Blev våldtagen av pappan – lyckades bli lycklig som vuxen
– Nu är jag lyckligare än vad jag någonsin trott att jag skulle kunna vara, säger Lena Morin Nilsén.
Rädsla. Det är det sammanfattande ordet för Lena Morin Nilséns liv fram tills att hon var 17 år. Hon bodde i ett stort hus, ensligt beläget på landet i Dalarna. Där fanns mamma, storebror och storasyster, båda flera år äldre än Lena. Och pappa. Det var honom allt kretsade kring.
Han var den allsmäktige som kontrollerade familjen med sitt humör – och med våld.
– Jag var konstant på helspänn. Rädd. Så fort han kom hem spände jag mig, kroppen kände när han var på väg. Det var inte det att han klev in genom dörren och gormade, i stället fanns där en iskall beräkning.
Vi träffas hemma hos Lena, i hennes och familjens vackra vindslägenhet i Stockholm. Hon pratar lugnt om det allra värsta som kan hända ett barn, men så har hon också kommit långt i sin bearbetning.
Sedan tio år driver hon organisationen ”nxtME” som hjälper alla som råkat ut för incest. Hon har också skrivit boken Aldrig kunde han döda mig, som handlar om hennes liv, ihop med socionomen Anna Carsall.
Innan de sexuella övergreppen började råkade storebrodern och mamman värst ut. Båda blev svårt misshandlade av pappan. Lena kunde höra slagen och mammans kvidanden. Hon var ständig orolig för sin mamma, som var så kuvad att hon inte ens förmådde försvara barnen.
Men Lena är inte bitter på henne, och var det inte då heller.
– Mamma var bara 17 år när hon träffade honom. Hon försökte lämna, men hade snabbt hamnat i hans klor – hon vågade inte. Och så gifte de sig. Hon har berättat att han sparkade ner henne på bröllopsnatten. Det ger en bild av hur han var.
Pappans syn på livet var att det skulle vara en kamp. Han hade själv haft en hård uppväxt och föraktade all form av ”svaghet.”
Familjen levde relativt isolerad. Pappan drev en affär, och fick extrainkomster genom bärodling. Så materiellt hade de det bra. Men det fanns inga ömhetsbetygelser, bara kyla.
– Man fick aldrig vara svag eller grina, då var man värdelös. Jag lärde mig tidigt att stänga av mina känslor.
Så en dag när Lena var tio år hände det otänkbara: Mamman tog mod till sig och flyttade. Dagen innan frågade hon barnen om de ville följa med. De två äldsta ville inte. Lena sa ja. Men när ögonblicket kom för att gå ut genom dörren blev det omöjligt.
– Vi stod där i hallen, jag hade packat väskan och bestämt mig för att gå med mamma. Men när pappa tittar på mig och säger ”Ska du följa med den där horan?” Så... Jag var tio år och hade aldrig sagt nej till pappa. Aldrig. Det gick bara inte. Jag var som hjärntvättad. För mig var det ändå en sorts befrielse att mamma kom undan, nu slapp jag att se hur hon blev behandlad.
När mamman klev ut genom dörren tog barndomen slut för Lena på allvar. Hon tvingades göra allt hushållsarbete, dessutom vara duktig i skolan ochträna.
– Det blev allt från städning och tvättning till att byta däck på bilen, såga ner träd och koka sylt...Vi hade två tusen vinbärsbuskar.
När storasyskonen var så gamla att de flyttade hemifrån började helvetet på allvar. Först med att pappan började blotta sig för sin dotter och tvingade henne att ta på honom. Den första gången han våldtog henne gick hon i sjuan.
– Först ville jag inte tro att det hände. Jag fattade inte riktigt vad det var. Så kom tanken: Vem var jag som hade en pappa som gjorde så vidriga saker mot mig?
