Jag var 30 år när min man som är officer ännu en gång blev uttagen till utlandstjänst. Jag visste ju att det var en del av hans jobb men blev ändå ledsen. Våra döttrar var 4 och 5 år och de saknade honom när han var borta. Det gjorde förstås även jag och allt det praktiska ansvaret vilade nu på mig.

Som tur var hade jag min mamma, tänkte jag, men visste att det inte var riktigt sant. Mamma var alltid upptagen med att avlasta min 27-åriga lillasyster Kimmie. Min syster var allt det jag inte var. Hon hade två söner på 4 och 7 år med två olika män och hon bytte partner så ofta att jag inte orkade hålla reda på dem längre.

När vi var små trasslade Kimmie alltid in sig i olika problem och det var jag som fick reda ut dem. Hon slapp undan för att hon var så söt och charmig när hon la den sidan till. Hon lindade vår far kring sitt lillfinger och efter att han gått bort i lungcancer för tio år sedan hade mamma övertagit hans roll.

Hon utnyttjade vår mamma

Kimmie hade inga problem med att be om hjälp, tvärtom utnyttjade hon i mina ögon mammas välvilja och fick henne att ta på sig mer än vad som var rimligt. Flera gånger i veckan hämtade hon Kimmies barn Oliver och Liam så att min syster kunde röja upp där hemma, som mamma uttryckte sig.

Kanske hade jag inte brytt mig om det om det inte gått ut över mina flickor. Till skillnad från Kimmies barn hade de aldrig sin mormor för sig själva. De tvingades alltid dela henne med sina kusiner och det gjorde mig beklämd för de hade ju tvingats undvara sin pappa.

I ett försök att ge flickorna lite egentid med min mamma ordnade jag en tur till djurparken, bara för oss fyra och var noga med att inte nämna det för Kimme.

Men när vi mötte mamma vid bussen som vi hade kommit överens om, hade hon pojkarna med sig.

– Kimmie ska storhandla i dag, förklarade hon lite halvhjärtat och jag orkade inte protestera.

Agg mot min syster

Jag älskar förstås min systers pojkar och vi fick en härlig dag i djurparken. Det är inte pojkarna som är problemet, utan min systers sätt att alltid göra det lätt för sig.

När vi kom hem efter djurparksbesöket var jag arg. Jag hade lust att ringa min syster och skälla ut henne men jag visste att det inte hjälpte.

I stället ringde jag mamma och beklagade mig. Hon sa att hon skulle hämta flickorna på förskolan kommande vecka och se till att de fick tid för sig själva, bara de tre. Jag fick inte vara arg på Kimmie, sa hon, för det var så synd om henne att hon var ensamstående. Den där ramsan kände jag bara alltför väl igen.

Fick chockartad överraskning

En vecka senare tillbringade mina flickor eftermiddagen hos sin mormor och när de kom hem berättade de att de tittat i gamla fotoalbum tillsammans. Det var något som det aldrig fanns tillfälle till när deras kusiner var där.

När jag la min äldsta dotter att sova frågade jag henne om det hade varit mysigt hos mormor. Till min stora överraskning tvekade hon.

– Mormor är lite gammal, sa hon. Det är roligare när Oliver och Liam är där.

Jag var helt chockad. Då hon somnat tänkte jag på vad hon sagt. Jag hade trott att mina döttrar kände sig förbisedda, men nu gick det upp för mig att det inte handlade om dem. Det handlade om Kimmie och mig.

Det var samma konflikt jag bar på, konflikten från vår uppväxt. Den handlade först och främst om att vi är olika och att det retade mig att Kimmie alltid fick mer uppmärksamhet.

Barnens sanning var viktigast

Visst kan min syster vara hänsynslös, men det var bara i mitt huvud som flickorna blev förbisedda. Sanningen var att de hade roligt med sina kusiner, även hos mormor.

Det var inte sista gången jag blev arg på min syster, men det var den gången jag insåg att känslan av orättvisa handlade om mig, inte mina döttrar. Flickorna är glada och nöjda, och det är ju det viktigaste.