Lise: Min dåliga relation gav psykisk stress & mardrömmar
Psykiatern har lyssnat medan jag berättat om vår relation och hur den efter 15 år havererade i en massiv härdsmälta. Trots att den var så genomsyrad av värme och kärlek.
Han lutar sig fram med armarna på skrivbordet, knäpper händerna och ser på mig under tystnad i några sekunder.
– Det verkar utan tvivel vara så att här finns en störning, någon form av autismtillstånd. Hans behov av att imitera dig, och läsa av minsta tecken hos dig som kan ge honom en ledtråd om hur han ska agera, tyder på att han på det viset skaffar sig en sorts manus för hur han ska passa in och bete sig. Och att han inte vet hur en relation kan utvecklas och fördjupas. Ni lever i skilda världar och förutsättningarna för att ni ska förstå varandra är oerhört små.
– Han kom för nära, men utan att någonsin ge mig ett du tillbaka, säger jag. Han var ständigt på sin vakt, ängslig och inkännande, ville till varje pris vara till lags.
Psykiatrikern bekräftade hennes oro
Det kändes som om han ville bli jag, på det sätt som han kröp innanför min hud och tog mer och mer plats. Jag fick mer och mer en känsla av att bli lämnad hemlös utanför min egen kropp och själ. Det skrämde vettet ur mig och därför dukade jag också under till sist.
Jag känner mig med ens helt lugn, som om jag fått bekräftelse på något jag anat djupt inne under lång tid, men kanske inte velat erkänna som en sanning.
Därmed är besöket slut, jag reser mig, tar i hand och tackar för att han tagit sig tid och lämnar mottagningen med tungt hjärta.
När jag kommer ut öser regnet ner och jag har inget paraply. Jag vandrar som i dimma, tårarna bränner i ögonen och jag känner mig maktlös och sorgsen.
Mardrömmar tre år tidigare
Jag känner bestens andedräkt när den håller sitt gap över mitt ansikte. De vassa tänderna nuddar mina kinder och jag vågar inte röra en fena. Jag inser att om jag rör mig så kommer han att hugga ihjäl mig på fläcken. Jag känner det darrande djuret i mitt knä. Som en större katt med sött ansikte, men ett veritabelt muskelpaket.
Henri säger med låg röst: ”Var stilla, han är inte farlig, bara rädd.” Och jag förstår att rädsla är lika farligt som fradgande vrede.
Runt omkring mina fötter segar sig gröna varaner saktfärdigt omkring. De ser på mig med sina kalla reptilögon. Jag känner kväljningarna komma. Bes ten i mitt knä tar ett språng och försvinner plötsligt. Jag reser mig sakta, tar mig förbi odjuren på golvet och rusar mot dörren, får upp den och på darrande ben tar jag mig ner för trapporna ut till bilen.
Med skakiga händer får jag upp bildörren, slänger mig in och låser alla dörrar. Sedan sitter jag där och låter hjärtat lugna sig, adrenalinet pumpar i blodet och jag känner mig svimfärdig.
Jag vaknar badande i svett. Det är natt och kolmörkt. Hjärtat slår som en stånghammare i bröstet och jag känner intensivt att drömmen vill säga mig något. Famlar i mörkret efter mitt block på nattygsbordet, får fatt i en penna och rafsar i mörkret ner drömmen ännu glasklar på min näthinna. Känner att jag måste få ner den på pränt innan den försvinner i glömskans träsk. Sedan somnar jag så småningom om.
Se också: Det här betyder dina mardrömmar
Jag vaknar av dagsljuset, svänger upp benen och blir sittande på sängkanten, försöker minnas mardrömmen från i natt.
Tittar på de spretande, lutande orden jag skrivit i blocket. Det är inte min handstil, men ändå vet jag att jag har skrivit det som står där.
Drömmen kommer med ens tillbaka och hjärtat börjar bulta igen. Vad vill den säga mig? Vad är det i mitt liv som gör att jag drömmer denna mardröm?
Den inre stress och trötthet jag känt en längre tid börjar ta sig alltmer groteska kroppsliga uttryck och jag anar långt in i min hjärnas vindlingar att det har att göra med Henris och mitt förhållande. Och nu denna mardröm. Vad vill den säga mig? Vad?
Något är fel i relationen
En vecka senare återkommer samma nattliga budskap, fast nu i lite annorlunda tappning.
