Charlotta: Jag ville inte längre leva – nu älskar jag livet!

Efter reklamen: Se också: Så stöttar du någon med psykisk ohälsa

Jag är 62 år och nyförälskad. Det handlar inte om en ny man, för Carl som jag har varit gift med i över 30 år, har jag hela tiden varit förälskad i och är fortfarande. Mina intensiva känslor riktas inte heller mot ett hus, en bil, ett plagg eller en dyr
märkesväska.

Det är livet jag har förälskat mig i. Livet i med- och motgångar. Jag känner att jag har så mycket att vara tacksam för, och den känslan träffar mig särskilt en tidig vårdag som denna, när jag sitter i vårt härliga uterum och möter soluppgången och de kvittrande fåglarna. Känslan av våren som nalkas får mig att tänka tillbaka på en annan vår för många år sedan.

Då var jag djupt olycklig över alltför många svåra och tunga saker i mitt liv, och till slut gjorde tillvaron så ont att jag inte längre kunde se någon utväg. Jag beslutade mig för att avsluta allt, så jag svalde massor av olika piller med sprit och lade mig på soffan för att försvinna från allt. Som tur var blev jag hittad i tid, och en ambulans körde mig till sjukhuset där jag blev pumpad och avgiftad.

Min far tog sitt liv

Nästa dag var jag så fruktansvärt skamsen. Jag skämdes över mitt agerande, som jag innerligt ångrade, för jag hade en snäll pojkvän, som jag senare gifte mig med, och det fanns många människor som tyckte om mig.

Viktigast av allt, jag hade ett barn, och jag visste bättre än någon annan hur det känns för ett barn när en förälder väljer att begå självmord. Under min barndom gjorde min far nämligen det i tron att hans död skulle lätta på vår familjesituation.

Min far valde en drastisk och oåterkallelig metod för att ta sitt eget liv, och hans självmord hade förföljt mig som en mörk skugga i många år. Men den vårdagen tänkte jag inte alls. Jag gjorde ett egoistiskt val, för i min uppfattning är självmord en självisk handling. I verkligheten var det mest av allt ett desperat rop på hjälp. Så tror jag att det är för de flesta, säkert också för några av dem för vilka självmordet lyckas.

Nu har det gått många år, men känslan av skuld och skam kan fortfarande göra sig påmind. Den dyker upp när jag tänker på vad jag kunde ha utsatt min familj för om det hade lyckats för mig. Jag väljer dock att vifta bort den känslan och låta den flyga i väg med den kalla vårvinden.

Carins man tog livet av sig

hälsaCarins man tog sitt liv: ”Han trodde att han gjorde oss en tjänst”

Väljer livet varje dag

Efter mitt självmordsförsök har jag nämligen valt livet varje dag, även den svåra delen av det. Mitt motto är: ”Upp på hästen igen”, och jag vet att jag aldrig är helt ensam på den hästen. Det sitter alltid någon bakom mig om jag sträcker ut handen och ber om hjälp.

Just i dag är jag så tacksam för att leva, för jag älskar ju livet. Jag uppskattar verkligen varje morgon när jag vaknar och hör min man säga god morgon, för då vet jag att vi får ännu en dag tillsammans.

Jag är tacksam för mitt duktiga och flitiga barnbarn och för återseendet med människor jag inte har sett på många år. Jag gläder mig åt umgänge med goda vänner, och jag är glad över att vi har möjlighet att passa vår närmaste familjs lilla hund så att de kan resa på semester.

Tror på gud

Övergripande är jag tacksam för att ha en familj, för att vara född och leva i Sverige, och för att bo mitt i den underbara naturen. Jag är också tacksam för min tro på gud, som har burit mig genom många svårigheter.

I mitt huvud skriver jag små lappar med allt jag är tacksam för och lägger dem i en osynlig, inre kruka. Om jag en dag tycker att tillvaron är svår kan jag ta av locket på krukan, titta ner i den och hitta alla de fantastiska skatterna i mitt liv.

En av dessa skatter är existensen av min kära väninna som efter mitt självmordsförsök hittade mig halvt medvetslös av sprit och piller på en soffa. Då trodde jag att jag skulle dö, men nu vet jag att jag vill leva varje dag som är mig given. Tack för hjälpen och för att du larmade, min kära vän.