Liv rättar till hårspännet i det korta, mörka håret.
– Journalisterna arbetade med det här i två år innan det publicerades. Jag började bli otålig och det var en enorm lättnad när det äntligen kom ut. Men när jag insåg omfattningen höll jag på att trilla baklänges. 151 övergrepp! Jag visste att det var illa, men inte så illa.
Divtasvuodna är det samiska namnet på Tysfjord. Kommunen har en stor lulesamisk befolkning, samer som ursprungligen utvandrade från Sverige och slog sig ner som fiskande bönder vid kusten i Nordnorge på 1700-talet. Befolkningen är till stor del læstadiansk och i slutet av gudstjänsterna, ofta efter nattvarden, går deltagarna in i extas då læstadianerna menar att de kommer i kontakt med den helige ande. De som är i extas rör sig runt medan de högljutt bekänner sina synder med målet att få förlåtelse av Gud.
Alltid var det någon som utnyttjade mig
Livs föräldrar var inte troende. Själv sökte sig Liv till læstadianerna, men inte för att få förlåtelse och inte heller bara för att hon var hungrig.
– Jag kände en dragning till församlingen. Där kände jag mig fri.
Hon säger att hon aldrig lämnades i fred. Att det alltid var någon som utnyttjade henne. Även efter pappan blivit dömd. För kunde han förgripa sig på henne så kunde väl andra också göra det.
– En gång var det en man som var kristen som våldtog mig. Sen träffade jag honom vid ett möte med församlingen. Under extasen gick han fram till predikanten och fick förlåtelse. Han sa inte vad han hade gjort, bara att han hade syndat. Och där stod jag och såg på när han blev förlåten för det han hade gjort mot mig.
Har förlåtit mamma
Hur kunde övergreppen ske? Också innanför husets fyra väggar. Enligt Liv blundade hennes mamma för det.
– Jag har förlåtit mamma, men jag behövde tid för att göra det, säger Liv. Hon tog mig och min bror i försvar till att börja med. Men för att skydda sig själv från att få stryk sa hon efterhand ingenting. När hon vittnade vid rättegången sa hon att hon hade överlevt tack vare alkoholen. Att hon inte brydde sig om ungarna eftersom hon var alkis. Att höra mamma säga det gjorde det mycket lättare för mig att förlåta henne, för det bekräftar det jag hade känt; att alkoholen var viktigare än vi barn. I dag har mamma och jag ett bra förhållande. Vi har pratat ut och jag har gråtit och skällt. Jag är väldigt tacksam för att ha mamma i mitt liv i dag.
Liv har haft flera förhållanden. Hon säger att det har varit svårt för henne att inviga männen i sin bakgrund.
– Det har inte varit så lätt att vara jag. Jag har flera självmordsförsök bakom mig och har känt mig onormal och fel. Jag har haft stora svårigheter att lita på folk. Efter hand som jag blev äldre har jag lärt mig att kräva respekt och säga nej, men det har inte varit lätt. Jag är väldigt konflikträdd och blir osäker om några står och skriker på varandra.
Liv hade bestämt sig för att aldrig hamna i det, men trots det hade hon ett förhållande som var våldsamt och hon började blunda för våldet, precis som hennes mamma gjort.
– En klok kvinna hade ju insett att detta inte var normalt, men för mig blev det en trygghet att ha det så. Det var det enda jag kände till. Jag tänkte: respekt, ärlighet – vad är det? Jag godtog att han slog mig och var elak.
Flytten var räddningen
Liv har två barn med två män. Hon har försökt och misslyckats och försökt igen. Säger att hon har haft svårt med närhet.
– När jag var yngre var sex bara sex och hade inget med känslor att göra. Det var något jag gjorde av plikt för att det hörde till
i ett förhållande. När jag blev äldre fick jag arbeta enormt med mig själv. Jag tycker inte om när någon tar på mig eller vill hålla mig
i handen eller ligga intill mig. I perioder har jag varit rädd för killar.
När hon 2008 flyttade från Tysfjord till Karasjok var det av kärlek. Förhållandet är över i dag, men Liv beskriver ändå flytten som avgörande för henne.
– När jag kom till Karasjok fick jag en känsla av trygghet som jag aldrig hade haft förut. Familjen jag kom in i var folk som
tog hand om varandra. Det hade jag aldrig upplevt. ”Är det så det ska vara i en familj?” tänkte jag. Det gav mig en enorm trygg-
hetskänsla. Men samtidigt var det något främmande. Jag tänkte: ”Vad är detta? Varför känner jag en sådan glädje?” Det var ju trygghet och jag förstod inte var det var.
Hon ler.
– Att flytta var räddningen för mig. Jag kände att jag hade kommit till platsen där jag skulle vara.
Parallellt med alla goda känslor dök något upp. Något som inte lät sig förbises och som stod i stark kontrast till glädjen och att barnen trivdes så bra.
– Inne i mig fanns så många tankar och jag plågades av mardrömmar. Jag insåg att jag måste ta ta tag i mitt liv. Om jag inte gjorde det skulle jag aldrig må bättre. Jag sa till min läkare: ”Jag måste gå till en psykolog. Jag klarar inte mer.”
Liv kom till en psykolog som talade samiska och gick på behandling i sju år. Det sista samtalet hade hon i juni förra året.
