Lauras liv blev en mardröm: Min styvfar våldtog mig

– Vi ses i kväll, älskling!

Lauras mamma ler, medan hon stänger dörren och lämnar Laura i lägenheten.

Lauras ögon fylls med tårar, men även om hon ropar efter sin mamma så kan hon höra stegen i trappan bli allt svagare. Bakom sig känner hon den numera välbekanta lukten. Laura och hennes syskon har döpt honom till Gorillan.

Hans stora, tjocka kropp är täckt av en matta av hår, och de ljud och ord som kommer ut ur honom kan Laura ännu inte förstå. Hon har bara varit i Danmark i några få veckor, men det dröjde inte länge förrän hon kom på vad det var för slags man som hennes mamma hade flyttat ihop med.

Hon kan rutinen nu. Badkaret fylls med det skållheta vattnet, och även om hon är förberedd på smärtan så skriker hon inombords. Men det kokande vattnet är inte det värsta, för hon vet att hon inte heller denna gång kan undkomma det. Och mycket riktigt. De håriga händerna rör sig ner under vattnet mot hennes könsdelar.

Det svider och bränner i underlivet, och när han lägger henne på ett högt bord, märker hon hur smärtorna i underlivet blir starkare.

Styvfadern slog och våldtog

I huset på Mittsjälland sitter den nu 24-åriga Laura Helena Pimentel da Silva och berättar om sin första tid i det kalla Norden. Den långa resan från Brasilien, som skulle sluta med ekonomisk trygghet tillsammans med den snälla, varma man som hennes mamma hade slagit sig ihop med.

Men när de steg över tröskeln till den mörka, illaluktande lägenheten blev drömmen till en mardröm.

– Min mamma var en vacker kvinna då och jag förstod inte varför hon ville vara tillsammans med en sådan tjock och ful man. Det enda jag ville var att vi skulle resa tillbaka till Brasilien, berättar Laura, som ofta var ensam hemma med sin styvfar, när hennes syskon var i skolan.

Men även om det kändes bra att få träffa syskonen när de kom hem igen, låg otryggheten alltid och lurade.

Hon kröp ofta ihop på köksgolvet med huvudet begravt mellan benen och händerna för öronen, medan slagen haglade ner över hennes storebror. Hon pressade ihop öronen, men ändå kunde hon inte undgå att höra skriken och de smärtsamma kvidandena när hennes syster blev våldtagen på soffan.

Upprepade gånger bönföll Laura sin mamma att flytta, men varje gång blev bönerna avvisade. Men när det en dag knackade på dörren, förändrades deras liv igen. Det var personal från kommunen. Lauras syskon hade berättat om det som pågick i deras hem, och tillsammans med Lauras storgråtande mamma kördes de till ett kriscentrum.

Där stannade de inte så länge; en dag kördes Laura till ett vackert hus, där en kvinna tog emot henne med ett stort leende.

Frågade efter mamma

Efterhand som tiden gick, förstod Laura att människorna omkring henne skulle vara hennes nya familj. Hon förstod inte varför hon inte kunde vara hos sin mamma.

– Jag frågade alltid efter henne, men det var ingen som förklarade för mig varför jag inte kunde vara tillsammans med mamma och mina syskon. Jag tror att jag gav upp till slut, och sedan försökte jag bara göra allt för att min nya familj skulle tycka om mig, förklarar Laura, som försökte att uppföra sig ordentligt. Hon satt fint vid bordet och när hon började skolan kämpade hon på.

– I början kallade de mig något som jag inte förstod. Efter en tid förstod jag att ”fosterbarn” betydde att man bodde hos en familj som inte var ens riktiga familj, berättar Laura, som efter en tid började träffa sin mamma igen.

Mamman hade hittat en ny man, och när Laura var hemma i deras lilla lägenhet, stod det ölflaskor på bordet och man kunde känna en genomträngande lukt av hasch.

Med sina barnaögon kunde Laura se sin levnadsglada mamma bli mer och mer tom i ögonen, och de många grälen mellan henne och den nya mannen slutade ofta med sparkar och slag. Den mamma som Laura hade tryckt intill sig när hon var ledsen, försvann allt längre bort.

– Hon började prata med Gud, och en dag hittade jag henne i källaren, där hon höll på att strypa min kanin Plet. Jag kunde helt enkelt inte känna igen henne, och hon bara vidhöll att Gud sa att kaninen skulle dö, berättar Laura.

Mamman inlagd för psykos

Efter ett tag blev mamman inlagd på psykiatrisk klinik med en haschpsykos. Laura drömde fortfarande om att få tillbaka sin gamla, vackra mamma, och hon hade svårt att komma tillbaka till vardagen. Hon kunde inte koncentrera sig i skolan, och de få väninnor hon hade, började hon avskärma sig från.

Sorgen kändes som en filt i Lauras sinne. Hon kunde sitta i timmar och gunga, och när hon hörde de glada skratten från fosterfamiljens barn, stod det i skärande kontrast till hur Laura hade det.

