Linnéa Blads engagemang startade tidigt hemma i stadsdelen Majorna i Göteborg. Hon och maken Martin hade redan innan de fått sitt första barn, Hannes, pratat om att de ville resa för att se en annan kultur och uppleva något annat än Sverige. De ville visa Hannes att det fanns mer i världen än bara den lilla plätten de bodde på.

– Jag har varit i Afrika mycket förut men aldrig i Tanzania. Vi hade ett par kontakter som drog oss dit och till Zanzibar, berättar Linnéa.

Livet för en kvinna i Tanzania är långt ifrån det vi är vana vid i Sverige. Det finns inget socialt skyddsnät, ingen sjukvård och de flesta instanser är korrupta och svåra att ha att göra med. Och kvinnor som fått barn utom äktenskapet blir utfrysta av familjen.

– Vi här hemma har så mycket möjligheter, men i Tanzania får de kämpa hårt för att klara sig. De är rädda för polisen. Det finns sociala myndigheter, men skyddsnätet är inte lika bra som i Sverige, berättar Linnéa.

I Arusha i Tanzania, hyrde de ett hus av en tanzanisk väns kusin som är massaj och som också var engagerad i flera olika sociala projekt i staden. Det var han som tog den lilla familjen till sandalshopen.

Linnéa fick idén vid ett besök i en sandalshop

Linnéa tog steget in i sandalshopen där cirka tio kvinnor satt och gjorde vackra, handgjorda sandaler i läder och med pärlor från trakten. De arbetade i ett skjul och runt omkring dem sprang deras små barn.

– Det hände något i mig när jag var där, det föddes något. Jag satt där och provade mina sandaler som var så fina, men det var skitigt och luktade starkt av limmet som de använde och jag tänkte att det inte var en bra miljö för barnen.

Jeanette Höglund hjälper pensionärer som bor på gatan

Läs mer

I sin telefon har hon en app där hon skriver ner tankar och funderingar och på väg ut från shopen, med nyinköpta sandaler i handen, skrev hon ner några ord om vad man kunde göra och hur det kunde gå till. Sandalshopen var dock bara ett stopp på vägen under deras resa. De fortsatte mot Zanzibar och andra engagemang, som att hjälpa barnen med idrottsaktiviteter. Men sandalshopen och kvinnorna där dröjde sig kvar hos Linnéa och en månad senare var de tillbaka i Arusha.

– Jag var tvungen att gå tillbaka och jag tänkte att jag åtminstone kunde köpa några sandaler av dem. Jag skrev på Facebook och frågade om det var fler som ville ha sandaler, och på ett dygn hade jag fyllt min resväska. Och det var inte bara mina vänner som köpte.

Då föddes tanken på en social verksamhet. Att det inte skulle vara en engångsgrej som sedan skulle dö ut, utan något som var hållbart och som kunde hjälpa kvinnorna. Hon la sin stora beställning på sandaler.

– När jag gick ifrån fabriken sa jag till kvinnorna att jag tänkte hjälpa dem att sälja sandaler i Sverige. Då sa de att de hade väntat på mig. Det var en så jäkla go känsla, säger Linnéa.

Stor respons i Sverige

Under veckan återkom hon flera gånger för att se hur det gick och varje gång möttes hon av glada ansikten och arbetsglädje. Nu var kvinnorna nästan tjugo stycken som tillsammans jobbade på Linnéas beställning.

– Många av de här kvinnorna har inget annat än sandalshopen. De har fått barn utom äktenskapet och är utfrysta från familjen. Och familjen är det enda skyddsnät du har, annars är du helt ensam, säger Linnéa.

Genom ett enda inlägg fick Linnéa en enorm respons och väl hemma i Sverige rullade det på. Det var vår och precis rätt tid att sälja sandaler. Men det var inte helt enkelt. För att få ihop det med fraktkostnader fick de höja priserna och hennes man Martin åkte ner ytterligare en gång för att ordna logistiken och importen. De har gjort en hemsida och Linnéa har åkt på festivaler och haft hempartyn för att få igång försäljningen.

