Lena: Jag var nära att knäcka min son
Lenas son slutade skolan efter nian. Han gjorde ingenting utom att sitta med lurar framför datorn. Pojken var handlingsförlamad och Lena tjatade sig blå om vikten av utbildning.
Så en dag trillade poletten ner. Det var just hennes oro, hennes brist på tillit som passiviserade Viktor. Hennes tvivel gjorde honom livrädd och körde hans självkänsla i botten.
”Det var mitt fel”
När förstod du din del i det hela?
– En dag vid matbordet fick han ett utbrott och skrek att han hade fattat och att jag inte behövde upprepa mig hela tiden. Sedan sprang han in på sitt rum och jag kunde höra honom gråta.
När jag gick in till honom hulkade han fram att han var en loser och hans vänner troligtvis betraktade honom som en sådan. Då slog det mig att detta till stor del var mitt fel. Min rädsla och oro för Viktors framtid hade gjort honom rädd, osäker och passiv.
Har du alltid oroat dig?
– Ja, när jag tänker efter så har jag nog det.
Redan när han var liten inpräntade jag i honom hur viktigt det är med en bra utbildning. Han var inte särskilt studiebenägen, men jag tänkte att det handlade ju bara om att ta sig samman. Kanske började det redan där…
Jag minns hans första skoldag. Han stod lite nervös på skolgården, men också förväntansfull med sin nya blå skolväska på ryggen. Jag minns tydligt när han släppte min hand för att följa sina nya klasskamrater in i klassrummet. Det var en stor dag. Min lille pojke var nu ett skolbarn.
Omogen för sin ålder
Viktor gillade skolan, men han gillade inte att plugga. Det var kompisarna och fotbollen på rasterna som var viktigt för honom. Men så var han också lite omogen för sin ålder.
När det kom till läxor försökte han alltid smita undan och i mellanstadiet och högstadiet var det en daglig kamp att få honom att öppna böckerna. Jag påminde honom ständigt om att det skulle bli mycket besvärligt för honom i framtiden om han inte skaffade sig en ordentlig utbildning och att det var oerhört viktigt att plugga.
I skolan på högstadiet diskuterades det mycket om olika utbildningsvägar, men Viktor hade ingen aning om vad han ville bli. Han vägrade att tala om det. Det enda han var helt säker på var att han ville sluta efter nian. Gymnasiet var ingenting för honom, menade han. Han hade ju aldrig gillat att plugga, så varför skulle han då fortsätta?
Han avvisade även studievägledarens förslag om en praktisk utbildning. Han var inte särskilt praktiskt lagd.
Men något måste du väl intressera dig för, mende jag. Hur tänker du dig annars framtiden?
Varje gång jag försökte prata med honom, vände han på klacken och stängde in sig i sitt rum.
Eftersom jag inte kunde tvinga in honom på något gymnasieprogram gjorde jag klart för honom konsekvenserna. Han skulle hamna utanför samhället, sa jag.
Dåliga betyg
När de viktiga proven i slutet av nian närmade sig pluggade han inte och hans slutbetyg blev därefter. Men han bekymrade sig inte. Han skulle ju ändå inte använda sig av dem, sa han provocerande till mig.
På avslutningsdagen när flaggan var hissad på skolgården gruvade jag mig bara för hur det skulle gå för honom. Själv gladde Viktor sig till att få ett långt sommarlov.
Jag kände vanmakt och slutade försöka prata förnuft med honom. I stället krävde jag att han sökte jobb när sommarlovet var slut. För han hade väl inte inbillat sig att han skulle vara ledig och spela datorspel resten av livet?
I augusti när hans klasskamrater började i gymnasiet satt Viktor fortfarande uppe hela nätterna, såg på film eller spelade. På morgonen var han omöjlig att väcka, oavsett hur mycket jag ruskade honom.
När jag kom hem från jobbet på eftermiddagen hade han precis stigit upp och gick runt i träningsbyxor. Han slutade med fotbollen och det verkade som om han hade gett upp det mesta.
Högen med ansökningar som jag skrivit ut till honom, hade han inte heller delat ut i de lokala affärerna. Han ursäktade sig med att han skulle göra det under morgondagen.
