Lisbet förlorade sin make – blev änka på 17 timmar

Lisbet blev änka på 17 timmar – förlorade sin livspartner Sven

Jag vill inte lämna honom. Men han kan inte följa med mig. Hur länge ska jag stanna kvar? När är det dags att gå?

Orden är 54-åriga Lisbet Olofssons och hon formulerar dem när hon sitter i sjuksalen som hennes nyblivne man just lämnat. Bara kroppen är kvar.

– Efter dödsögonblicket var det så tydligt att han inte längre var med oss, det kändes i luften, säger Lisbet och tystnar för en stund.

Vi sitter i ett litet bibliotek i Umeå och pratar. Lisbet bor i Robertsfors men jobbar som idrottskonsulent i Umeå.

Hon och Sven Nensén lärde känna varandra på jobbet, på den tiden arbetade de båda på en diamantfabrik. Hon var 23, han åtta år äldre. Han var storasyrrans gamla klasskompis och lite töntig i sina gabardinbyxor. Men han var snäll och omtänksam och gillade att prata med Lisbet.

Sedan slog passionen till och paret blev oskiljaktiga.

Kunde inte leva utan varandra

Lisbeth skrattar när hon berättar att de tillbringade all ledig tid tillsammans men att de två första åren inte var helt lätta. Båda var envisa som synden.

– Vi kunde tjafsa om banala saker, som i vilken låda saxen skulle ligga. Och vi gjorde slut varannan månad. Till sist tog vi ett ordentligt snack. Vi kunde ju ändå inte leva utan varandra, så vi bestämde oss för att sluta bråka om småsaker, säger Lisbeth och berättar att de fick 25 år tillsammans och att de levde det perfekta livet.

– När vi inte var tillsammans sms:ade vi varandra flera gånger om dagen. Vi var fantastiskt lyckliga och levde för vår gemensamma fritid. Vi levde tätt ihop och delade intresset för veteranbilar. Vi gjorde verkligen allt tillsammans. Vi städade, tvättade bilar och renoverade. Och vi reste! Vi har varit till Kina och Australien och planerade för att åka till USA. Det var där vi hade tänkt gifta oss.

Lisbet berättar att de brukade spara pengar för att kunna vara borta flera månader när de reste. Svens barn var stora och Lisbeth har inga egna barn – de hade bara sig själva att tänka på.

De bodde i villan i Robertsfors men renoverade stugan vid havet. Dit skulle de flytta när allt var klart!

Blev frisk från cancern

För mer än tio år sedan fick Sven synproblem. Han drabbades av dubbelseende och det visade sig att en fräken inne i ögat utvecklats till malignt melanom. En strålplatta opererades in i ögat och Sven behandlades för cancern.

– Vi var aldrig oroliga, vi var praktiskt lagda båda två och tänkte att det där skulle ju fixa sig. Det gjorde det också. Sven miste synen på det behandlade ögat, men han blev frisk. Årliga kontroller på ögonsjukhuset i Stockholm visade att allt var bra, men när kontrollerna skulle börja göras hemma i Umeå slutade kallelserna att komma. Det hade fallit mellan stolarna och det var heller inget vi tänkte på, säger Lisbet.

Livet rullade på. Lisbet, Sven och Lisbets bror tillbringade mycket ledig tid i sitt gemensamma drömprojekt – jättegaraget som rymde både deras gamla amerikanare och en pubdel där de ofta arrangerade fester.

– Jag är en mer introvert typ, medan Sven var min motsats. Han var supersocial och trivdes bra bland mycket folk. Och alla älskade Sven. Han var väldigt lätt att tycka om, säger Lisbet och berättar att hon fick del av det stora umgänget via honom.

Under hösten för sju år sedan började Sven klaga på ont i sidan av magen. Smärtan tilltog och Lisbet tyckte att han skulle söka läkarhjälp. Att Sven skulle skickas direkt till sjukhuset hade ingen av dem kunnat ana. Smärtan kom från levern, som visade sig vara angripen av ett stort antal aggressiva cancertumörer. När behandlingen inte tog fanns inget mer att göra.

