Lilian: Jag krossade min dotters hjärta

Jag växte upp i en mellanstor stad i norra Sverige, med ett syskon och en underbar mamma och en fantastisk pappa. Alla beundrade pappa och jag var så stolt. Han var min idol, och jag älskade honom.

Men en dag var han borta. Han hade träffat en yngre kvinna, och lämnat oss. Jag var helt förlamad av sorg. Jag kunde inte fatta att han var borta, och jag vägrade att acceptera det. Han älskade mig, och han skulle aldrig lämna mig. Jag var helt övertygad om det. Men han kom inte tillbaka. Jag var åtta år, och jag väntade förgäves. Inte ett telefonsamtal, inte ett livstecken. Inte ett enda litet bevis på att han saknade oss.

Blev hatisk

Jag skrev små brev till honom som han aldrig svarade på, och till slut gav jag upp. Accepterade att han inte ville ha med mig att göra, och blev i stället hatisk. Jag vet inte om det var en överlevnadsstrategi eller vad det var, men jag började så småningom förneka honom. Om någon frågade om min pappa, så sa jag att han var död. Och till slut blev lögnen min egen sanning.

På omvägar fick vi höra att pappa hade gift om sig. Jag låtsades som om det regnade. Hade ingen aning om vem de pratade om. Min pappa var ju död. Efter några år började barnen komma i hans nya liv, men det hanterade jag på samma sätt. Det berörde mig inte.

Som tjugoåring träffade jag Peter och vi blev snabbt ett par. Snart var jag gravid, och vi var så lyckliga över barnet vi bar på. Dagen när Emma föddes var en av de finaste i mitt liv. Från första stund älskade jag det där lilla röda knytet med den svarta kalufsen, och jag grät av lycka när jag äntligen fick henne i min famn. Jag lovade mig själv att jag aldrig någonsin skulle svika henne.

Ett bra liv

När Emma döptes gifte vi oss, Peter och jag. Det var en enkel ceremoni, men en lyckligare brud har nog sällan skådats. Vi flyttade in i ett litet hus som vi fick hyra. Inom fyra år fick vi två barn till. Åren gick. Vi köpte ett hus, som vi renoverade efter hand. Peter startade en firma, och jag arbetade på ett äldreboende i närheten. Vi hade det bra ekonomiskt, och vi hade det bra tillsammans.

Rykten genom åren berättade för mig om mina fyra halvbröder på pappas sida. Jag hanterade dessa rykten som jag hade lärt mig att hantera allt annat i min pappas liv. Det fanns inte. Min pappa var fortfarande död i min värld, och det var det jag hade förmedlat till min familj. Inte ens för Peter hade jag berättat sanningen.

Läs också Jag fick en ny familj från ett annat land

Mina två yngsta döttrar började tidigt träffa pojkvänner, och de stadgade sig så småningom och flyttade hemifrån, men med Emma var det annorlunda. Hon var tyst och inbunden, och trivdes mest för sig själv. Jag vill inte påstå att hon var en enstöring. Hon hade kompisar, och hon var omtyckt av lärarna i skolan. Hon hade bara inte samma aptit på livet som sina systrar.

Hon visade inget intresse för det motsatta könet. Hon verkade nöjd som det var, och jag ljuger om jag säger att det inte oroade mig lite. Men jag lugnade mig själv med att hon bara behövde mer tid än sina systrar. Hon flyttade så småningom hemifrån, men hon förblev singel.

Hon levde upp

Så plötsligt hände det. Äntligen var det Emmas tur. Hon blommade upp. Glädjen i hennes ögon gick inte att ta miste på. Och när hon väl var hemma så pratade hon bara om denne fantastiske Martin. Han var så snygg. Han var så trevlig. Han var så omtänksam. Det var ingen hejd på hur bra han var.

Hon fick en massa energi, och hon levde upp på ett sätt som jag aldrig hade sett tidigare. Och jag var så otroligt glad för hennes skull. Jag unnade henne detta så innerligt, och jag hade gjort vad som helst för att hon skulle få behålla sin lycka.

