Lina räddade livet på sin son: Ivar såg död ut

En vårvinterdag 2012 var 3,5-årige Ivar hemma från förskolan eftersom han hade feber. Han låg i soffan och kollade på tecknad film men det fanns ingenting anmärkningsvärt med hans tillstånd, mer än febern. Men när han skulle gå på toa höll han sig om huvudet och klagade; ”Stackars Ivar”.

Hans mamma Lina Rundqvist Troéng glömmer det aldrig.

– Det var som att han själv kände på sig att något var fel. Men jag trodde först att han sjåpade sig. En vanlig förkylning var ju inte så farlig…

Blå i ansiktet

Lina befann sig i köket när hon efter en stund hörde hur Ivar hickade i soffan. Till en början noterade hon det bara i bakhuvudet. Men när han hade hickat upprepade gånger gick hon ut för att kolla hur det var med honom – och fann honom i soffhörnet, blå i ansiktet.

Då hade han redan slutat att hicka och den blå ansiktsfärgen övergick snabbt i en olycksbådande blekhet.

– Jag bara skrek rakt ut och tog tag i mitt barn och ruskade honom, men han var inte kontaktbar och helt lealös. Jag höll upp hans huvud för att lyssna efter andetag, men hörde inga. Där och då tänkte jag att det är kört, han är död, säger Lina, som är sjuksköterska och utbildad i hjärt-lungräddning.

Skrek i luren

Hon ringde SOS larm och skrek i luren: ”Min son håller på och dö, jag får ingen kontakt med honom”. Hon hade sinnesnärvaro att uppge adress men sedan tryckte hon bort samtalet, något hon i efterhand beklagar.

Om larmoperatören hade varit kvar i luren hade hon kunnat instruera Lina. Men paniken fick henne att agera irrationellt. Hon slet ner sin livlöse son på golvet, försökte förgäves hitta en puls och började blåsa in luft i hans mun.

Såg livlös ut

– Jag blåste och blåste och medan jag höll på sa storebror Ville, som då var fem år, att jag skulle trycka på Ivars bröstkorg. Men jag var helt blockerad, det gick bara inte, jag hade tunnelseende och liksom en glaskupa över mitt huvud.

– Min känsla var att om jag började med kompressioner så betydde det att Ivar var död, att hans hjärta hade stannat, och så fick det bara inte vara. Jag levde i total förnekelse de när minuterna, jag kunde inte ta in vad som höll på att hända. Att jag höll på att förlora ännu ett barn…

Ville inte förlora fler barn

Drygt tre år tidigare hade hennes förstfödde son Petter dött i leukemi efter många års kamp. Att förlora ett barn är det värsta som kan drabba en förälder, men på något sätt gick livet vidare efter förlusten och Lina hade hittat tillbaka till sin livsglädje.

Hon hade sin man Magnus, sönerna Ville och Ivar och dottern Lisa i magen. Att då än en gång stå inför avgrunden blev bara för mycket för henne.

– Jag kände att detta händer bara inte, inte en gång till! Hur är det ens möjligt? Vilka är oddsen att förlora två barn inom loppet av några år? Ändå var det just det jag befarade där jag satt med min son som inte andades och som såg livlös ut, säger Lina sakta.

Från död till stabil

Det tog tio minuter innan ambulansen kom. Då hade Ivar börjat andas själv igen. Men för Lina var traumat inte över. Hon befann sig fortfarande i chock och hade svårt att lita på ambulanssjuksköterskans försäkran om att Ivar var stabil, att de hade läget under kontroll.

– Ena sekunden var han död, nästa stabil. För mig gick det så fort, jag hade svårt att hänga med känslomässigt.

Vid det laget hade hon också försökt att få tag i sin man, som inte svarade på mobilen.

– Jag lämnade ett hysteriskt meddelande om att Ivar höll på att dö… det var inget kul besked att få förstås, säger Lina med ett snett leende.

Hon fick i alla fall kontakt med sin syster som mötte upp ambulansen vid sjukhuset, där hon kunde ta hand om Ville.

Under färden till sjukhuset och vid ankomsten var Ivar fortfarande medvetslös, men efter en stund började det rycka lite i en hand. Han började sakta vakna till liv och redan samma kväll var han som vanligt igen.

Rädd för hjärnskador

Det som hade drabbat honom var sannolikt en feberkramp – därav den initiala hickan. I normala fall går en feberkramp över snabbt, men i Ivars fall var den långdragen och svår. Så pass att Lina var övertygad om att han hade fått hjärnskador på grund av syrebrist – han andades ju inte under många minuter.

Men så var det lyckligtvis inte och idag är han som vilken sprallig 10-åring som helst.

Han deltar glatt i samtalet tillsammans med syskonen. Själv minns han inget av händelsen, men Ville kommer ihåg hur lillebror hickade konstigt i soffan och hur upprörd han blev när ambulanspersonalen stegade in i huset utan att ta av sig skorna.

Lina skrattar och tittar på Ville.

– Ja, du blev arg på dem, eftersom vi har sagt att man går inte in med skorna på!

Definitionsmässigt drabbades Ivar av ett hjärtstopp efter krampen, eftersom han under cirka åtta minuter var medvetslös och inte andades själv, men hjärtat stod inte stilla utan slog sakta och svagt.

Genom att Lina blåste in luft i hans lungor tillförde hon syre så att hjärtat fortsatte att slå. Kompressioner hade i detta fallet inte gjort någon skillnad och trots att hon inte visste det då så gjorde hon alla rätt genom att blåsa in i hans mun.

