Leo överlevde sex timmars hjärtstopp – ett mirakel
Leo överlevde sex timmars hjärtstopp
Egentligen borde det inte vara möjligt, och även en luttrad reporter som sett och hört det mesta måste nypa sig i armen. Inte nog med att Leo Wågberg överlevde olyckan han var med om, han omkullkastar dessutom läkarnas prognoser och är på väg tillbaka till ett normalt liv.
– Läkarna trodde inte att han skulle få ett värdigt liv om han överlevde. Och nu sitter han här med oss, säger hans mamma Linn Wågberg, 41 år, lyckligt.
Hon kramar sin son som satt sig bredvid henne vid köksbordet. Leo skruvar lite generat på sig och beklagar mest att han inte fått tillbaka finmotoriken i fingrarna så att han kan spela gitarr som före olyckan.
– Men jag jobbar på det. Jag tränar varje dag och jag tycker att det går bättre och bättre.
Dramatisk olycka
Bara det att Leo kan sitta tillsammans med sin mamma vid köksbordet hemma i Sollentuna är ett mirakel i sig. Att han dessutom kan prata om gitarrackord och fingersättning med oss som vilken annan 16-åring som helst är inget annat än ett under.
Leo var nämligen med om en mycket dramatisk kanotolycka i den jämtländska sjön Ånnsjön vid Åre strax före midsommar 2015, när han deltog i ett konfirmandläger. Under en kanotorientering hamnade han och två andra pojkar i det fyragradiga vattnet.
– Jag har inga som helst egna minnesbilder av olyckan eller tiden ett halvår innan den skedde, säger Leo. Men jag har fått berättat för mig att det blåste ganska hårt och gick höga vågor på sjön när vi gav oss ut i kanoterna.
Ett par hundra meter från land började kanoten att ta in vatten. På ett ögonblick kantrade den och de tre pojkarna hamnade i det kalla vattnet.
– En av de andra pojkarna har berättat att de stannade vid den välta kanoten medan Leo försökte simma mot land, berättar hans mamma Linn.
Men i det kalla vattnet och de höga vågorna var det en övermäktig uppgift. Leo kom inte långt.
Hittades livlös
Linn glömmer aldrig telefonsamtalet hon fick av en av ledarna på lägret. Det var det mest skrämmande telefonsamtal hon någonsin fått.
– Jag stod i spelargången på fotbollsarenan här i Sollentuna när jag fick samtalet. Jag var där eftersom Leos lillebror var bollkalle på en landskamp för ungdomslagen, berättar hon.
– ”Sitter du ner?” frågade ledaren och jag hann tänka att Leo brutit ett ben eller något liknande. Jag sa att hon bara behövde säga att Leo levde. ”Nej, det kan jag inte göra”, svarade hon.
Allt ledaren kunde säga var att Leo hittats livlös i vattnet. Hon visste inte ens vilket sjukhus han förts till.
– Då började jag skrika, berättar Linn. Jag tappade telefonen och sjönk ihop på marken.
Leos pappa, Anders Wågberg, 50 år, befann sig också på fotbollsarenan. Tillsammans åkte de till radhuset i Sollentuna där Linn bor tillsammans med
Leo och hans syskon Stella, 8, och Noel, 13.
– Först framåt midnatt fick vi kontakt med en läkare på S:t Olavs sjukhus i Trondheim där han vårdades. Han hade förts dit med räddningshelikoptern eftersom det var närmast, berättar Linn.
Hölls vid liv
Hon minns att Anders frågade läkaren om han kunde säga att deras son hade överlevt, men allt han kunde säga var att Leo hölls vid liv.
Tidigt morgonen därpå flög Linn och Anders med första planet till Trondheim. De hade då fått veta att läkarna fått i gång Leos hjärta, men att tillståndet fortsatt var mycket kritiskt. Linn fruktade för vad hon skulle mötas av när hon kom fram.
– När vi kom in låg Leo likblek i en säng med massor av slangar kopplade till sin kropp. Jag kände först inte igen honom. Hans tinningar buktade ut på grund av det höga trycket i hans hjärna.
Leos samtliga organ sviktade på grund av den långvariga syrebristen. För att inte vävnaden och muskulaturen i hans ben och armar skulle dö var läkarna tvungna att öppna dem.
En envis kamp
Samma dag kom ett läkarteam från Karolinska universitetssjukhuset till Trondheim för att hämta hem Leo till Sverige.