– Jag fattade ändå inte hur allvarligt det var. Allt hade ju gått så fort. Inte ens när Sven insisterade på att vi skulle gifta oss förstod jag.

Lisbet berättar att prästen kom på besök i Svens sjuksal, Lisbet tänkte att de skulle planera för vigseln längre fram men prästen föreslog att de skulle gifta sig redan nästa dag, då Svens vuxna barn som bodde långt från Umeå också skulle komma.

– Allt gick så fort att jag knappt hann tänka. Jag gifte mig i vanliga kläder och köpte lite blommor i sjukhuskiosken för de kontanter jag lyckats skramla ihop. Vi rullade Sven i rullstol när vi gick till sjukhuskyrkan. Det var inte förrän prästen läste orden ” … tills döden skiljer er åt” som insikten slog mig med full kraft. Sven skulle dö! Det här var ett nödbröllop! När insikten drabbade mig fick jag hjärtklappning. Jag sneglade på Sven. Han var tanig och blek. Herregud, jag borde ha fattat hur illa det var!

Blev drastiskt sämre dagen efter

Lisbet säger att Sven var sprudlande glad. Han skojade med sköterskorna och sa att de inte hade någon chans på honom längre och han ringde till sin gamla mamma för att berätta att han gift sig. Sedan firade de med en tårtbit som personalen ordnat åt dem.

Lisbet och Sven skulle bara få leva som man och hustru i 17 timmar. Dagen efter giftermålet försämrades Svens tillstånd drastiskt.

– På förmiddagen satt han och ringde affärssamtal till jobbet. Några timmar senare pratade han osammanhängande och klagade över smärtor innan han somnade för att till slut somna in för gott med ett enda djupt andetag, säger Lisbet.

Hon blev kvar hos Sven i sex timmar och säger att det inte var lätt att lämna honom där, det var ju för sista gången.

– Jag hade gråtit och gråtit och kände mig alldeles tom när jag lämnade sjukhuset. Jag var 48 år och änka och bedövad av sorg. Jag ville ingenting mer. Orkade ingenting. På fyra veckor hade mitt liv och mina drömmar krossats. Men jag hade tur som omgavs av människor som skötte min snöskottning och hjälpte mig med andra praktiska bestyr som fick vardagen att fungera.

”Kändes som att sorgen skulle vara för evigt”

Lisbet säger att hon länge dukade för två och Svens jacka fick hänga kvar i hallen.

– Jag tog på mig den ibland och drog in den trygga doften, jag ville ju inte glömma den. Jag kunde ”se” Sven bland folk på gatan och jag funderade mycket på var hans tankar och känslor – det som var han – hade tagit vägen. Det kändes som att sorgen skulle vara för evigt, men sakta återvände livet. En dag började maten smaka lite godare och jag kunde uppskatta att åka iväg och handla. Sorgen är inte för evigt, men den måste få ta tid.

Lisbet bearbetade sorgen genom att skriva av sig. Det skulle ta sju år innan hon gav ut sina texter i bokform, Från gift till änka på 17 timmar – SMS till himlen. Förhoppningen är att hennes ord kan vara till stöd och tröst för andra som drabbas. I boken tar hon upp allt ifrån sorgen och saknaden till alla praktiska göromål och ekonomiska frågor.

– För att kunna skriva var jag tvungen att fundera över vad det var jag kände och det hjälpte mig själv att förstå och bearbeta att jag förlorat Sven, säger hon.

I dag har Lisbet gått vidare, hon har en ny kärlek som är hennes särbo och känner sig lycklig. Självklart finns Sven ändå med henne, han var en stor del av hennes liv i väldigt många år och Lisbet tänker ofta med värme på allt fint de upplevt tillsammans.

– Prästen som vigde mig och Sven sa att han sällan viger så lyckliga människor som oss, som varit sambor i 25 år, delat allt och klarat av allt vad livet innehåller. Vi skulle ju bli gamla tillsammans, vi hade så många planer. Nu blev det inte så, Sven blev bara 54 år, men jag har fått ett gott liv till slut ändå.

Text: Birgitta Lindvall Wiik

Bild: Petra Älvstrand och privat