Lisa öppnar upp sitt hem för utsatta ungdomar
Hundarna Babsan och Stina är först framme vid ytterdörren när det kommer besökare. Simon Blom, 23, dröjer sig kvar en stund i sitt rum. Han ska kolla så att sminket ligger rätt, medan hans mamma Lisa, 48, bjuder in till kaffe med dopp. En trappa upp ligger en av familjens tonåringar ännu och sover.
I det här hemmet i Måttsund, utanför Luleå, har många ungdomar funnit sin trygghet efter att de gått vilse bland droger, blivit utsatta för sexuella övergrepp och på olika sätt hamnat på glid i tillvaron. Lisa Groth Öhmans familjehem är ett så kallat kraftigt förstärkt familjehem. Det betyder att hon tar emot ungdomar som levt under svåra förhållanden och att hennes hem ibland är den sista anhalten innan fängelset.
Hon har inga biologiska barn i livet, men har fött tvillingpojkar som dog strax efter förlossningen. Marcus och Albin föddes i vecka 28 och sorgen efter de små pojkarna var stor. Lisa och maken Kent var inte beredda att gå igenom något liknande fler gånger.
– Vi började diskutera vad föräldraskap egentligen är för något, och när en arbetskompis tvååring ”adopterade” mig som extramamma kände jag starkt att man kan skapa band utan biologi. Jag och Kent kände att vi vill följa barn genom ungdomsåren till vuxenlivet, säger Lisa.
Hennes och Kents hem stod alltid öppet för barn och unga. De var gärna barnvakt till vännernas barn, och ungdomar som hade en trasig bakgrund gillade att hänga hos dem.
En vän till familjen, som jobbade i socialtjänsten, tyckte att de borde bli familjehem och 2008 kom det första barnet till Lisa och Kent.
– Kent ville inte ta emot små barn och riskera att tvingas lämna tillbaka dem till föräldrarna. Små barn kan inte förmedla om något är galet eller svårt. Tonåringar ska också släppas iväg, men de kommer hem med ett språk och kan agera utåt. Därför valde vi tonåringar.
Man kan skapa band utan biologi
Lisa och Kent har tagit emot nio barn.
– Och de ligger mig alla varmt om hjärtat, men det är bara Simon som kallar mig för mamma. Vi har gått igenom väldigt mycket glädje och sorg tillsammans, säger Lisa.
Frånvarande föräldrar
Simon kom de i kontakt med första gången i samband med att hans vän blivit placerad hos Lisa och Kent.
– Simon ville kolla upp oss, ifall vi var okej. Hans kompis hade nämligen fått valsa runt i många olika hem, berättar Lisa.
Simon minns mycket väl sitt första intryck av Lisa. Han var rädd för henne!
– Ja, herregud. Hon verkade genuint intresserad av mig som person. Lisa var den första vuxna som pratade med mig som en jämlike. Det var jag inte van vid. Jag såg att hon hade ett brev från Svenska Kyrkan, så jag döpte henne till ”Kyrk-Lisa” i telefonboken, säger Simon och skrattar.
Samhörigheten jag och barnen har är oövervinnerlig
Lisa ler och säger att Simon inte var van att bli sedd, särskilt inte av en kvinna. Han hade dessutom upplevt ett stort svek från sin egen mamma. Lisa fick bära ansvaret för det hans mamma gjort.
– Jag växte upp hos pappa, men han var inte heller särskilt närvarande. Han jobbade på en bogserbåt och var ofta borta. Jag sov ensam redan som sjuåring. Pappa drack för mycket och var en enstöring. En enda gång kom han till min fotbollsmatch, men då satt han kvar i bilen hela tiden, säger Simon.
Lisa nickar och säger att Simons pappa var lite av ett original. Han var en man som i dag troligen skulle fått någon form av diagnos.
– Men jag betvivlar inte att han älskade Simon innerligt. Att han kom på den där fotbollsmatchen var en stor kärleksförklaring, trots att han inte vågade gå ut ur bilen. Även om barn växer upp i extremt svåra förhållanden finns det stunder där mamma varit världens bästa, och pappa varit stålmannen. Det får man aldrig ta ifrån dem.
En manlig förebild
Simon säger att hans pappa nog försökte göra så gott han kunde, även om Simon i efterhand insett att pappan försökte kompensera sina brister genom att sticka till honom en stor slant då och då.
– Men jag har exempelvis aldrig firat min födelsedag förrän jag kom till Lisa och Kent. Som barn blev jag bjuden på klasskompisarnas kalas och jag ville gärna bjuda tillbaka. En gång i trean hittade jag på att jag skulle ha kalas och bjöd hem klasskompisarna. Det var så pinsamt när föräldrarna kom med sina barn och pappa undrade vad det var frågan om. Vi hade såklart varken tårta eller ballonger.
Simon miste sin pappa hastigt och oväntat när han var 15 år och socialtjänsten placerade honom i ett familjehem. Simon var deprimerad, hela hans liv hade kastats omkull.