Orolig när sonen har feber

Lina tystnar ett ögonblick innan hon nämner att hon sedan den dramatiska händelsen inte låter Ivar sova ensam när han har feber. För tänk om det händer igen?

Samtidigt inser hon att hon måste släppa på oron. Det går inte att leva med en ständig rädsla att barnen ska dö. Ändå är det en realitet i Linas och hela familjens liv – det har ju hänt och kan hända igen.

– Det finns ett vemod i att ha förlorat känslan av att det händer inte mig, känslan av att vara skyddad från katastrofer. Så känner inte jag och inte heller mina barn.

– De bär med sig en medvetenhet om att livet kan ta slut och vad det innebär att någon är död. Men jag ser det inte enbart som ett ok, utan också som en tillgång i livet.

– Kanske blir man mera ödmjuk och tacksam över det man har, funderar Lina, som trots tunga erfarenheter i bagaget utstrålar lugn, tillförsikt och bubblande livsglädje. Hon har nära till skratt och hemmet präglas både bokstavligt och bildligt av ljus och harmoni.

Att leva med skulden

Hon är medveten om att hennes reaktion under Ivars hjärtstopp hänger samman med traumat kring förlusten av Petter. Den där förlamande känslan av maktlöshet sköljde över henne igen.

Tomheten och sorgen över det oåterkalleliga. Och det märkliga sammanträffandet att Petter var 3,5 år när han insjuknade och att Ivar var 3,5 år när han blev livshotande sjuk.

– Men till skillnad från Petter, där jag verkligen kände att jag gjorde allt som stod i min makt för att han skulle bli frisk, så var känslan med Ivar mer panikartad. Om han inte hade överlevt så vet jag inte om jag hade orkat bli människa igen.

– Hur skulle jag kunna leva med skulden om jag gjort fel – om jag fått veta att han kunnat överleva om jag gjort på ett annat sätt.

– Med Petter blev avskedet ändå ett slags accepterande, det fanns inget mer vi hade kunnat göra för honom. Då går det att acceptera, även om vi saknar honom varje dag.

Lär andra rädda liv

Efter Ivars hjärtstopp beslutade sig Lina för att låta händelsen leda henne in på en ny bana. Som sjuksköterska hade hon redan kunskap om hjärt-lungräddning. Nu ville hon använda sina personliga erfarenheter till att belysa, informera och undervisa om hur hjärt-lungräddning faktiskt räddar liv. Hon startade ett eget företag, Örebro HLR.

– Jag vill komma bort från attityden att detta är något som företag måste pricka av för att arbetsmiljölagen kräver det och i stället ge ett helhetstänk kring HLR.

– När jag berättar min historia berör jag människor och får dem att på djupet förstå vikten av att veta vad man ska göra vid ett befarat hjärtstopp, säger Lina.

Hon poängterar att en person som ser livlös ut och verkar vara död faktiskt kan leva eftersom det kan vara så att hjärtat slår. Det är hjärtats rytm som satts ur spel.

Med hjärtmassage och blåsningar för att syresätta räddar man liv. Och med en hjärtstartare ökar chansen ytterligare. Lina hoppas att antalet hjärtstartare ska öka, att alla registreras och att informationen om hur de fungerar når ut.

– Bara en sådan sak som att det är svårt att fästa elektroderna på en hårig bringa; då måste man raka bort håret först. En rakhyvel ska finnas med alla hjärtstartare, men så är det inte alltid, säger Lina, som gång på gång återkommer till hur viktigt det är att agera vid ett plötsligt hjärtstopp.

– Även efter tjugo minuters kompressioner och inblåsningar finns det chans att få igång ett hjärta. Det är viktigt att inte ge upp, även när man tror att hoppet är ute. I dag överlever bara en av tio som drabbas av hjärtstopp. Det skulle kunna vara många fler!

Tidig hjälp avgörande

■ Varje år drabbas 10 000 svenskar av plötsligt hjärtstopp, hälften utanför sjukhus.

■ Plötsligt hjärtstopp sker när hjärtats pumpförmåga upphör. Det leder till omedelbar medvetslöshet och att personen slutar andas. För varje minut som går utan hjälp minskar chansen till överlevnad med 10 procent.

■ I appen Rädda hjärtat finns handlingsplaner för både vuxna och barn.

■ Hjärtstartarregistret www.hjartstartarregistret.se visar var närmsta hjärtstartare finns.

Så här gör du

Kedjan som räddar liv består av:
1. Tidigt larm.
2. Tidig hjärt-lungräddning (HLR) med trettio rytmiska bröstkompressioner mellan brösten följt av två inblås. Tryck hårt, ner 5–6 centimeter. Håll på växelvis tills ambulans kommer.
3. Tidig defibrillering – användning av hjärtstartare.

HLR på barn

■ Om barnet är medvetslöst och inte andas ger man direkt fem inblåsningar i barnets mun. Detta följs av 30 bröstkompressioner, tryck mitt på bröstet ca 5 cm (4 cm på spädbarn).

■ Gör HLR i en minut och larma sedan 112, tänk på att använda högtalartelefonen. Fortsätt HLR tills ambulans kommer.

■ Finns hjärtstartare ska denna användas, på barn under 8 år används speciella barnelektroder om det finns.

Av Maria Zaitzewsky Rundgren
Foto: Jennifer Glans