Läsarberättelse: Tjuven låtsades vara ett barnbarn
D et var min tredje vecka inom hemtjänsten när det hemska hände. Fast jag besökt många gamla människor under mina rundor hade jag fått några favoriter. Elsa var en av dem. Hon var alltid så glad och tacksam och hade ofta något roligt att berätta. Och så bjöd hon på gammaldags karameller, sådana som min mormor hade i en skål med lock. Jag kallade dem sidenkuddar.
Många säger att de gamla absolut inte behöver vara vare sig glada eller tacksamma. De betalar dyrt för den snabba hjälp de får av okända personer som kommer in i deras hem.
Se också: 5 knep för att hålla tjuvarna borta
Visst kan jag hålla med om det, men det hjälper inte. Det är trevligare att bli vänligt bemött än att bli betraktad som en inkräktare. Jag tror till och med att jag anstränger mig lite mer hos dem som inte är ovänliga.
Någon ringde på dörren
Elsa skulle till hörselmottagningen lite senare på dagen och kunde då inte ligga och vila med fötterna högt en timme efter lunch som hon brukade göra. I stället skulle jag hjälpa henne att sätta på stödstrumpor. Det var besvärligt. Jag satt på golvet och rullade och drog allt jag orkade. Elsa hojtade och hejade på mig.
Plötsligt tyckte jag att jag hörde någon gå i ytterdörren. Vi var i Elsas sovrum och hade inte uppsikt över den dörren.
Jag reste mig från golvet så snabbt jag kunde och gick mot hallen. Där stod en ung pojke, kanske tolv, tretton år gammal.
– Hej. Vem är du? undrade jag.
– Jag är hennes barnbarn. Men jag kommer tillbaka senare, sa pojken och stängde dörren lite onödigt hårt.
Plånboken var stulen från hemmet
Jag gick in till Elsa och berättade att hennes barnbarn gjort ett snabbt besök, men att han skulle komma tillbaka senare.
– Han? Alla mina barnbarn är flickor. Jag har tre stycken, svarade Elsa förvånat.
– Då måste den här pojken ha gått fel, sa jag och så fortsatte vi kampen med stödstrumporna.
V id tvåtiden på eftermiddagen ringde min chef och var mycket upprörd. Elsa hade upptäckt att hennes plånbok var borta när hon var på hörselmottagningen och hon var helt säker på att den legat i hennes handväska som hängt i hallen.
I går kväll hade hon plockat fram allt hon skulle använda i dag; kläder, skor, strumpor, jacka, sjal, väska och naturligtvis kollat att plånboken låg där den skulle.
Både pengar och kort var borta
Jag berättade om det mystiska besöket av pojken och Elsa hade redan nämnt det för chefen. Det slog mig att han inte hade sagt att han var Elsas barnbarn, utan att han var ”hennes barnbarn”.
Kanske var de inte alls bekanta? Kanske visste han inte ens vem som bodde i lägenheten? Kanske var han en simpel tjuv som stal av försvarslösa gamla människor!
Stölden polisanmäldes och det kom två konstaplar för att förhöra Elsa och mig. Hon hade varit både ledsen och rädd när hon först upptäckte förlusten men när hon fick prata med chefen, mig, poliserna och några grannar blev hon lugnare.
Förutom drygt femhundra kronor hade plånboken innehållit ett Ica-kort, tre bilder på de riktiga barnbarnen, ett bibliotekskort och ett körkort.
Måste alltid låsa ytterdörren
Körkortet var hon dock inte lika bekymrad över.
– Det har jag inte använt på tjugo år, skrockade Elsa. Men det funkade bra som legitimation.
Jag försökte minnas hur pojken varit klädd och hur han sett ut och berättade så gott jag kunde för poliserna. Men även om de var rara och förstående gav de oss inget hopp om att de skulle kunna hitta den här unga tjuven.
Från den dagen låser jag alltid ytterdörren när jag kommer hem till någon. Jag gör det faktiskt såväl hemma hos mig som på jobbet och hos vänner. Det är en enkel försäkring.
/Britt-Marie