Isolerade sig
Hur länge höll det på så här?
– Långt in på hösten. Jag var förvivlad. Hela mitt liv handlade om att få igång honom, men han isolerade sig bara mer och mer på sitt rum.
Han träffade inte längre några kompisar. De var upptagna med studier och nya klasskamrater. Jag tyckte synd om honom, men när jag öppnade dörren till hans rum, slutade det ofta med att jag skällde på honom.
Det var en sak att han vägrade gymnasiet, men hur skulle han någonsin kunna sköta ett arbete när han inte orkade gå upp på morgonen och inte höll de enklaste löften?
Ingenting hände. Han satt avskärmad med hörlurarna på.
Han slutade att sköta sin hygien och intresserade sig inte alls för sitt uteseende. Han gick upp i vikt vilket jag också påpekade för honom.
Jag var vid det laget så stressad och frustrerad att jag inte visste var jag skulle ta vägen.
Grät hjärtskärande
Så kom då den där dagen sent i november när han slängde tallriken över matbordet, rusade in på sitt rum och grät. Då när jag begrep att jag själv hade stor skuld i hans passivitet.
Han låg ihopkrupen på sängen men ansiktet i händerna och grät hjärtskärande. Förlåt, mamma, förlåt mamma, hulkade han gång på gång
Jag satte mig på golvet och la armarna om honom och då kom det, det där om att han var en loser och att alla andra också tyckte det.
Hur kändes det för dig?
– Herregud, det var ju fruktansvärt. Plötsligt insåg jag att han ju bara var en omogen, skoltrött pojke.
När jag gått på och omväxlande curlat och skällt ut honom hade jag i själva verket skrämt honom från vett och sans. Och tagit ifrån honom tron på sig själv.
I stället för att måla fan på väggen om hans försummade möjligheter, lyssnade jag nu äntligen på min son.
Han berättade att han kände det som om alla andra i hans ålder visste precis vad de skulle göra och hur de skulle gå vidare i livet. Själv stod han ensam och tafatt kvar och hade ingen aning om vad han ville.
Jag tröstade honom med att jag var säker på att han skulle hitta sin väg och att han hade tid på sig. Jag strök honom över kinden och övertygade honom om att det viktigaste var ändå att ta första steget. Så fick han se vart det förde hän. Och om det blev fel, kunde han alltid ändra riktning.
Njöt av få ta ansvar
Fungerade det?
– Ja, när jag kom hem från arbetet nästa dag hade han skrivit ansökningar och morgonen därpå cyklade han runt och delade ut dem i affärerna i närområdet.
Efter ett par veckor fick han napp. Han behövdes i grönsaksavdelningen i vår stora livsmedelsaffär. Nu hade han en anledning att gå upp varje morgon och han växte flera centimeter.
Han njöt av att få ta ansvar och bli behandlad med respekt av sina kollegor. Han var alltid samvetsgrann och kom i god tid för att försäkra sig om att det var ordning och reda på hans avdelning. Han började med fotboll igen och träffade sina gamla vänner.
När hans klasskamrater tog studenten hade Viktor erbjudits en internutbildning inom detaljhandeln. Men den tackade han vänligen nej till. Han ville inte till skolbänken, han ville ut i världen.
En engelsk kollega från livsmedelsaffären förmedlade en kontakt med en plantskola i England.
Viktor jobbade där i ett halvår och fick mycket ut av sin vistelse. Inte minst för att han blev förälskad i Lisa som var au pair i samma stad.
Lisa ville till Afrika och arbeta som volontär. Det inspirerade Viktor att göra samma sak och han fick kontakt med ett fotbollsprojekt i Ghana. Det handlade inte bara om fotboll, utan också om att undervisa barnen i engelska som han ju blivit bra på när han arbetade i plantskolan.
Glad kille med driv
När han kom hem var han en helt annan kille, positiv och glad med ett driv jag aldrig tidigare sett hos honom.
Han läste in gymnasiet och sökte sedan in på lärarlinjen.
Livet är fullt av överraskningar. Jag trodde att jag visste vad som var bäst för min son, men tack gode gud för att han gick sin egen väg.
Han lärde sig att kämpa för det han ville och det är jag oerhört stolt för.