– Läkaren från Karolinska tog tag i mig och sa att de inte skulle ha varit där om det inte fanns hopp. Det kändes underbart att få höra det. Men samtidigt fick jag veta att sjuksköterskorna som var med trodde att de var där för att hämta hem en organdonator.
När Leo efter två timmar i vattnet hittades av två frivilliga fjällräddare, Marcus Stålhandske och Jens Göransson, låg han och flöt med ansiktet under vattnet. Deras envisa kamp med att ge den livlöse pojken hjärt-lungräddning är en starkt bidragande orsak till att han överlevde.
Paradoxalt nog kan det kalla vattnet ha räddat Leos liv eftersom det så snabbt kylde ner hans hjärna och kropp som därmed klarade syrebristen och cirkulationsstoppet på ett bättre sätt. Totalt tog det sex timmar att få igång Leos hjärta igen.
– Men ingen människa har tidigare klarat sig så länge med så låg kroppstemperatur, 14,5 grader, och med hjärtstillestånd. Därför har läkarna inget att jämföra med. Hittills har han omkullkastat alla deras prognoser, berättar Linn.
Efter att ha sett de första röntgenbilderna på Leos hjärna gav läkarna inte hans föräldrar något hopp. De förklarade att de var osäkra på om livsuppehållande åtgärder skulle ge honom ett fortsatt värdigt liv.
– När vi fick det beskedet var det som att få ett nytt dödsbesked. Det tog oss mycket hårt.
Vårdades i respirator
Under tolv dygn vårdades Leo i respirator på intensiven på Karolinska medan hans hjärna hölls nerkyld. Såren i hans armar och ben hölls fortsatt öppna för att musklerna skulle kunna expandera, men trots insatserna gick muskulaturen i hans högerben inte att rädda.
– Vuxenneurologerna var tveksamma till att fortsätta med livsuppehållande åtgärder, medan barnneurologerna var försiktigt positiva och sa att ett barns hjärna har stora möjligheter att återhämta sig. På ett sätt var det skönt att inte veta hur det skulle gå. Vi kunde bara hoppas, säger hans mamma.
Grät av glädje
Och det som de flesta av läkarna inte trodde var möjligt skedde. En dag signalerade Leo tydligt att han hade obehag av respiratorn. När han väcktes ur medvetslösheten vakade hans mamma och pappa oroligt vid hans säng.
– Det första han sa var att han ville ha glass. Vi bara skrek rakt ut. Det var en helt otrolig lättnad att höra honom prata. Sjuksköterskorna grät av glädje.
Den första tiden var Leo i stort sett helkroppsförlamad – han kunde bara röra på axlarna, huvudet och vänstra benet – och hans kropp hade tagit oerhört mycket stryk av syrebristen.
Först efter att han vaknat ur medvetslösheten sydde läkarna igen såren som hållits öppna på hans armar och ben.
Men steg för steg har han överraskat såväl läkarna som sin omgivning.
Problem med närminnet
Han vårdades fem veckor på intensiven innan han flyttades till barnneurologen. Efter sammanlagt tre månaders sjukhusvistelse kunde han äntligen flytta hem till sin mamma och sina syskon igen.
– Det har varit en tuff tid för honom under rehabiliteringen, och helt återställd kommer han inte att bli. Rörligheten i högerbenet får han aldrig tillbaka, men han vägrade tidigt att använda rullstol och han har lärt sig att gå igen, berättar Linn.
Skadorna på Leos hjärna har lett till att han har problem med närminnet och att han fort blir hjärntrött.
– Men ingen kan sia om exakt hur det kommer att bli i slutänden. Han har inga problem med att minnas vad han gjorde för två dagar sedan, men han kan inte komma ihåg vad han åt till lunch, fortsätter Linn.
Problemen med minnet har inte hindrat Leo från att försöka förverkliga sina framtidsplaner. Nu i höst har han gått om årskurs nio eftersom han missade hela förra skolåret.
– Jag går i stort sett heltid i skolan, berättar han. Det är bara ett par ämnen som jag tentade av i våras som jag slipper läsa om.
Favoritämnet i skolan är matematik och han längtar redan till nästa år när han kan söka in på tekniskt gymnasium.
– Jag vill jobba med något teknikbaserat, som med datorer och programmering.
– Det är verkligen ett mirakel att Leo sitter här i dag, säger Linn och kramar sin son igen.
Fotnot: De två andra pojkarna som hamnade i vattnet skadades inte lika allvarligt som Leo, men en av dem fick livshotande skador och den andre blev kraftigt nerkyld.
Av Per-Ola Ohlsson
Foto: Stefan Nilsson och privat