Läsarberättelse: Vår son blev pappa som tonåring
Nej, jag var inte överlycklig för att min 18-årige son Simon skulle flytta ihop med sin flickvän Emilia som var gravid. Jag hade inte sagt det till honom, men självklart märkte Simon på mitt humör att jag inte tyckte om det.
Han hade bara kommit hem en dag och berättat att han skulle bli pappa och tänkte flytta hem till Emilia direkt. Innan han smällde igen ytterdörren efter sig fick jag en rejäl utskällning för att jag inte var glad för hans skull, och han sa inte hej då när han gick.
Jag hörde inte av honom på flera veckor, och jag tyckte att det var hans sak att be mig om ursäkt för sitt häftiga utbrott. Någon gång frågade jag min man Fredrik om han hört något från Simon. Han bara nickade och jag förstod att han inte tänkte säga mer än så.
I stället ringde jag Simons storebror Frank och hoppades att han var mer meddelsam. Men nej.
– Dra inte in mig i er konflikt, mamma! var svaret jag fick.
Kände mig utanför
Jag kände mig ensam och utanför i min egen familj. Min man och mina pojkar hade gaddat sig samman mot mig, och en kväll när Fredrik och jag åt middag började jag gråta.
När jag berättade hur ensam och utesluten jag kände mig sa Fredrik att jag var tvungen att själv ta kontakt med Simon för att vi två skulle bli sams igen.
Det bar mig emot men jag lydde Fredriks råd. Tre dagar senare ringde jag upp Simon och undrade om vi inte kunde stryka ett streck över vårt bråk och bli de nära vänner vi alltid varit igen. Han svarade jo med tvekan, och jag nappade direkt och bjöd hem honom på middag samma kväll.
– Det kan vi inte. Emilias mormor kommer hem till deras familj i kväll och vi har lovat att vara där.
Emilia. Jag hade inte bjudit henne och jag ville inte att hon skulle komma. Det var ju Simon och jag som skulle träffas och prata. Jag sa ingenting, men nu visste jag att jag var tvungen att vakta min tunga noga. Samtidigt kände jag ett hugg av smärta i hjärtat när Simon tydligen satte sin flickväns familj före sin egen. Jag föreslog en annan dag för gemensam middag och Simon sa att han skulle kolla med Emilia om de kunde komma då. Jaha, nu rättade han sig helt och hållet efter henne.
När Simon och Emilia kom såg jag genast en tydlig bula på Emilias mage. Under middagen var jag noga med att vända mig till Emilia direkt och fråga hur hon mådde, om hon kände fostret röra sig och så vidare. Emilia berättade glatt om besöken på MVC, om att de letade efter en större lägenhet så att de kunde inreda ett barnrum och att de tänkte sig en stor lägenhet direkt för att de inte tänkte vänta länge på barn nummer två …
Uppriven och orolig för min son
Jag var helt matt när det unga paret gått hem och kände mig uppriven och orolig. Hade de inte den minsta känsla av ansvar? Vad skulle de leva av?
Jag sa till Fredrik att nu var det nog. Han är en klok person som fick mig att förstå att vi inte kunde vända Simon ryggen. Nu behövde han vårt stöd mer än någonsin.
Jag insåg det men kunde inte låta bli att fråga Fredrik om han inte förstod att Emilia ville leka ”mamma, pappa, barn” och lurat in vår lille Simon i en situation han inte var mogen. Fredrik tyckte jag var väl hård, men jag såg att han också oroade sig. Samtidigt sa han åter hur viktigt det var att vi fanns till hands och helhjärtat stödde Simon och Emilia.
Lilla Moa föddes några månader senare och allt var normalt och gick bra. Vi hade hjälpt Simon och Emilia att flytta in och möblera fyrarumslägenheten de hyrde av kommunens bostadsföretag, och jag la sista handen vid vaggan som våra pojkar haft och som jag nu fräschat upp.
Fredrik, jag och Emilias föräldrar samlades i lägenheten och väntade in den nya lilla familjen som kom hem i taxi. Det var inga problem att möta Emilias föräldrar, nu hade vi ett gemensamt barnbarn att samlas kring och glädjas åt. Jag la mig vinn om att visa Simon att jag accepterade både Emilia och hennes familj, och jag tror att jag lyckades.
De unga föräldrarna har mognat
Men oron för framtiden ville inte släppa. Och mycket riktigt. Efter ett halvår flyttade Simon och Emilia isär. Simon hade klarade inte rollen som småbarnspappa. Han ville gå ut och roa sig med sina kompisar, spela spel på datorn och fortsätta med sitt tonårsliv. Emilia sa ifrån, hon var en bestämd flicka som visste vad hon ville.
Vi övertalade Simon att flytta hem till oss igen. Genom att bo hos oss kunde han gå klart sin utbildning och göra sin praktik så att han kunde få ett jobb.
Jag och Fredrik la oss vinn om att ha en fortsatt bra kontakt med Emilia, och vi såg till att Simon träffade Moa ofta för att få en naturlig kontakt med sin dotter.
I dag är Moa femton månader. Hon går på egna ben och är allas vår lilla solstråle. Simon och Emilia samarbetar fint och de har vuxit i sina roller som föräldrar. Allt blev bättre än jag vågat drömma om. Simons liv blev inte förstört av att bli pappa som tonåring. Tvärtom mognade han och ser ljust på framtiden.
/Carin
Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)