Lena: Tolv av mina vänner dog i tsunamin
En dag kan det vara för sent, konstaterar Lena di Corsi.
– Livet har lärt mig att inte skjuta upp saker. Man vet aldrig vad som kan hända, fortsätter hon och tar en klunk av sitt kaffe.
Vi sitter i hennes gym Träningsboxen. Det ligger i ett lite ruffigt industriområde, som mer för tankarna till stadsdelen Bronx i New York än till Hansastaden, Visby. Utanför ingången till gymmet står fem stora lastbilsdäck på rad, kanske används de till träning. En affisch med orden: ”Sträck på dig!” välkomnar besökarna. Tvärs över en spegel står det med rött: ”Du är bra!”
Snälla, peppande ord, som kontrast till den tuffa inredningen; betonggolv, boxningssäckar och järnhantlar, hårdrock som strömmar ur högtalarna. Det här är både ett vanligt och ovanligt gym. Vanligt för att hit är alla välkomna. Ovanligt för att här tränar också människor med Parkinsons, MS och cancer och det närapå gratis tre gånger i veckan. Hon har också dragit igång kostnadsfri tisdagsträning för barn och ungdomar. Lena brinner för att hjälpa andra till en bättre hälsa.
– Träning handlar inte om att få en perfekt kropp. Det handlar om att vi ska må bra och trivas med oss själva!
– För de sjuka handlar det om att slippa vara ensamma, att bli sedda, och att upptäcka att det trots en svår diagnos går att göra framsteg och förbättra sitt mående.
Livet pågick som vanligt
Entusiastiskt skildrar hon en man med Parkinson, som efter elva år med sjukdomen lyckades återuppta sitt pianospel efter att han börjat träna. En annan, som bara kunnat sova i sittande ställning, lyckades efter en tid på Träningsboxen ligga ner i sin säng igen.
– Cancerpatienter kommer till Fight Cancer-passen, drar på sig boxningshandskarna och slår sina tumörer sönder och samman i tanken. Det är fantastiskt att se!
Läs också: Lottie Knutsons liv blev sig inte likt efter katastrofen
Lena växte upp i Hässelby i Stockholm. Hon träffade sin man Roland när hon var 17 och han 23. Det har gått fyrtio år sedan dess och lika länge har de hållit ihop. Tre år tidigare hade en hjärtinfarkt tagit hennes älskade pappas liv, och Lena blev ensam med sin mamma och två systrar. Hon minns dagen efter dödsfallet, hur hon gick ner på torget mitt i centrum. Hon var 14 år och tänkte att alla måste ju veta vad som har hänt. Så var det inte. Livet pågick alldeles som vanligt. Folk tog tunnelbanan till jobbet, brevbäraren kom, affärerna sålde sina varor.
– Så jag stängde av. Blev ganska högljudd och stökig i skolan. Efter några månader sa en lärare ”Nu borde du väl ha glömt”. Av det lärde jag mig hur man inte ska behandla sina medmänniskor.
Pappans död gjorde att Lena växte upp snabbt. Det var när hon jobbade på Konsum i Spånga hon hittade kärleken i gotländske Roland. De hann få två barn innan flyttlasset gick till lugnet ute på den gotländska landsbygden. De drev en ICA-butik mitt på ön, fick ytterligare två barn och slog med tiden upp dörrarna till en ny livsmedelsaffär som slutligen gick i konkurs.
Medan skymningen faller utanför gymmets höga fönster berättar Lena om det tuffa året 2004. Konkursen tog dem hårt. Familjen behövde återhämtning och vila reste till Thailand med goda vänner för att fira jul. Att det där skulle inträffa en katastrof, som i jämförelse fick allt annat att blekna, hade de aldrig kunnat föreställa sig.
– Tsunamin gjorde att mitt perspektiv på livet förändrades i grunden. En konkurs, vad är det? Det är sånt som kan hända.
– Jag hade försökt boka in oss på ett hotell på ön Khao Lak, där andra vänner skulle bo, men fick ett mejl att allt var fullbokat. Det blev att tänka om och jag hittade till slut ett boende på ön Kho Phangan.
– Det räddade livet på oss.
