Lena Lundby kraschade med motorcykeln i 160 km/h
Lena Lundby, 55 år, minns exakt vad som hände före olyckan när hon körde roadracing på Gelleråsen. Hon körde i 160 kilometer i timmen på väg in i en kurva när hon bestämde sig för att göra en omkörning. Lena höjde blicken för att se banans kant.
– Och dit du tittar, där hamnar du, berättar Lena.
Hon bor i Kalmar och putsar på sin motorcykel i ett garage som hon delar med en annan motorcyklist. Med pigga ögon och ett leende på läpparna berättar Lena om lyckan att köra motorcykel. Det har hon velat sedan barnsben när hon med skräckblandad förtjusning fick åka med sin morbror i Dalarna där hon växte upp. Hon hade moped i tonåren, men sedan kom familjeliv emellan.
Det var först när de fyra barnen var utflugna och Lena var 51 år som hon tog mc-kort. Hon berättar förtjust om sin passion att åka hoj, men det finns också ett smärtsamt minne. Leendet förbyts i allvar när hon berättar om när hon kraschade på motorbanan våren 2017 och var nära döden.
– Jag landade olyckligt med huvudet uppe på asfalten och kroppen nere i det mjuka gruset.
Hon har fått berättat för sig vad som hände. När hon landade hade hon ofantlig tur. Bara fyra meter bort stod en ambulans parkerad. Ambulanspersonalen såg precis vad som hände – att hon bröt nacken.
– Det var tur för när de kom fram till mig var jag medvetslös och jag andades inte. De struntade i det och stabiliserade nacken direkt innan de drog av mig hjälmen och började med återupplivningen. Hade någon ryckt mitt huvud det minsta lilla åt sidan hade jag varit borta.
Var nära att bli förlamad
Hon fördes till Karlskoga lasarett. Hennes första minne är att hon vaknar upp på intensiven. Hon förstod inte allvaret.
– Jag sa till dem att ta bort nackkragen för jag trodde att det var den som gjorde ont, säger hon och ler åt minnet.
Smärtan kom från bruten nacke, åtta brutna revben, krossad bröstkota och ett trasigt bäcken.
– Jag kunde lika gärna blivit totalförlamad. Det var bara någon millimeter ifrån. Det gällde för dem att operera mig så fort som möjligt och stabilisera nacken med titanskruvar.
Lena var i chock, hade ont och stark smärtstillande medicin gjorde henne omtöcknad, men hon minns hur personalen peppade henne.
– Det var ingen som sa att jag skulle sluta köra motorcykel. I stället menade de att jag snart skulle vara uppe på hojen igen. Personalen var bara positiv och uppmuntrande, helt underbar.
Svetten rann. Tårarna rann. Jag hade jätteont i magen
Operationen gick bra. Tiden efter hade hon mycket ont. Hon var omtumlad och fortfarande fast besluten att köra motorcykel när hon var återställd. Samtidigt var hon oroad.
– Så fort jag såg en motorcykel eller hörde ljudet blev jag rädd. Jag insåg att nu började hjärnspökena komma. Nu måste jag köra igen.
Tio veckor efter operationen rullade hon ut hojen, hoppade upp och körde iväg. Det var precis som när hon som barn åkte – med skräckblandad förtjusning.
– Svetten rann. Tårarna rann. Jag hade jätteont i magen. Hela kroppen bara signalerade att det här var farligt. Jag tänkte: jag ska, jag ska, jag måste övervinna det här.
Fick hjälp
Lena trodde att hon blivit av med sina hjärnspöken, men när hon körde på bana kom rädslan när hon närmade sig en kurva. Tårarna rann och hon skakade i hela kroppen.
Lena insåg att hon behövde hjälp. Hon kontaktade Filip Backlund som tävlat i British Superbike och som också kraschat. Lena åkte till hans event i Gelleråsen i september, ett halvår efter sin olycka. Där fick hon hjälp av Filip och hans instruktörer.
– Efter två dagar med Filips hjälp var jag tillbaka i samma fart. Det var en sådan seger. Jag fick stanna på vägen hem, gå ut ur bilen och bara skrika: ”Yes, jag fixade det, jag klarade det”, säger Lena och knyter händerna i luften.
Lena minns att Filip sa att rädslan skulle finnas kvar, men ju mer hon tränade desto tryggare skulle hon bli.