Våldtagen av sin pappa i fyra år
I sitt eget hem blev hon helt utlämnad till sin gärningsman, den person som borde ha varit hennes trygghet. Våldtäkterna skulle fortsätta i fyra hela år.
Hur klarade du dig genom de här åren?
– Man klarar sjukt mycket som barn. Först gällde det att ta sig igenom själva övergreppet. Jag lärde mig att stänga av medan det hände. Jag fattade direkt att jag inte hade en chans mot honom styrkemässigt, det var bara att göra som han sa. Få det avklarat och gå vidare.
– När det sen blev oftare och oftare, så var det som att det ingick i själva tillvaron. Jag kunde till slut räkna ut ungefär när det skulle hända eller inte hända. Jag fattade att det var en vilopaus däremellan. Efter varje gång låtsades jag att det inte hänt. Bara för att orka. Det blev som en procedur efteråt. Duscha, skärpa till mig och göra något annat.
Mitt mål var att överleva tills jag blev 18 år
Lena beskriver det som två olika liv. Ett utanför huset och ett inne i huset. Skolan blev en frizon, liksom frikyrkan som hon började gå till. Utåt var hon kaxig och framåt.
Mekanismerna som fick henne att inte fly var oerhört starka.
– Jag gick ju hem helt frivilligt, varje dag. Det säger ganska mycket om den här mentala pressen... Han hade dessutom hotat att skada mamma om jag gick emot honom.
Lenas mål blev att överleva tills hon var 18 år – då tänkte hon fly. Lyckan såg hon som att bli vanlig, som vem som helst. Hon var övertygad om att ingen annan råkat ut för detsamma som hon.
– Det är betydelsefullt att jag trodde att jag var totalt ensam om detta. Ingen i min omgivning verkade ens ha det lite jobbigt hemma.
När det gått tre år gick luften ur Lena helt.
– Jag var väldigt trött i kroppen, ända in i själen. Tanken kom att ”Jag tar livet av honom”. Jag började planera det på riktigt. Så insåg jag att det går ju inte, då hamnar jag i fängelse i stället. Då funderade jag på att inte leva vidare.
Ingen såg att hon utsattes för sexuella övergrepp
Ingen förstod hur Lena hade det. Innan övergreppen började var det en lärare som frågade, men han släppte det när hon sa att allt var bra. Lena önskade att han funnits där på högstadiet, och ställt samma fråga. Mamman – som hon förbjöds träffa – gick till socialtjänsten, som inte agerade alls. Men då hade hon ingen aning om våldtäkterna.
Vid ett tillfälle sa Lena med bultande hjärta till systern: ”Han är på mig”. Efter att syskonen försökt ställa pappan till svars tvingade han Lena att ringa upp och säga att hon ljugit.
Men där såddes ett frö, som kom att förändra Lenas liv helt när hon var 17 år. Hennes syster hade berättat för en väninna vad lillasystern avslöjat. Den väninnan, Maggie, blev Lenas räddande ängel.
– Hon hörde av sig och sa till mig att packa. Och så hämtade hon mig. Jag klev bara in i bilen. Tänk om alla hade en sån räddare, en som bara griper in!
Det skulle gå 21 år innan Lena fick riktig hjälp att bearbeta sin uppväxt. Ännu ett trauma lades till det andra när hennes förste man Henric gick bort i cancer. Hon kastade sig vidare i livet för att förtränga allt det svåra.
Hon utbildade sig till frisör, jobbade med försäljning, gifte om sig, fick tre barn, skilde sig. Allt gick i ett rasande tempo. Det blev decennier av extrem stress, för mycket jobb, hård träning, perfekta hem, flytt till Österrike och USA.
– Jag ville ju vara en duktig flicka, på alla plan. Den som inte jobbar ska inte äta – det sa pappa och det satt kvar i mig. Jag fick aldrig någon ro, jag var tvungen att prestera hela tiden, både på jobbet, i hemmet, inför andra. Allt skulle vara perfekt. Samtidigt var min stora fruktan att bryta ihop och hamna på psyket.
