Leif och Barbro: Vi vet inte varför vår son blev mördare

Visserligen mådde sonen väldigt dåligt eftersom han hade hamnat i ekonomisk knipa. Hur skulle han klara av att försörja sig själv, sin hustru och de fyra barnen? Men att det skulle gå så långt att han dödade en annan människa, något sådant fanns det inga som helst föraningar om.

När Leif och Barbro Fougstedt fick veta vad deras son hade gjort hamnade de i total chock. Ofattbart, fullkomligt ofattbart. En mördare? Vår son som alltid är så glad och snäll?

Stort gräl

Hela tillvaron vändes upp och ner. Under lång tid visste Leif och Barbro varken ut eller in. Tankarna och känslorna bara for omkring.

– Vår son och hans fru hade haft det oerhört kämpigt under en lång tid och det blev ett stort gräl kvällen innan. För att lugna ner situationen beslöt jag att åka och prata med honom dagen efter. När jag kom till deras lägenhet öppnade ingen och jag hade glömt nyckeln som vi hade, berättar Leif Fougstedt, 76.

– Först trodde jag att jag var där precis när mordet begicks fast det inte hördes någonting. Jag fick svåra känslor kring att jag inte kunde ta mig in och kanske hade kunnat förhindra allt. Det var en lättnad när polisen sa att jag var där när det redan var gjort.

Inledningsvis hade även Barbro skuldkänslor. Men de försvann snabbt när hon tänkte på att deras två andra barn, en dotter och ytterligare en son, alltid klarat sig prickfritt. Andra omständigheter låg bakom tragedin för sju år sedan.

Ringde en granne

På förmiddagen efter det omfattande kvällsbråket uppstod en konflikt mellan sonen och hans hustru igen. Som ofta den sista tiden handlade det om att familjen inte hade nog med pengar till mat och hyra. Den här gången kulminerade det våldsamt och sonen knivmördade sin fru.

Efter dådet ringde han till en granne och berättade om vad som hade hänt. I rätten dömdes han till 15 års fängelse.

– Han har fortfarande inte erkänt det han gjorde. Han säger att han inte minns någonting. Visst kan det vara så att han fick ett vansinnesutbrott och tappade allt för en stund. Eller så är det helt enkelt en försvarsmekanism, att han inte klarar av att minnas, säger Barbro Fougstedt, 72.

Maken Leif finner det också märkligt då det i polisutredningen så tydligt framgår vad som utspelade sig den där ödesdigra dagen.

– Jag hänger upp mig på det där hela tiden, att han inte erkänner och berättar. Vi har haft mycket diskussioner om det, men till slut säger han alltid: ”Jag har inte upplevt det där.” Det är svårt, men jag måste lita på att han inte vet vad som har hänt. Än i dag vet vi inte vad som hände med vår son vid mordet, säger Leif Fougstedt.

Hackig kommunikation

Leif och Barbro besöker sin nu 50-årige son i fängelset var tredje månad, ibland tillsammans med något eller några av barnbarnen. Att boka besökstid är inte det enklaste eftersom detta endast sker brevledes. Om något plötsligt händer som gör att ett planerat besök behöver flyttas kan det dröja länge innan ny dag och tid kan bestämmas.

– Fångvården gör det absolut inte lätt för anhöriga och det kan göra mig så förbannad. Det är som att vi blir dubbelt straffade. Vi får skylla oss själva, ungefär. När han blev flyttad till en annan anstalt fick vi ingen vetskap om det, utan det var han själv som berättade, säger Barbro Fougstedt.

– Han får inte ha telefon heller, så vi håller kontakten via brev. Vilket blir en väldigt hackig kommunikation och ingen direkt nära konversation eftersom brev, tar tid och man ibland nästan inte minns vad man svarade på eller frågade om. Fångvården glömmer bort de anhörigas behov helt.

Under besöken hos sonen pratar de om vad hans barn har gjort och hur det är med dem, och han återger vad han varit med om. Mer än så det blir det oftast inte.

– Han har inte så mycket att referera till eftersom livet i fängelset är begränsat. Men vi märker i alla fall att han har förändrats till det bättre. Han har blivit mer glad och snäll igen. De första åren var han inte riktigt sig själv, men nu är han mycket lugnare.