Så skulle vi äntligen få träffa honom. Systrarna med sina respektive var inbjudna, och jag var riktigt nervös. Jag ville så gärna att Martin skulle vara en fin kille, och det kändes så viktigt att han verkligen skulle känna sig välkommen.

Jag kände direkt i hallen när han kom in genom dörren att något var fruktansvärt fel. En klump i magen gjorde sig gällande, och jag bad till Gud att det inte var som jag trodde. Att min känsla var fel.

Martin var en kopia av sin far. Av min far. Jag började räkna på fingrarna, och letade febrilt i minnet efter ledtrådar. Jag kan fortfarande komma ihåg hur hårt hjärtat slog. Mina halvbröder var mycket yngre än jag, och Martin var yngst. Dessutom var han några år äldre än Emma. Jag hoppades i det längsta, men några enkla frågor runt middagsbordet besannade mina värsta farhågor.

En katastrof

Jag vet inte hur jag tog mig igenom den där första kvällen. Jag gick som i dvala, och mådde fysiskt riktigt illa. Emma var så förälskad. Jag hade aldrig sett min dotter så lycklig, och det slet nästan hjärtat ur kroppen på mig. Jag unnade henne så mycket kärlek. Jag unnade henne så mycket lycka, men denna kärlek var omöjlig. Och jag visste inte hur jag skulle kunna berätta det för henne.

Martin var en trevlig kille. Han var artig och uppmärksam, och hans känslor för Emma gick inte att ta miste på. De två hade bara ögon för varandra. Martin hade uppenbarligen ingen aning om vem jag var.

När Martin och Emma hade gått sin väg, sjönk jag ner vid matbordet. Mina yngre döttrar var lyriska över systerns kärlek, och Peter uttryckte i många ordalag att det var en riktigt bra kille. Jag kände mig alldeles tom i den stunden. Detta var en katastrof, och det var jag som skulle bli tvungen att agera. Emma var den finaste tjej man kunde tänka sig, och hon förtjänade allt gott. Men jag skulle tvingas ta ifrån min dotter det finaste som hade hänt henne.

Jag grät mig till sömns den natten, och jag förbannade min bakgrund och mitt ursprung. Varför hade jag inte sagt något? Med facit i hand tycker jag nu att det var fel av mig att inte prata med barnen och Peter om mina bröder. Stan är inte alltför stor, och jag borde ha kunnat förutse risken för att detta skulle kunna hända.

Aldrig kommer jag att glömma blicken i Emmas ögon när jag berättade för henne. Smärtan och avskyn i den höll på att slita sönder mig, men jag gjorde mig hård. Det var livsviktigt att hon förstod hur allvarligt det här var. Martin var min bror. Emmas morbror. Hon sa inte ett ord. Inte en tår fällde hon. I stället vände hon på klacken och lämnade huset.

Det har gått några år sedan den där ödesdigra kvällen. Emma hade av naturliga skäl svårt att förlåta mig i början. Jag försökte förklara för både henne och de andra vilket svek min pappa hade utsatt mig för, och hur jag som liten hade hittat mitt eget sätt att hantera det på.

Kunde förlåta

Att det skulle kunna drabba Emma hade jag aldrig kunnat drömma om. Jag tror att både hon och resten av familjen förstod, och Emma kunde så småningom förlåta, även om jag vet att hon sörjde Martin länge.

Livet gick så småningom vidare, och minnena bleknade med tiden. Så träffade Emma Tobbe. Med honom är hon idag lyckligt gift, och har två små pojkar. Den här gången var jag lika begeistrad som de andra i familjen över Emmas val av pojkvän.

En liten flicka fattade en gång ett dumt beslut, av ren självbevarelsedrift. Tidiga försvarsmekanismer är inte alltid så lätta att bryta. Jag har lärt mig på den här resan hur viktigt det är att man pratar med varandra.

Jag hade kunnat bespara Emma så mycket lidande om jag inte hade varit så fast i mina egna känslor av svek. Någonstans borde jag ha stannat upp, och gjort ett avslut. Jag hade kanske mått bättre om jag hade berättat för min familj om min pappas svek, och fått det stöd som jag så väl behövde.

Man kan inte ändra på det som har hänt. Men någonstans måste man, för sin egen skull, förlåta och gå vidare.
Lilian