Pappan dömdes till tre års fängelse och skadestånd för grovt sexuellt utnyttjande, efter att mamman polisanmält honom när det gått upp för henne vad som hänt. För våldtäkterna fanns det inte tillräckligt med bevis.
– Domen var ändå en upprättelse, jag blev trodd. Och jag blev av med honom ett tag, jag fick ett andrum även om han släpptes fri efter halva strafftiden.
För under de här åren hände det att Lena lät sig övertalas av syskonen att träffa pappan. Han fortsatte att höra av sig ibland. Han hänvisade till Lenas kristna tro, att hon borde tänka på sin nästa.
– Jag förstod inte att det är möjligt att bryta med en förälder. När jag till sist insåg det var det otroligt befriande!
Terapi och traumabehandling förändrade allt
Det som hände när Lena var 38 år var att hon sökte hjälp. Hon träffade en psykolog som lyckades hjälpa henne på allvar, med hjälp av långvarig terapi och traumabehandling.
– Jag hade levt på helspänn hela mitt liv, utan att ha förstått det. Kroppsminnena satt så djupt, det var som att jag fortfarande var rädd i kroppen. Här kom en psykolog och sa: ”Du är älskad för den du är. Du är värdefull, du behöver inte prestera.” Självklarheter egentligen, men tårarna bara rann. Det var som att någon lyfte av mig hela ryggsäcken.
Lena Morin Nilsén
Ålder: 52 år.
Familj: Man, tre egna barn,16, 22 och 24 år, tvåbonusbarn, 24 och 26 år.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Gör: Generalsekreterare i nxtME. Utbildad frisör och stressterapeut.
Aktuell: Med boken Aldrigkunde han döda mig, (Lind & co), skriven ihop med Anna Carsall.
Vägen tillbaka tog flera år. En period var Lena sjukskriven i sju månader och sov nästan dygnet runt. Men hon kom igen.
– Det var som att få en chans till i livet! Det är fantastiskt. Jag hade gått runt i alla år och varit kall på något vis ... Nu började jag känna på allvar, som kärlek. Jag hade förstås älskat mina barn när de var små. Men nu började jag känna riktig mammakärlek, eftersom jag själv fick mer tillgång till mina egna känslor.
2012 startade Lena organisationen nxtME som hjälper andra som utsatts för incest.
Går det att klara sig vidare i livet utan att ta hjälp, för den som utsatts?
– Ja, men det är ofta inget riktigt liv, utan ett liv utan känslor, skulle jag säga. Jag kan bli så rörd över att det går att hjälpa dem – även dem som är äldre än jag – och visa att det finns mer i livet.
Organisation hjälper drabbade av incest
nxtME:s mål är att gripa in, precis där det inte fanns någon för Lena. Genom åren har hon öppnat sig om övergreppen för olika personer, men mötts av tystnad, eller ett annat samtalsämne.
– Det finns inget som är så svårt att prata om, eller ens höra talas om, som incest. Folk kan berätta öppet om man blir våldtagen av någon på stan, eller på någon fest. Men incest, det är hemma. Det är så äckligt och skamfullt på något vis – folk vill inte veta. Jag vill bryta den tystnaden.
Sa din pappa någonsin förlåt till dig?
– Efter den första våldtäkten sa han att det hände på grund av att vi syskon inte lyckats få tillbaka mamma, men att det inte skulle hända igen. Det var enda gången han på något sätt erkände att han gjort något fel.
Pappan dog för ett år sedan. Redan när Lena flydde som 17-åring bestämde hon sig för att försöka förlåta honom, inte för att förminska hans brott utan för att själv kunna bli fri.
– Det var för min egen skull. För att jag velat bli helt hel och inte vara bitter. Jag ville inte att han skulle kunna påverka mig resten av livet. Och det gör han inte.
