Läsarberättelse: Vår dotter trodde vi föredrog lillebror
Lena var trodde att hennes dotter skulle bli överlycklig när hon fick veta att hon skulle få en lillebror. Men det blev precis tvärt om.
Hur gammal är din dotter?
– Matilda är 12 år. När hon föddes var det dramatiskt men hon kämpade sig tillbaka till livet. Hon är en glad, utåtriktad och smart liten tjej. Hon sitter i rullstol men spelar trots det volleyboll tillsammans med en väninna, Louise, som också är rullstolsbunden.
Att inte kunna gå är så vanligt hemma i vårt hus att det inte berör oss mentalt längre. Praktiskt kräver det lite mer, men det är vi vana vid. Matilda är solstrålen i vårt liv. Och det trodde vi att hon visste och förstod. Jag var så säker på att hon skulle bli överlycklig över nyheten att hon skulle bli storasyster. Den glada reaktion jag hade förväntat mig uteblev helt.
Vad sa hon?
– Jaha, kul …
Hon svalde sista biten av smörgåsen, rullade in på sitt rum och ropade att hon skulle chatta med Louise.
Markus och jag tittade på varandra. Min man trodde att Matilda bara behövde lite tid att vänja sig vid tanken. Jag nickade med tårar i ögonen.
Vande hon sig?
– Tyvärr inte. Hon visade inget som helst intresse för sin kommande lillebror.
En dag pratade vi om var han skulle döpas och då frågade Matilda var bilderna från hennes dop var. Men vår dotter blev nöddöpt. Jag letade och hittade några bilder av henne som nyfödd, en pytteliten varelse med slangar i kroppen. Jag får alltid en stor klump i halsen när jag ser de bilderna. Men hon var stark och det sa jag till henne och gav henne en kram. Sedan visade jag bilderna från den fest vi hade senare som på sätt och vis var hennes dopfest.
Matilda tittade på mig, krävde att jag skulle vara ärlig och erkänna att hon ju inte var perfekt. Jag blev fullständigt överrumplad, men stammade fram att för mig och henns far var hon just det, perfekt. Vi älskar ju dig över allt annat, viskade jag. Då fnös hon och rullade iväg.
Kallade lillebror ful
Jacob föddes en tidig vårdag och allt gick bra. Min mamma höll sitt nya barnbarn i famnen och tyckte att han var så söt. Sedan lämnade hon över honom till Matilda som höll sin bror i några sekunder innan hon gav honom tillbaka. Visst är han söt? sa mormor, men Matilda svarade att hon tyckte att han var det fulaste hon någonsin sett.
Hur reagerade ni då?
– Det blev tyst lite för länge, sedan började vi skratta.
Veckorna gick men Matilda visade ingen glädje över Jacob.
Jag bad henne hjälpa mig att bada honom, men hon skyllde på att hon inte nådde och pekade på rullstolen och vände sig sedan mot sin datorskärm igen. Markus trodde att hennes svartsjuka snart skulle gå över. Hon hade ju varit ensambarn länge. Men jag var bekymrad.
Några dagar senare skulle jag skriva inbjudningskort till dopet och jag tänkte att det kanske skulle gå att få Matilda att hjälpa mig.
Jag öppnade dörren till hennes rum där hon satt koncentrerad framför datorn. När hon tittade upp gjorde mitt hjärta en volt. Hon såg verkligen arg och upprört ut. Snabbt slog hon igen dator. Min dotter skrev dagbok och det var privat påpekade hon.
Jag bad henne komma och hjälpa mig med inbjudningskorten och det sa hon okej till. Hon hade nämligen något hon ville fråga mig om. Det visade sig att Matilda ville resa till en vollybollturnering i Göteborg som skulle vara i tre dagar.
Fick hon det?
– Jag drog på det och sa att det kanske skulle bli lite svårt eftersom vi ju i så fall måsta ta med Jacob. Men jag lovade att prata med hennes pappa om det när han kom hem. Just i det ögonblicket vaknade Jacob och började gråta. Jag reste mig genast för att ta upp honom, men hann se hur hon vände rullstolen med ilskan lysande ur ögonen och rullade in mot sitt rum. Allting handlar om Jacob, skrek hon. Mig skiter ni i!
Matilda slängde igen dörren med en smäll och jag satte mig för att amma Jacob med tårarna rinnande.