Lena sökte och kom med i SVT:s I dag om ett år, en programserie om att förverkliga sina drömmar och under ett år förändra sitt liv. Lenas mål var till en början att hon skulle vinna SM i roadracing i 1000cc-klassen för nybörjare. Strul med hojen och rädsla fick henne att vilja hoppa av, men tv-teamet ville ha henne kvar och skildrade hennes väg tillbaka efter den svåra olyckan. För bara det att hon vågade köra efter en svår olycka var i sig en bedrift.
– De filmade mig under året och jag fick göra videodagböcker, berättar Lena som är väldigt glad för att hon var med i programmet.
Hjärnspökena finns kvar
Hjärnspökena finns kvar. Lena har vant sig vid dem. De är som bekanta som dyker upp emellanåt. Inom sig pratar hon med dem: ”Tjena, är ni tillbaka? Kul! Nu ska vi se vem som vinner den här gången.”
– Men de är inte lika tuffa nu, och jag vet hur jag ska bete mig för att bli av med dem. Hjärnan går att manipulera. Det är underbart. Som du tänker, så blir det. Antingen är glaset halvtomt eller halvfullt, säger Lena som alltid sett positivt på tillvaron.
Det händer att hon blir ifrågasatt varför hon kör efter den svåra olyckan.
– Jag har en passion i mitt liv som jag brinner för och som jag vill göra. Jag vill inte sitta på ålderdomshemmet och fundera på hur det hade varit om jag gjort det utan jag vill säga: Tänk att jag gjorde det! Man lever bara en gång och jag vill ha kul.
Att vara nära döden ger perspektiv, nya tankar kring vad som är viktigt i livet och att verkligen ta vara på varje dag.
Man lever bara en gång och jag vill ha kul
– Varje ny sak som jag gör ser jag som en investering. Jag vill vara lycklig, jag vill vara frisk och jag vill utöva det jag tycker är kul. Jag har varit nära att dö, men ska jag agera som att jag är död och sluta med min passion? Eller ska jag tacka gud för att jag överlevde och fick fortsätta med min passion förhoppningsvis lite klokare?
Driver företag
Lena insåg efter kraschen att livet är skört. Hon är glad för varje dag hon får. På badrumsspegeln har hon skrivit: ”Vem är jag i dag?”
– Det är som en påminnelse för att varje dag fundera på om den här dagen ska bli dålig eller om jag ska ha kul och välja att se det positiva. Det finns alltid något att klaga på, men det finns så mycket att vara glad för också.
Lena bor i Kalmar med en hundvalp. Hon driver ett eget företag med hundprodukter.
– Jag var sjukskriven i sju år för utmattningsdepression och blev utdömd av Försäkringskassan och läkare som talade om att jag aldrig skulle kunna börja jobba igen. Jag gav mig inte. Jag utbildade mig till hundinstruktör och hundpsykolog. Jag har ett eget varumärke för hundprodukter. Det har jag hållit på med i tio år. Det går bra och är jätteroligt.
Lenas stora förebild och inspiration är hennes mormor Inga Brandt i Äppelbo.
– Hon är helt underbar. Mormor blir 92 år nu i maj och är väldigt pigg. Hon har alltid gått sin egen väg. Det kostar, men det är värt det. Det du inte kan, det kan du lära dig. När det blir motigt, då tänker jag: ”Vad skulle mormor ha gjort?”
Lena vill förstås fortsätta att åka hoj. Hennes mål är känna sig trygg att våga ställa upp i en tävling.
– Jag vill fortfarande tävla och ha känslan av att sitta på motorcykeln på startlinjen med grabbarna, och förhoppningsvis någon tjej också. Det är mitt mål och min dröm. Vi får se, säger hon och ler.
Vad är roadracing?
Roadracing är en hastighetssport där man tävlar på specialbyggda asfaltbanor.
- Motorcyklarna kan vara i standardmodell eller specialbyggda. Förarna tävlar i olika klasser. Klasserna skiljer sig i storleken på motorcyklarna, och hur mycket trimning som tillåts.
- Roadracing är en jämlik sport, där kön inte spelar någon roll. Alla tävlar på samma villkor i samma klasser.
- Den personliga utrustningen med skinnställ, handskar, stövlar, ryggskydd och hjälm är förarens bästa skydd vid en olycka. Alla delar i den personliga utrustningen ska vara utformad för racing, och ha hög kvalitet och uppfylla gällande säkerhetskrav.
Källa: Svenska Motorcykel- och snöskoter-förbundet (Svemo)
Av Anna Smedberg