Läsarberättelse: Tufft att vara ensam med mina barn
När jag gick i grundskolan var väninneböcker av typen ”Mina klasskamrater” oerhört populärt. En av frågorna var ”Vad gör du om tio år?”. De flesta flickor skrev att de hoppades vara gifta med en underbar man och ha två underbara barn.
Men jag skrev att jag skulle vara ensam med mina barn. När de andra flickorna frågade om jag inte skulle ha en man, skakade jag på huvudet. I min framtidsfantasi fanns det bara plats för mig och barnen.
I början av mina tonår kände jag fortfarande på samma sätt, men så började killar att bli intressant och det slutade med att jag delade mina väninnors uppfattning om att en man kunde vara trevligt att ha med i bilden.
Träffade drömmannen
När jag var 23 träffade jag drömmannen. Han var perfrekt och under de fem följande åren hann vi med att gifta oss, köpa hus och få två fina barn, en flicka och en pojke.
Dessvärre hade vi så mycket omkring oss att vi glömde att vårda kärleken och då min älskades far dog, gick vår relation sönder.
Min man kunde inte hantera sorgen och han ansåg sig sakna uppbackning från min sida. Det medförde frustration och gräl och till sist beslöt jag mig för att lämna honom. Det var sommaren 2017.
Jag visste självklart att föräldrarollen innebar hårt arbete. Efter skilsmässan blev jag ensam mamma på heltid och det var överväldigande.
När jag tittar tillbaka på de två år som gått fattar jag inte hur jag lyckades ta mig igenom dem. Det var många vaknätter, många veckor med sjuka ungar där de smittade varandra och det kändes som om jag inte räckte till. Jag försökte göra mitt bästa, men det räckte liksom inte. Många gånger var jag osäker och visste inte hur jag skulle hantera stiuationen.
Mamma kunde inte hjälpa mig för hon jobbade heltid, min bror kämpar med pyskisk sjukdom och min syster bor långt borta.
Livet är inte perfekt
För några månders sedan hade jag besök av en gammal klasskompis medan barnen var hos sin pappa. Jag berättade för henne hur svårt jag tyckte det var som ensamstående mamma.
Hon nickade förstående men sa att jag ju fått det precis som jag föreställt mig framtiden den gång jag skrev i hennes kompisbok. Det var ju längesedan och jag hade glömt bort det, men hon hade ju rätt.
Efter en trevande start har barnens samvaro med sin far nu landat stabilt och bra och han har dem tre dagar varannan helg. Det är ett stort framsteg och jag hoppas att vår tillvaro snart blir lite lättare.
Kämpar som ensamstående mamma
Jag tänker ofta på att vi idag lever i en värld där allas tillvaro, även ensamstående föräldrars, framställs som perfekt på sociala medier. Men hur ser vardagen ut när mobilen inte är framme? Kanske liknar den min?
Jag avskyr att höja rösten mot mina fina barn, men ibland är det nödvändigt. Jag kan bara hoppas att jag gör ett hyfsat jobb som mamma, men om jag hade vetat vad som väntade mig hade jag förmodligen aldrig drömt om att stå ensam med ett så stort ansvar.
Och jag hade ju aldrig kunnat föreställa mig att jag en dag skulle önska att det snart blev måndag så jag kunde gå till jobbet och få lite lung och ro.
Men så har jag faktiskt tänkt många gånger.
/Karin
Foto: Unsplash (Bilden är arrangerad)