Läsarberättelse: Uppsägningen fick mig att uppfylla drömmen
Jag trodde aldrig jag skulle bli arbetslös. Och vem tror väl det förresten? Jag hade jobbat länge på en och samma arbetsplats på ett roligt jobb och hade en bra utbildning att stå på. Jag älskade mitt jobb och var uppskattad och respekterad. Dessutom var jag plikttrogen som få. Det var inget märkvärdigt jobb, utan ett helt vanligt kontorsjobb, men jag trivdes verkligen. Allting var perfekt i mina ögon.
När beskedet kom att företaget skulle läggas ner var det ingen som kunde tro att det var sant. Företaget skulle flytta all sin tillverkning utomlands för att det skulle bli billigare och lönsamheten bli bättre. De som ville fick följa med företaget och börja jobba på företaget utomlands, här i Sverige skulle det inte finnas någon verksamhet kvar. Men de flesta oss anställda hade varken möjlighet eller lust att flytta med företaget och stämningen blev väldigt dyster. Många grät den dagen, ingen ville tro att det var sant. De flesta hade jobbat där i många år. De som började blev kvar, så hade det alltid varit. Hur kunde de göra så här mot sina anställda?
Ja, livet vändes helt upp och ner. Allt blev nattsvart och det var med nöd och näppe vi tog oss upp till jobbet de resterande månaderna som var kvar. Många stannade hemma och sjukskrev sig, men jag var som sagt mycket plikttrogen och varje morgon stämplade jag in i exakt rätt tid.
Och så kom då sista arbetsdagen. Det var svårt att fatta att det verkligen hände och det var en märklig känsla att gå hem den dagen.
Nytt liv som arbetssökande
Så var jag då arbetslös och en ny situation uppstod i mitt liv. Jag hade aldrig varit arbetslös tidigare och visste inte riktigt vad som väntade mig. Att besöka arbetsförmedlingen var såklart inget kul. Det kändes som om alla tittade på mig, men jag var inte ensam. Jag mötte många av mina arbetskolleger där och vi tröstade och stöttade varandra.
Men faktum är att det inte blev så nattsvart som den bild jag hade målat upp. Jag kom ganska snabbt in i mitt nya liv som arbetssökande. Den mesta av tiden hemma gick åt till att söka jobb. Jag satt timme ut och timme in och sökte utannonserade jobb och tog egna kontakter och skickade in spontana ansökningar efter att ha läst på om de olika företagen. Detta tog enormt mycket tid.
Efter ett aktivt arbetssökande i flera timmar ägnade jag mig åt nödvändiga saker som att handla, tvätta, städa, putsa fönster och allt sådant. Det finns alltid något att göra och när jag fick tid över ägnade jag mig åt mina fritidsaktiviteter. Jag fick nu lite mer tid än tidigare åt att måla. Måla är min passion i livet och jag har alltid drömt om att bli en känd konstnär, vilket jag i och för sig aldrig kommer att bli, men jag målar för nöjets skull. Och alltid utvecklas jag väl lite. Jag har faktiskt haft ett par mindre utställningar i hembygdsgården hemmavid och varit med i något reportage i tidningen.
Jag målade ofta sent på kvällarna och en bit in på nätterna. Det var då jag kände mig mest kreativ och fick skapa i lugn och ro och kände en enorm skaparlust. Jag var nöjd med mitt målande och med mitt liv faktiskt.
Vande mig vid nya livet
Ju längre tiden gick, ju mer vande jag mig vid mina nya rutiner. Det hände att jag ibland tänkte att hur hann jag jobba egentligen, och jag tänkte ofta att jag verkade klara arbetslösheten bättre än många andra. Jag träffade ju ibland mina forna arbetskamrater och de var så deppiga och ledsna och fick inte något gjort på dagarna. De hade även svårt att stiga upp på morgonen och kände sig inte behövda av samhället. En del fick till och med gå till psykolog.
Jag däremot klarade livet som arbetslös ganska bra. Det enda var väl att jag inte fick så mycket utbetalt. Jag fick verkligen vända på slantarna och jag blev faktiskt imponerad av mig själv som lyckades leva så pass bra som jag ändå gjorde, men å andra sidan hade jag ett bra sparkapital. Jag har alltid sparat för oförutsedda händelser och detta var ju verkligen en sådan. Jag var glad för att jag varit så förutseende.
Allt eftersom månaderna gick så kändes det här med arbetslivet allt mer främmande för mig. Det var en märklig känsla att känna så, jag som alltid älskat att jobba och verkligen gått in för mitt jobb, att jag helt plötsligt märkte att jag kunde trivas ganska bra med livet utan att arbeta. Men det ville jag ju inte berätta för folk, jag visste inte vad de skulle tycka om det. När vänner och bekanta frågade hur det gick med jobbsökandet sa jag alltid att det gick bra och att jag gjorde så gott jag kunde, men att konkurrensen var hård, och det var den ju också. Jag var fortfarande lika aktiv i mitt sökande.
Skicka in ansökan till företag
Jag hörde av mig till ett företag som har hand om auktioner, jag är född och uppvuxen i den branschen och tänkte att jag gärna ville jobba inom den. Min farfar var auktionsförrättare och jag var ofta med vid auktionerna när jag var liten, och hemma hos farfar och farmor pratades det alltid om föremål som skulle auktioneras ut.
Jag hade väl inga större förhoppningar om att de skulle höra av sig, för jag hade ju skickat in spontana ansökningar till många företag tidigare och oftast fick jag inte ens svar tillbaka. Därför blev jag förvånad när jag ett par månader senare blev uppringd av chefen för auktionsfirman. De hade läst mina handlingar och nu hade de fått en ledig tjänst och frågade om jag var intresserad. Det var jag ju såklart. Men jag blev lite nervös och förklarade för dem att jag bara är en amatör och inte något proffs på gamla saker, men de sa att jag inte behövde oroa mig för det. Jag skulle få tid på mig på arbetet att lära mig, huvudsaken var att jag hade ett genuint intresse och det tyckte de att jag hade. Vi bestämde träff för möte dagen därpå, och när jag sedan åkte hem därifrån hade jag redan skrivit under mitt anställningskontrakt. Jag fick dessutom några tusenlappar mer i lön än vad jag hade räknat med, så jag var nöjd och glad.
Stormtrivs med nya jobbet – och livet
En månad senare började jag på mitt nya jobb och jag jobbar kvar där än, 14 år senare, och jag har inte ångrat mig en sekund. Jag kände direkt att jag hade hamnat helt rätt och jag frågade mig varför jag inte hade sökt mig till den branschen tidigare. Detta är ju det jag vill hålla på med.
Mina jobbarkompisar påpekar ofta att jag är så glad och framåt och att jag är som en svamp som lär mig allting så fort, men det beror ju bara på att jag har ett brinnande intresse och verkligen vill lära mig allt.
Jag verkligen stortrivs på mitt jobb. Om min farfar hade kunnat se mig nu så hade han varit glad att jag tagit över hans roll. Nu när jag ser tillbaka på tiden då jag förlorade mitt jobb och blev arbetslös tänker jag att det ändå fanns en mening med det, annars hade jag aldrig hamnat där jag är i dag. Ibland har man tur trots allt, även om det kanske inte känns så just då. Det finns ofta en ljusning, även om man har svårt att tro det just när det hemska händer.
/Lena
Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)