Hon minns dagen det hände som flimrande varm. De befann sig i hotellrestaurangen när teven slogs på och visade bilder som inte gick att ta in. Bilder av en total ödeläggelse. Inte heller telefonsamtalet från Khao Lak och vännen Pigge Werkelin gick att förstå. Alldeles utom sig skrek han att hans fru och två små söner var bortspolade av en jättevåg, att de skulle ta sig bort från vattnet och upp till säkerheten i bergen.
–Tolv av mina vänner dog i tsunamin. Allt var förtvivlan, vanmakt och overklighet.
Förändrade allt
Roland och en annan man åkte iväg för att hjälpa Pigge leta efter kvarlevorna av hans familj. Själv stannade hon kvar med barnen på Koh Phangan. Både hon och Roland såg alla lik, men med en skillnad. Mellan Lena och de döda fanns teveskärmen. Roland gick mitt i förödelsen, blev en del av katastrofen. Det gjorde att han utvecklade en sårbarhet medan Lena nästan kände en helig beslutsamhet och bestämde sig för att ta vara på livet och leva det som hon ville.
–Tsunamin gjorde att jag slutade oroa mig för saker. Det som sker händer oavsett om jag är rädd eller inte. Jag försöker leva här och nu och göra mitt bästa för att ta vara på varje dag.
Väl hemma efter katastrofen befann sig Lena mitt i livet. Hon hade fyra barn i två kullar och inget arbete. Hon tog något ströjobb och fick sedan en fast anställning. När hon började träna förändrades något.
– Folk sa att jag strålade inifrån, frågade vad som hade hänt. Jag blev en annan person, stark, smidig och glad.
Det var under ett träningspass något gick fel. Hon satt vid en maskin och sköt tyngder med benen framför sig när det knäckte till i ryggen. Förmodligen satt hon lite snett. En skarp smärta strålade ner i benen som med tiden blev allt värre. Dag och natt knaprade hon smärtstillande, tretusen tabletter blev det på ett halvår. Sjukvården sa att det nog skulle bli bättre, men icke. Till slut lyckades hon tigga sig till en operation. Vid en rutinundersökning upptäcktes att Lena hade ett hjärtfel. Det var ett hål i hjärtat som hon antagligen haft hela livet. I juni 2010 opererades ryggen, fyra månader senare genomgick hon en hjärtoperation.
–Det var då jag insåg, att i grunden måste man vara frisk för att orka vara sjuk, och frisk blir man av att träna.
Ren och skär lycka
Att springa ett maraton var en dröm sedan länge, men hon ville springa på egen hand. Samma dag som tusentals löpare gav sig iväg längs gatorna under Stockholm maraton, sprang Lena ensam motsvarande sträcka utmed de gotländska landsvägarna. Att klara att springa de 42 kilometrarna var ren och skär lycka, och fick henne att vid 50 års ålder våga ta steget att utbilda sig till personlig tränare.
– Jag ser mig mer som en livscoach, men först och främst som medmänniska.
För två år sedan blev Lena tack vare sitt engagemang utsedd till Årets Gotlänning, och hon har varit nominerad till Guldhjärtat på träningsbranschens fitnessfestival. För ett år sedan startade hon före- ningen Boxen IF för att hjälpa sjuka till träning på ett enkelt och välkomnande sätt. För sin satsning har föreningen nu fått 1,3 miljoner från Allmänna arvsfonden.
– Pengarna ger en fantastisk möjlighet att utvecklas framåt. Jag kommer att driva ett projekt som kallas: ”Allas rätt till fysisk aktivitet hela livet trots olika förutsättningar”, säger Lena med rättmätig stolthet i rösten.
Det har blivit dags att ta farväl. Om några minuter ska Lena leda ett pass i Jumping på svartgröna studs- mattor. Men innan vi skiljs, vill hon skicka med en hälsning till läsarna.
–Följa din magkänsla. Lev livet nu, och kom ihåg: Det är aldrig för sent att börja träna!
Musiken går igång inne i lokalen. Och medan rockgruppen Noice sjunger: ”Du lever bara en gång och den gången e nu. Finns bara en som vet hur du ska leva och det e du”, hör jag Lena ropa:
–Är ni laddade? Ställ er i läge! Nu köör vi!
Av Marianne Westerlund