Lena: Jag trodde det var mitt fel att mamma dog

Efter reklamen: Se också: Snabbstickat #21 – Så virkar du en mormorsruta

Så långt tillbaka som jag kan minnas har min pappa och jag tassat på tå för att mamma inte mådde bra.

I början, när hon var deprimerad, gjorde jag allt för att muntra upp henne. Som liten gjorde jag färgglada teckningar och andra små presenter för att få henne att le.

Jag blev lycklig när vi fick ögonkontakt men när hon kramade mig märkte jag att hon inte var närvarande.

När jag blivit lite äldre fick jag ibland lust att skaka om henne. Jag tänkte att om jag skrek högt och genomträngande skulle hon till slut se mig.

Nu gjorde jag aldrig så, men jag började undvika henne när hon mådde som sämst.

När mamma genomlidit en svart period blev hon en helt annan. Hon blev på gott humör, pratade, skrattade och for som en tornado genom huset och städade.

Men inom mig malde en oro, för jag förstod att hennes eufori var liksom för mycket. Jag visste också att det inte skulle dröja länge förrän hon sjönk ner i ett svart hål.

Blev inlagd

Mamma blev inlagd och fick mediciner som tog bort toppar och dalar. Men det gick snett när hon plötsligt ansåg att hon var för frisk för att medicinera.

Resultatet blev en ny nedåtspiral och i den vevan upptäckte pappa en massa tabletter gömda i bokhyllan.

Mamma blev inlagd på nytt och jag var kanske 12 när jag för första gången kände mig lättad över att inte ha henne hemma. Pappa och jag klarade oss alldeles utmärkt själva. Men jag skämdes över känslan av frihet.

Dagen innan mamma skulle skrivas ut hände det fruktansvärda. På ett eller annat sätt lyckades hon rymma från avdelningen.

Hon efterlystes, men det var för sent. Mamma hittades död i skogen några kilometer från sjukhuset. Min mamma hade valt bort livet.

– Hur gjorde hon, grät jag och lutade mig mot min far.Hur berättar man för en tolv-åring att hennes mamma tömt medicinburken och sköljt ner tabletterna med alkohol?

Det är svårt, men min pappa gjorde det. Jag grät och grät ...

Jag var övertygad om att mammas självmord var mitt fel. Jag hade ju känt mig lättad när hon blev inlagd sista omgången.

Från begravningen minns jag inte så mycket, utan var mest rädd för att alla skulle kunna se min skuld.

Med en sådan dotter var det ju inte så konstigt att modern tog livet av sig. Mormor och morfar var svarta i ansiktet av sorg. Deras bottenlösa smärta gjorde ont, men jag grät inte.

Det var för lätt att gråta, jag förtjänade det inte.Livet utan mamma var på sätt och vis enklare men jag saknade henne något fruktansvärt. Pappa ville prata med mig om mamma, han såg att jag inte mådde bra, men jag vägrade. Jag vågade inte dela mina tunga tankar.

Fria tyglar

Som tonåring hade jag mycket fria tyglar. Pappa räknade med att jag kunde ta ansvar för min frihet och det kunde jag också. En lördagskväll när jag var 17 var jag ute med vänner.

Plötsligt greps jag av en så stark ångest att jag bröt upp och skyndade mig hem. Klockan var bara halv elva på kvällen.

Pappa såg förvånat upp från tv:n.

–Kommer du hem redan? Skulle ni inte ut och roa er?

Jag vet inte varifrån tårarna kom, men plötsligt vällde de fram och jag frågade min far om han trodde att jag var bipolär, precis som mamma.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Jag berättade också om mina skuldkänslor – att det var mitt fel att hon inte längre levde.

Min far blev förfärad och ordnade samtalshjälp. Jag gick med i en sorgegrupp. Först deltog jag inte alls, satt bara tyst, men sedan fick jag kontakt med en flicka vars far tog sitt liv när hans företag gick omkull.

Jag berättade slutligen för gruppen om alla känslor jag burit på i så många år och det var en befrielse.

Nytt ljus

Långsamt gick det upp för mig att jag inte hade någon skuld i min mammas död. Och jag började se min omgivning och världen i ett nytt ljus. Jag fick pojkvänner och pappa träffade en ny kvinna.

Vid 25 mötte jag den man som blev far till mina två barn. Min pappas nya fru Birgitta är nu ”mormor” och hon går upp i rollen med liv och lust.

När jag tänker på den mormor som kunde ha varit mina barns blir jag vemodig Det är sorgligt att hon inte var stark nog att leva, men jag låter inte det förflutna ta min glädje ifrån mig.

Längst inne vet jag att min mamma älskade mig, såsom jag älskar mina barn. Skillnaden mellan oss är att jag även älskar livet ...