Linn såg när hennes pappa krossades av en robot
Ulrik Thomasson, 51, tar upp familjens hund Gillis i knät. Drar handen genom hans mjuka päls och säger eftertänksamt:
– Jag är så glad att jag lever. När jag kände hur roboten klämde ihop min ländrygg och det svartnade för ögonen, då trodde jag livet snart skulle vara slut.
Han är glad att han från fönstret i vardagsrummet åter kan blicka ned mot Mörrumsån. Där har han genom åren dragit upp åtskilliga laxar. Fiske och jakt är två stora intressen.
Var van att hantera robotarna
Ytterdörren till huset i Mörrum öppnas och dottern Linn, 20, kommer hem. Hon slår sig ned jämte Ulrik medan hustrun Malin, 50, serverar kaffe. Linn blev ögonvittne till hur hennes pappa hjälplöst satt fastklämd i robotcellen en torsdagsmorgon i februari.
– Det var så hemskt att det inte går att beskriva med ord, säger hon.
I mer än 30 år har Ulrik arbetat vid Ifö Sanitär i Mörrum. Sedan 1999 har han varit teamledare.
Ulrik är van att hantera robotarna och har alltid varit noga med säkerheten eftersom han vet vilka krafter det finns i de programmerade stålarmarna.
Robotarna stannade
Efter jul i år var det full fart på företaget och det pågick en omorganisation för att få bättre flöde i fabriken.
– Under nästan en och en halv månad hade jag jobbat från tidig morgon till sen kväll eftersom vi är få som kan ha jouren på robotarna.
Morgonen den 8:e februari valde Ulrik att ta lite sovmorgon och började klockan sju i stället för klockan fem.
– Det var kaos när jag kom till jobbet. Robotarna stannade och vi blev efter i produktionen. Montörerna vid linjerna stod och väntade på detaljer som skulle komma ut från de båda robotar jag hade ansvaret för. Jag fick flera gånger stanna, gå in i cellen och rätta till detaljerna.
Det var oerhört frustrerande och stressande.
Roboten hade precis kommit igång när den stannade igen och Ulrik svor när han öppnade celldörren för att rätta till detaljen. Han varken såg eller hörde vad som hände bakom honom.
Roboten pressade fast Ulrik
Det sa bara smack i ryggen när robotens gripdon knuffade till Ulrik och pressade honom hårdare och hårdare mot bearbetningsbordet.– Jag hade inte en chans att komma undan. Jag kände smärtan och hörde hur det knakade i ryggen när kotorna knäcktes, säger Ulrik och beskriver hur han klämdes ihop som en fällkniv.Läsarberättelse: ”Mina föräldrar ljög för att skydda mig”Läs mer
– Roboten var inställd på maximal styrka och den bara fortsatte pressa, så som den är programmerad att göra. Den tryckte ihop mig så att det nästan var omöjligt att andas, jag fick kämpa för att få luft och det svartnade för ögonen. Ingen fanns i närheten som kunde trycka på nödstoppet.
Under loppet av några sekunder passerade Ulriks liv revy.
– Nu är det slut hann jag tänka för mig själv. Jag skulle aldrig mer få komma hem och träffa min älskade familj, jag skulle inte få vara med och fira Malin som skulle fylla 50 ett par veckor senare.
I ögonvrån skymtade han en truckförare som kom körande.
– Jag kämpade för att få fram så mycket luft att jag orkade skrika att han skulle trycka in nödstoppet och kalla på hjälp.
Allt blev svart
Linn har varit visstidsanställd på företaget sedan hon tog studenten i somras. Hon hade börjat tidigare än sin pappa den här morgonen och befann sig vid personalrummet när Ulriks kollega kom rusande i full fart.
– När han sprang förbi mig mötte jag hans uppskärrade blick. ”Vad händer?” skrek jag och kände hur adrenalinet började pumpa. ”Ulrik sitter fast i pressen”, hörde jag någon säga, jag blev chockad och började springa. ”Nej, spring inte dit”, hörde jag någon annan säga. Men det gjorde jag i alla fall.
Hon såg först inte Ulrik och skrek: ”Var är pappa?”
När hon tittade in i robotcellen såg hon honom bakom robotens gripdon – fastklämd. En syn hon aldrig glömmer.
– Min första tanke var: ”Han kommer att dö!” Sedan blev allt svart och jag föll ihop på golvet.Roboten hade nu stannat, men gick inte att rubba från sitt läge. Ulrik såg sin dotter gråta förtvivlat medan han själv kämpade för sitt liv.Anithas föräldrar har alzheimer: ”Smärtsamt att se”Läs mer
Skräcken i Linns ögon
– Det var hemskt att se skräcken i Linns ögon, säger han.
Personalen hade ringt efter ambulans och de släpade Linn tillbaka till personalrummet där hon grät hejdlöst och bara ville ut till sin pappa.
En kvinna ringde till Malin från Linns telefon.