Svårt för barnen

När händelsen inträffade var Leif pensionär och Barbro på väg att bli. De fick ta hand om de fyra barnbarnen, de yngsta var fem och nio år när mordet skedde, och den första tiden var en kamp för att överleva och få vardagen att fungera. För att avdramatisera och lätta på trycket pratade Leif och Barbro mycket om vad som hade hänt.

Två av barnbarnen flyttade så småningom till sin moster och två till fosterhem, den yngsta och enda flickan placerades hos en utomstående familj och fortfarande har sonen inte fått träffa henne, berättar Barbro Fougstedt.

– Jag har tagit kort ibland och visat honom så att han ska få lite hum om hur hon vuxit och ser ut i dag.

Tänker ofta på hustruns familj

Mord ger inte bara direkta offer. Livet för en hel samling andra människor i offrets och gärningsmannens närhet drabbas och påverkas också starkt. Partner, barn, syskon, vänner och bekanta. Att vara förälder till en mördare är naturligtvis alldeles förskräckligt. Vem tänker att ens barn ska begå ett mord och kan förlika sig med att det har skett?

– Därför är det viktigt för mig och Leif att berätta om det här. Bara för att man har ett barn som gjort någonting hemskt är man själv inget monster. Det är viktigt att folk förstår det, säger Barbro Fougstedt.

– Och i det här fallet är barnen stora oskyldiga offer. De förlorade både sin mamma och sin pappa.

Samtidigt vill Barbro och Leif vara mycket tydliga med att de ständigt hyser den största sorg och medlidande för det lidande som deras son har åsamkat hustruns familj:

– Det som har hänt dem är fruktansvärt, och absolut inte mindre smärtsamt än för oss. Vi tänker ofta på dem.

Många frågor inför frigivningen

Även om Leif och Barbro inte känner skuld så skuldbelägger många andra dem. Det svider lika mycket varje gång.

Förutom stödet i varandra hittar Leif och Barbro tröst och styrka i Fateg (Föreningen för anhörig till en gärningsman) som samlar indirekta brottsoffer. Två gånger om året är det träffar, men emellanåt sker även informella möten hemma hos organisationens nya ordförande i Jönköping. Fateg har för närvarande drygt 50 medlemmar från hela Sverige.

– Det är väldigt värdefullt att kunna prata med andra som drabbats på liknande sätt. Vi stöttar varandra och har en privat sida på Facebook där alla skriver om olika saker. Att kunna berätta helt fritt för andra som förstår på riktigt är skönt.

Leif och Barbro känner ingen oro för att deras son ska göra något liknande igen. De ser sannolikheten som liten att deras son hamnar i motsvarande upprivna händelseförlopp och tappar huvudet.

Men det finns annat som känns osäkert i samband med att sonen har avtjänat sitt straff hösten 2020. Frågorna är många: Får han något jobb som maskinist igen eller något annat? Hittar han någonstans att bo? Hur kommer hans barn att ta det? Kommer han själv att fungera över huvud taget?

– Att inte ha en aning om hur framtiden blir för honom är jobbigt, det är det man oroar sig för. Men i fängelset har han i alla fall börjat förberedas så att han när han kommer ut inte återgår till de beteenden som ställde till det för honom, säger Barbro Fougstedt.

Leifs och Barbros blandade känslor för sin son och det som hände är svårhanterliga. Ena stunden kan de vara så arga på honom att de skakar, för att i nästa tycka så synd om honom att tårarna kommer.

– Det han har gjort är förstås inte alls bra. Många har fått lida, inte bara han själv. Men det är ändå vår grabb och vi kommer att göra allt vi kan för att kan ska kunna gå vidare när han kommer ut från fängelset.

Text: Hasse Gänger

Foto: Hasse Gänger och Kriminalvården

Drabbade anhöriga hjälper varandra

Ungefär 100 fall av dödligt våld (mord, dråp och misshandel) sker i Sverige varje år. Antalet fall har i princip varit samma sedan 1975.

Fateg (Föreningen för anhörig till en gärningsman) organiserar anhöriga till brottsling. Medlemmarna i föreningen hjälper och ger varandra stöd. Fateg verkar också för att samhället ska ge hjälp till de indirekt drabbade i gärningsmannens familj.