När Markus kom hem rann tårarna än mer och jag berättade vad som hänt. Min man föreslog att han skulle ta med sig Matilda ut på lördag och göra något trevligt, bara de två tillsammans. Och det lät ju som en bra idé. Matilda blev glad och jag fick tid att städa och röja på hennes rum.
Gjorde tuff upptäckt
När jag flyttade datormusen för att torka av bordet tändes hennes skärm. Jag kunde inte undgå att se hennes dagbok. Här fanns en bild av Matilda från sjukhuset och bredvid hade hon lagt en bild av Jacob. Hon hade gjort en svart pil som pekade mot bilden av henne själv och vid den stod det med stora bokstäver: Misslyckad. Pilen som pekade mot Jacob var lysande röd och vid den stod det : Perfekta Jacob. Jag började läsa vad hon skrivit och tårarna välde fram: ”Varför föddes jag så här? Mamma och pappa älskar Perfekta Jacob mer än mig. Varför orkar de inte prata med mig längre?” Och så där fortsatte det, rad efter rad.
Jag kände mig som världen sämsta mamma.Varför hade jag inte sett hur svårt Matilda hade det?
När Matilda och Markus kom hem, hade de bägge färg på kinderna och så deklarerade de att de löst problemet med Göteborg. Vi skulle helt enkelt ta semester och resa alla fyra. Stuva in oss i bilen och köra till vollybollturneringen i Göteborg. Jag tänkte innerst inne att det skulle bli jobbigt med Jacob som var så liten och allt vi behövde ha med oss, men så tittade jag på Matilda och för första gången på länge såg hon riktigt glad ut. Därför nickade jag, log och sa att det lät som en fantastiskt bra idé.
Just då började Jacob att gråta och blixtsnabbt stängdes Matildas ansikte och så gav hon mig en ilsken blick. Jag satt lugnt kvar, bad Markus ta hand om Jacob och fortsatte att prata med min dotter. Hon tinade upp och berättade vad hon och Markus hittat på under dagen.
Skapade fotoböcker
På kvällen berättade jag för Markus om bilderna på Matildas skärm och tillsammans gjorde vi upp en plan. Från och med nu skulle min man vara mer med Jacob och jag med Matilda. Men hur skulle vi få henne att förstå att vi älskade henne lika mycket som förut?
Jag tänkte på bilderna i hennes dator. Hon var ganska fascinerad av bilder och kanske skulle jag kunna nå henne med en fotobok?
Så kom Boken om världens bästa flicka till världen. Jag gjorde ytterligare en bok, en tom bok som hette: Boken om världens bästa pojke.
De följande veckorna tog Markus allt mer hand om Jacob och jag kunde ägna mig åt Matilda som började visa glimtar av sitt gamla, glada jag. På kvällarna arbetade jag med hennes bok.
Strax innan dopet var böckerna klara. Jag hade bestämt med Markus att han skulle ta ut Jacob på en promenad i vagnen och så gjorde jag varm choklad med vispgrädde till Matilda och mig. När hon kom in i vardagsrummet låg fotoboken på bordet. Jag berättade att jag gjort en likadan till Jacob och att jag hoppades att hon skulle hjälpa mig att klistra in bilder allt eftersom vi lärde känna honom. Så räckte jag henne boken som jag jobbat med i så många timmar. Jag var jättenervös. Skulle hon förstå hur fantastisk hennes far och jag tyckte att hon var?
Tvekande började hon bläddra i boken. Där fanns bilder från hennes svåra start i livet och jag hade skrivit hur jag kände och tänkte. Hur orolig och rädd jag varit. Hur fantastiskt stark hon varit. Och så fortsatte kavalkaden av bilder med foton från glada vollybollmatcher och situationer där hon kämpat sig fram trots sitt handikapp. Och jag hade skrivit hur stolt jag är. Hur lycklig jag är och att jag tror att hon kan göra allt hon vill.
Det glimmade en liten tår i hennes ögonfrans när hon tackade mig. Jag kramade henne och sa att hon aldrig, aldrig fick glömma hur mycket vi älskar henne.
Trots att jag inte är perfekt? ville hon veta.
För oss är du alltid perfekt, intygade jag och så fick hon lova att alltid komma till oss och berätta om hon var orolig, ledsen eller rädd. I tankarna lovade jag mig själv att aldrig mer vara ouppmärksam på min älskade Matilda.
/Lena
Foto: Shutterstock (Bilden är arrangerad)