– När jag såg Linns nummer på displayen trodde jag att hon glömt sin frukostlåda och ville att jag skulle fixa något till henne, säger Malin.
Men i stället var det en okänd kvinnas röst hon hörde.
– Hon berättade att Ulrik råkat ut för en arbetsplatsolycka. I bakgrunden hörde jag hur Linn grät.
Malin kände klumpen i magen.
– Han var död! Det var det första jag tänkte.
Men sedan förklarade kvinnan vad som hänt, att han levde men satt fastklämd i robotcellen och att ambulans var på väg.
– Hur illa skadad var han? Skulle han någonsin bli sig själv igen och kunna röra armar och ben, säger Malin och berättar att hon och Ulrik har varit ett par sedan högstadiet.
Ulrik har tidigare varit med i frivilliga brandkåren i Mörrum och nu var det hans gamla kollegor som kom för att hjälpa honom loss.
– Jag satt i ett skruvstäd och hade ingen känsel i fingrar eller ben. Under åren i brandkåren lärde jag mig att andas lugnt och det hade jag nytta av nu. Om jag hyperventilerade skulle jag tuppa av.
Det tog 25 minuter att få loss Ulrik.
– De var tvungna att skära bort hela fundamentet, för roboten satt fast i ett läge. När den släppte föll jag ihop på golvet och försökte krypa därifrån. Men då var ambulansmännen där och tog hand om mig, jag fick inte röra mig. Sedan körde de mig till sjukhuset i Karlskrona.
Under tiden hade Malin ringt till sin son Kim, 22, och berättat vad som hänt. Han hämtade henne och Linn och tillsammans åkte de mot Karlskrona. På vägen dit ringde det i Malins telefon, det var Ulrik.
– Jag lever, sa han och hon andades ut, en aning i alla fall.
– Vi visste ju fortfarande inte vilka skador han fått…
Tränar tillsammans
Det såg också illavarslande ut när de anlände till sjukhuset. Ulrik låg fixerad i en stålställning. Men han log mot sin familj och visade att han kunde sprattla med fötterna och röra fingrarna.
– Det konstiga var att bara en halvtimme senare tog de bort ställningen och du fick resa dig upp, säger Linn.Ulrik hade klarat sig undan med tre revbensfrakturer och två frakturer på ländryggskotorna. Roboten hade även tryckt hårt på de inre organen, men skiktröntgen visade inga inre skador. Men rejält mörbultad var han.Johanna: Mina gamla föräldrar lever i misärLäs mer
– Eftersom hjärtat pressats ihop så hårt fick jag tillbringa något dygn på hjärtintensiven.
Det blev sammanlagt sex dygn på sjukhus för Ulrik innan han fick komma hem till familjen och rehabilitera sig på egen hand. Redan efter någon månad kunde han gå längre promenader med Gillis.
– Att jag hade så bra fysik bidrog till att jag överlevde och återhämtade mig så snabbt. Det kan jag tacka Linn för, säger han och ler mot dottern som sitter jämte honom vid kaffebordet.
För efter att deltidsbrandkåren i Mörrum lagt ned struntade Ulrik i det där med att hålla kroppen i form.
– Jag blev en soffpotatis som inte orkade så mycket, säger han.
När Linn var 14 år ville hon börja träna på gym. Men då måste hon hade någon vuxen med sig och hon tjatade på sin pappa. Ulrik var först lite ovillig att lämna den bekväma positionen i soffan, men gav till slut med sig och började träna med dottern.
– Från att ha börjat lite lugnt ökade jag till att träna upp mot fem dagar i veckan och kände mig mycket piggare. Jag och Linn kom ännu närmare varandra och hade väldigt roligt. Att inte kunna träna är något jag saknat under rehabiliteringen, säger Ulrik
– Vi kan nog snart sitta jämte varandra på spinningcyklarna igen, säger Linn och kramar sin pappa.
Ulrik har ofta funderat över det som hände och kommit fram till att han trots allt haft tur i oturen.
– Gripdonet har två lägen och nu stod det i läget där den plana delen träffade mig. Hade det stått vänt åt andra hållet hade jag fått en av de vassa kanterna i ryggen och då hade det borrat rakt igenom mig. Då hade jag inte suttit här nu, säger han.
En andra chans
Någon förklaring till varför roboten plötsligt kom i rörelse har hittills inte gått att fastlägga. Händelsen polisanmäldes som arbetsplatsolycka och därifrån utgår eventuella skadeståndsanspråk. Ulrik kommer att gå tillbaka till sitt arbete när han är frisk igen.
Olyckan har fått honom att se annorlunda på livet.
– Det har varit jobb, jobb och jobb innan det här hände. Nu har jag fått en andra chans i livet och den tänker jag förvalta genom att tillbringa mer tid med min familj.
Han har redan börjat en del av den planeringen.
– Jag har bokat en helg på spa tillsammans med Malin. Vi hann ju aldrig fira hennes 50-årsdag som det var tänkt!
Text och foto: Mikael Svensson