Jag befinner mig i en skog av döda träd, ensam och vilse. Plötsligt finns den där, varanen med den muskulösa kroppen, den reptilartade, pansarbeklädda huden och det stora gapet med de sylvassa tänderna.
Innan den hinner öppna käftarna får jag tag om dem och kämpar för att pressa ihop dem. Besten stirrar oavvänt på mig med sitt ena öga, en isblå och stel blick som får mig att rysa in i märgen.
Jag vet att om jag släpper taget så kommer odjuret att slita mig i stycken.
Jag känner mig hotad till livet och skräcken kramar mitt hjärta. Jag kan knappt andas och lägger all min kraft på att hålla fast taget runt käkarna medan jag ber till Gud att någon ska komma till min undsättning där i skogen.
Denna gång vaknar jag inte mitt i natten, men drömmen är ännu mer tydlig på morgonen. Nu är jag säker på att drömmarna har ett budskap.
Jag måste ta itu med det och analysera mig själv, Henri och vårt förhållande ordentligt. Något är fundamentalt fel i vår relation och något pågår som är så subtilt och kamouflerat att jag inte kan identifiera det.
Han var snäll och kärleksfull
Henri är ju den kärleksfullaste, snällaste och mest anspråkslösa människa jag nånsin träffat, men ändå känner jag mig ensam fast vi är två.
Jag får inte ta del av det som rör sig i hans huvud såsom tankar, åsikter, drömmar, rädslor, besvikelser eller triumfer.
Han håller mig utanför på ett ogripbart sätt även om han verkar vara ärligheten själv med sina blå ögon som möter mina helt ogenerat och självklart.
Ständigt överösande mig med kärlek och omtanke. Och den underbaraste åtrå som vi delar.
Kärlek är något gott har vi lärt oss, och antagligen är det bara jag som krånglar.
Men i dessa dimridåer nästlar han sig under årens lopp in i mitt blod och mina celler och blir en del av mitt medvetande, så till den grad att jag till sist inte vet var jag slutar och han börjar.
Hela tiden noggrant speglande mig och mina göranden och låtanden, aldrig villig att bli en egen person som jag får möta och känna att vi är i dialog.
Hans tillvaro handlar om det konkreta som händer i nuet; abstrakta ting som tankar och funderingar kring tillvaron är honom helt främmande.
Ibland känns det som om han lever i en bubbla dit jag inte äger tillträde. Så kan man bara inte leva, det går åt skogen förr eller senare.
Andnöd och hjärtklappning
Vårt liv tillsammans har präglats av kärlek, omtanke och passion, men hans sätt att vilja leva i tät symbios med mig har tärt och varit orsak till otaliga time-outer.
Varje gång jag har fjärmat mig för att återfå egen kraft upphör min oroväckande hjärtklappning, min andnöd, min trötthet och min gråtmildhet, och efter någon vecka avtar kroppens förhöjda muskeltonus, mina kopiösa svettningar och mina ständiga urinträngningar, allt det som tyder på farlig psykisk stress.
Och varje gång jag av längtan och kärlek till honom återvänder till vår varma kokong löper kroppen strax amok på nytt.
Därför är det med stor vånda vi beslutar att efter 15 kärleksfulla år bryta relationen, även om det sliter hjärtat ur kroppen på oss båda två.
Omnia non vincit amor. Kärlek övervinner inte allt.
Alla bitar faller på plats
Autism, sa psykiatern. Ja, alla bitar faller med ens på plats och jag vet att det är en av de mest svårbegripliga neuropsykiatriska störningarna efter allt jag läst om sådant.
Jag vet att inte ens forskare som arbetat med autistiska personer under hela sitt yrkesliv riktigt kan förstå hur deras hjärnor fungerar.
Det har efter vår separation varit nödvändigt för mig att vända på varje sten, genomsöka alla vrår, öppna alla dörrar och få svar på alla frågor, för att ta reda på hur det varma och levande vi hade kunde raseras så fullkomligt.
Relationen bröt visserligen ner mig, men när jag tagit mig igenom och rett ut allt det som inte syntes på ytan blev jag starkare än nånsin.
Så ”det som inte dödar oss härdar oss” är visst och sant.
Min okuvliga livsglädje och min känsla av ödmjukhet inför att ändå ha älskat kan aldrig grumla en svår erfarenhet och en förlorad hjärtevän.
Och det faktum att jag har fått lära mig så mycket om autism har fått mig att förstå att det finns fler verkligheter än den vi andra lever i.
Lise