När hon en dag tillfrågades om hon ville bo på ett annat ställe, sa hon ja.

De följande två åren var institutioner Lauras hem, och de många skiftande adresserna gjorde det svårt för henne att knyta an till andra människor. När huvudet höll på att explodera av tankar tog hon fram dagboken, där hon skrev om sina mardrömmar, ilskan och känslorna kring modern.

– Jag skrev en gång en uppsats om en flicka som blev utnyttjad. Min lärare reagerade på det, men jag fick bara veta att jag skulle passa mig för att skriva sådant, eftersom man kunde tro att jag anklagade någon för något. Jag var så rädd för att de skulle tro att jag hade blivit sinnessjuk som min mamma, så jag behöll det för mig själv, berättar Laura, som började röka hasch i unga år.

Läs också: Morfar började våldta Jeanette när hon var 3 månader

Blev aggressiv och våldsam

Den lugnande känslan gav ro i hennes huvud för en stund, men när verkan avtog började aggressionerna ta över.

– Jag hade en stor ilska i mig, och jag började bli likgiltig för människor omkring mig. För mamma och för pedagogerna, som ville tvinga mig att passa in i en box, säger Laura, som började hänga med flickor, som liksom hon själv hade en inre oro.

En dag hade de planerat att överfalla en flicka. Flickan lockades till en plats som Laura och hennes gäng visste att hon inte kunde fly från. Laura pumpade upp sig. Verbala slag flög genom luften, och när den skrämda flickan till slut attackerade henne kunde Laura äntligen knyta näven. Hon skulle nämligen inte slå först. Slag och sparkar vällde över flickan, medan de andra flickorna stod i en ring omkring dem och hoppade.

– Det handlade nog om att jag hade känt mig så orättvist behandlad i så många situationer, och jag tror att våldet var en reaktion på mitt inre kaos. I grund och botten hade jag nog bara behov av att höra till någonstans. Det hade jag ju egentligen aldrig fått göra.

Även om Laura hade ett rum hos sin mamma, sov hon ofta i trappuppgångar eller hos bekanta. Mamman var kraftigt märkt av de många åren med hasch och våld, och Laura kunde inte längre känna igen den mamma hon en gång var.

Inspärrad på institution

Våldet fortsatte i takt med att haschet röktes, och de våldsamma överfallen blev allt värre.

Ännu en institution blev verkligheten för Laura, och hon blev efterhand känd som en manipulativ flicka, som skulle säga och göra vad som helst för att komma bort. Hon beskrevs som våldsam, och blev i långa perioder bevakad och fråntagen sin frihet.

– Jag hade hört om fångar som började hungerstrejka, så jag beslutade mig för att göra det. Jag hade det så hemskt och var upprörd över det sätt jag blev behandlad på, och det kändes som min sista chans att visa min frustration, berättar Laura, som inte åt på flera månader.

Hennes syn började bli dimmig, och hon föll omkull flera gånger innan hon blev inlagd på sjukhuset, där det visade sig att den unga flickan hade gått ner 22 kilo.

Till slut fick Laura som hon ville och blev placerad på ett annat ställe. Den dagen lovade hon sig själv att hon skulle vara den goda människa som hon innerst inte visste att hon var.

– Även om jag har varit långt ute, har jag alltid haft känslan av att jag kan göra mer av mitt liv, och jag var fast besluten att inte sluta som min mamma, berättar Laura, som trots friheten började få våldsamma psykiska reaktioner.

Ser en ny framtid med barnen

När hon skulle handla märkte hon hur ångesten kom krypande, och till slut fick hon svårt att gå utanför dörren. På nätterna vaknade hon av våldsamma mardrömmar, där hon kände sig inspärrad, och även om haschet dämpade symtomen, så visste hon innerst inne att det måste sluta.

Medan raketer sköts upp och folk skålade in år 2009 på nyårsafton, rökte Laura sin sista joint. Hon satte sig att skriva ett avskedsbrev till sin barndom. Tiden för förändring var inne.

I trädgården i familjens hus ligger det färgglada leksaker i alla hörn. Redan som 16-åring blev Laura gravid, och några år senare blev hon mamma igen.

Ansvaret för barnen har hjälpt henne lägga det förgångna bakom sig, och när hon ser barnen le, vet hon att hon har brutit sitt familjemönster, vilket de flesta inte hade trott var möjligt.

Laura har inte längre kontakt med sin mamma, och för den unga flickan handlar det nu om att få ut det bästa av livet.

– Jag har upplevt många svek och mycket sorg, men jag har också alltid haft en envishet i mig. Jag vill inte låta andra definiera hur min framtid ska bli, berättar Laura, som precis har kommit ut med boken ”Kommunebarn” (DreamLitt förlag). Här berättar hon hela historien om sin barndom.

– Vi har alla ett val. Några har bättre förutsättningar än andra, men om man arbetar för det och tror på det, så kan man klara det.

Läs också: Susanna blev psykiskt sjuk efter gruppvåldtäkten

Av Nina Sommer
Foto: Morten Mejnecke och privat bild