– Det är viktigt att vara äkta och genuin i sin tanke, men det har inte varit enkelt att arbeta med Tanzania. Det är mycket korruption och byråkrati och man får liksom jobba på flera nivåer, inte bara med kvinnorna i shopen, förklarar hon.

Linnéa har också åkt tillbaka flera gånger, första gången för att säkerställa att lädret i sandalerna var okej.

– Jag fick många frågor om hur det var framställt så jag ville titta på det på plats. Det var också ett sätt att stärka relationen med kvinnorna på fabriken, säger Linnéa.

Svenska Denise jagar tjuvjägare på Afrikas savann

Läs mer

I dag drivs workshopen på plats av en man och en kvinna, som är ekonomiansvarig och utbildad barnmorska. Hon hjälper också Linnéa att kommunicera med kvinnorna om sådant som de inte vill berätta för sin manlige chef. Kvinnorna i Tanzania arbetar och sliter hårt men tar också hand om barnen och utbildningsnivån är låg.

– De här kvinnorna drömmer om utbildning. Visst finns det någon som vill ha en egen affär eller så, men de flesta vill gå i skolan eller låta sina barn gå i skola, säger Linnéa.

I och med att sandalerna sålde bra i Sverige kunde Linnéa och Martin sätta fler förändringar i verket. De ordnade så att kvinnorna i fabriken fick sjukvård och läkarhjälp när de behövde, de hjälper dem med familjeplanering och i och med det så finns det en trygghet och ett skyddsnät att förlita sig på.

Sandalshopen i Arusha är ingen hjälporganisation, det är inte så Linnéa vill jobba. Det finns det andra som gör. Hon vill skapa arbetsmöjligheter och ett gemensamt samarbete där båda parter behöver varandra.

– Det handlar inte om att jag bara skickar ner pengar. Jag kan inte sälja några sandaler utan kvinnorna som producerar dem, så enkelt är det, säger hon.

Hjälp till utbildning

Linnéa har hittat sin nisch och det som hon brinner för. Hon inser att hon inte kan hjälpa alla men hon har hittat ett sätt att se på arbetet med sandalerna som fungerar för henne.

Lisa var volontär i Zambia: ”Världens tuffaste jobb”

Läs mer

– Om jag kan se den här lilla plätten i Afrika och de här kvinnorna som mina anställda och försöka skapa svenska arbetsförhållanden åt dem, så blir det lättare att skärma av sig från att man måste göra något för alla och komma bort från att ”hjälpa”. Vi samarbetar, säger hon och ler.

Nästa steg i samarbetet som Linnéa funderar på är ett fadderprogram. Att människor i Sverige ska kunna hjälpa en enskild kvinna och hennes barn, eller flera om man vill, att få utbildning för att kunna gå vidare i livet.

– Jag kan inte lägga all min tid på sandalerna, för jag måste ju jobba här hemma också. Just nu är jag hemma med två små barn som tar mycket tid. Men jag vill gärna fortsätta utveckla det här, säger Linnéa.

Och att barnen har fått se att det finns mer i världen än bara Göteborg och Sverige, det har Linnéa och Martin verkligen lyckats med. Hannes, som nu är fyra år, har varit i Tanzania flera gånger och vet hur livet ser ut där.

– Det är jätteviktigt för mig att få en möjlighet att visa det här för mina barn. Att nästa generation både i Afrika och här i Sverige blir sammanlänkade för att kunna fortsätta jobba tillsammans, säger Linnéa.

För egen del berättar hon att det känns bra att kunna hjälpa på ett handfast sätt, jobba med öppna kort och helt transparent. När hon pratar om sandalerna och Sanawari så är det med glädje i rösten och med sant engagemang.

– Visst ger det också en egoistisk tillfredställelse att jag ser att det jag gör gör skillnad för kvinnorna i Tanzania. Men det visar också att man med ganska så små medel kan stötta och hjälpa varandra, oavsett vara i världen man befinner sig, ler hon.

Av Jessika Devert

Foto: Happy visuals/Antony Sastre, Martin Blad