– Jag har gått i traumabehandling och fått berätta om allt det hemska jag har varit med om. Det var tungt och jag kunde vara ledsen och gråta, men tack vare henne har jag den styrka jag har i dag.
Den 13 december 1993 inleddes rättegången mot Livs pappa. Åtalet kom som en följd av utredningen av ett annat övergrepp som han blev frikänd för. Rätten dömde Livs pappa för tre tillfällen av sexuella övergrepp mot dottern när hon var 14 år, tre våldtäkter på en annan flicka när hon var 13 år och övergrepp mot ett tredje offer vid fem-sex tillfällen när hon var tio år.
– Pappa fick fyra år och sex månaders fängelse. Månaderna i häkte drogs i från och han var ute igen efter två år, berättar Liv.
Hon har i dag ingen kontakt med honom. Hon flyttade från trakten den dag han kom tillbaka som en fri man.
– Jag kunde inte bo på samma ställe som honom. Det var omöjligt. Jag kommer aldrig att förlåta pappa. Han roten till allt ont för mig. Men i dag har jag reducerat honom till smuts på min skospets och snart ska jag sparka honom till månen.
Tackar väninnorna
Livs döttrar är 17 och 20 år. Den äldsta har funnit kärleken och väntar barn. Liv ska bli Áhkku, det samiska ordet för mormor. Vilka tankar hade hon när hon själv skulle bli mamma för 20 år sedan? Hon som var uppvuxen med vuxna som förgrep sig på barn – till och med sina egna barn.
– Från jag var väldigt liten har jag tänkt att om jag någon gång får egna barn så ska de ha ett tryggt liv. Och när jag fick min dotter i min famn kände jag en kraft som var så stor. Från det ögonblicket visste jag vad kärlek var. Jag ville beskydda henne och jag visste med en gång att jag skulle bli en bra mamma. Att jag inte skulle bli som de vuxna runt mig hade varit.
Hon tror att en god dos humor har hjälpt henne att stå stadigt i livet. Men ut-
över det, hur har hon klarat att sig efter de upplevelser hon beskriver?
– Jag är ju påstridig, det har jag efter mamma. Och så har jag många väninnor runt mig. De har alltid stöttat mig. Väninnor som har lånat mig sina vingar när jag inte har kunnat flyga. Som har burit mig när
jag har varit lam. Utan mina väninnor hade jag inte funnits. Jag är dem evigt tacksam.
Inte lika mycket värda
Liv har handikappersättning. Hon lider av rädsla och nervositet. Hon är rädd för trånga utrymmen. Hon kan inte gå till tandläkaren utan att ta lugnande. Att ha instrument i munnen triggar traumat från övergreppen. Färg-
en röd gör henne rädd. Samma sak med lukten av blod. Trots hög frånvaro klarade hon att fullfölja grundskolan. Hon har arbetat som städerska och deltid på fritids. Om hon till-
låter sig att tänka på var hon hade varit i dag om hon hade fått hjälp den gången – vilka svar hittar hon?
– Om samhället hade tagit hand om mig när jag var 14 år hade det bara varit de sex första som förgrep sig på mig. Då hade inte de sex andra kunnat göra det.
Hon nickar sakta:
– Jag kunde ha fortsatt i skolan. Hade samhället vidtagit åtgärder hade jag haft ett mycket bättre liv i dag. Jag hade inte gått på handikappersättning och jag hade fått chansen till ett bra liv. Jag har tänkt mycket på Tysfjords kommun. Hur kunde de överge sina egna? Är inte alla invånare lika mycket värda?
– Tänker du då på skillnaden mellan samisk och icke-samisk befolkning?
– Ja, jag anser att det finns en bristande vilja att hjälpa den samiska delen av befolkningen. Det är den känslan jag har.
Liv säger att hon har lärt sig att värdesätta de små tingen. Att en kram eller ett leende från barnen betyder outsägligt mycket för henne.
– Mitt liv är inte perfekt, men jag har det bra. Hjärtat slår, jag har tak över huvudet och mat. Och nu ska jag bli Áhkku! Jag kan nästan inte vänta till barnbarnet kommer.
Hon ler:
– Först nu känner jag att jag kan andas normalt och leva normalt.
Var är hon om tio år? Hur ser hennes liv ut då?
– Om tio år har jag flera barnbarn som springer runt mig och leker. Kanske har jag köpt mig en lägenhet. Kanske har jag gift mig!
Hon ler.
– Om tio år är livet toppen.
Livs mamma har fått läsa det som handlar om henne och bekräftar att det stämmer. Livs pappa har getts möjlighet att kommentera texten, men har valt att inte göra det.
Utdrag från Den mørke hemmeligheten i Tysfjord
Hej mamma
Jag står inte ut längre. Pappa är så stygg mot mig, dig och Robin. Han är dum. Är han min riktiga pappa, eller inte? Han är alltid sur och arg.
Pappa brukar knulla med Ingeborg. Jag tycker om dig, mamma. Om jag dör, alltså begår självmord, får du inte bli rädd. Jag ska vara nära dig hela tiden, det lovar jag. Om jag ser att du har det svårt nere på jorden hämtar jag upp dig till mig, Gud och hans rike. I love you, mamma.
Hälsningar Liv, 13 år