– Men paret jag hamnade hos hade inte haft några placeringar tidigare och de kunde inte hantera min sorg. Jag bara rymde till Lisa och Kent, och efter ett år bad jag om att få flytta hit i stället. Jag minns när jag kom och Lisa la upp en Facebookstatus om att hon ”blivit med en Simon”. Det kändes fint, säger Simon.
Men det var Kent som var nummer ett för Simon. Simon idoliserade honom och Lisa fick inte någon större plats i hans hjärta. Simon och Kent hade ett slags tyst samförstånd och det var Kent som pratade om ”blommor och bin” med Simon – när han förstått att Simon gillar killar.
– Även om Kent var en machoman som gillade fiske och motorcyklar så accepterade han Simons läggning helt och hållet, och nåde den som skulle ha varit dum mot Simon, säger Lisa.
Simon har varit ett stort stöd
För tre och ett halvt år sedan miste de Kent. Han drabbades av cancer, och den första gången som Simon gav Lisa en kram var när han fått veta att Kent inte skulle överleva sjukdomen.
Lisa är den jag alltid ringt till om mina problem
Det var ett hårt slag för Simon att mista även denna pappa. Men genom sorgen kom Lisa och Simon varandra riktigt nära och Simon, som tidigare kunde fjärma sig från Lisa, kallar henne nu sin mamma.
– För mig är en förälder den som stöttar, ger trygghet och är omhändertagande. Lisa är den jag alltid ringt till om mina problem, säger Simon. Och ja, nu kramas vi varje dag, säger han med ett leende.
Av alla placeringar är det bara Simon som kallar Lisa för mamma. De andra barnen har biologiska mammor och pappor, och för dem är hon rätt och slätt Lisa.
– Visst har jag haft en hel del smeknamn genom åren. ”FBI” är det snällaste, det har jag fått när någon tycker jag att lägger mig i för mycket. Jargongen kan vara ganska rå, men jag skulle aldrig ta illa upp, säger hon och skrattar.
Vi kör runt, runt tills ångesten släpper
Lisa säger att hon och Simon i dag har en vuxen relation och Simon är ett stort stöd i vardagen. Det är han som oftast lagar middagen och han både klipper gräs och är ett bra samtalsstöd när något av barnen krisar. För det är inte bara en dans på rosor att öppna sitt hjärta för trasiga ungdomar.
– Alla mina barn, utom Simon, har levt i svåra förhållanden. De har varit sexuellt utnyttjade, levt i svält och i missbruksfamiljer. Barn från sådana förhållanden reagerar inte som andra när det exempelvis är dags att fira jul. Jag har varit med om att 17-åringar tjuvkikat på sina julklappar för att försäkra sig om att det är riktiga julklappar innanför pappret och inte bara en konservburk, för att någon supit upp alla pengar.
Stor lycka över sitt livsval
Lisa får ta del av många ungdomars svåra smärtor. Hon berättar om barn med ångestattacker, barn som skadar sig, barn som tar droger – och hur hon lärt sig att hantera nätter när ångesten sliter i unga själar.
– När ångestattackerna kommer tar jag barnet med mig på en biltur. Det är oftast lättare att prata när man inte tittar på varandra och när den andra inte ser att man gråter. Om det är för jobbigt att prata kan vi samtala genom musiken. Vi väljer varannan låt. Vi kör runt, runt tills ångesten släpper.
Målet för Lisa är att barnen ska bli så trygga att de vågar bli arga på henne och säga att maten är äcklig.
– Då blir jag glad för då börjar det här bli ett hem för dem. Det är ju inte normalt att gå runt och vara trevlig hela tiden. Hemma ska man ha tråkigt, gnälla på saker och ting och baka kakor när man blir sugen. Mitt jobb är att vara den tjatiga som säger till ungdomarna att de ska göra snyggt efter sig.
Lisa berättar om ungdomar som flyttat hemifrån som ringer till henne när pengarna är slut, som bjuder in sig på middag när kylskåpet är tomt och som ser henne som mormor när de får barn.
– Det är ett kvitto på att jag lyckats med mitt livsuppdrag. Att vara familjehemsmamma är inte ett jobb, mitt jobb som samordnare på folkhögskolan är mitt jobb. Det är också jättekul, men att vara familjehem är mitt LIV. Jag växer själv av det och det är ett rent nöje. Min vardag kan ibland framstå som en berg- och dalbana som skenar, men samhörigheten som jag och barnen har är oövervinnerlig. Varje kväll när jag lägger mig känner jag genuin lycka över mitt livsval.
Vilka olika typer av stöd för barn finns det?
Jourhem
För barn som har ett akut behov av att placeras utanför sitt eget hem medan utredning pågår.
Kontaktfamilj
För barn som behöver stöd och stimulans under kortare vistelser, exempelvis under helger.
Familjehem
För barn som behöver ett stadigvarande nytt hem.
Hur gör man för att blir stödfamilj?
För att bli jourhem, kontaktfamilj eller familjehem anmäler man sitt intresse till Socialförvaltningens individ- och familjeomsorg i sin kommun, eller till ett privat familjehemsföretag. Genom intervju och utredning bedöms familjens lämplighet.
Av Birgitta Lindvall Wiik
Foto: Petra Älvstrand