Läsarberättelse: Till slut vågade jag skilja mig
När jag lovade Arne att älska honom i nöd och lust så var det helt självklart att vi skulle leva ett helt liv tillsammans. Vi fick två barn med fyra års mellanrum och efter det kretsade det mesta kring barn och familj.
Arne umgicks lite med sina arbetskamrater, eller ”grabbarna på jobbet” som han kallade dem och själv brukade jag träffa mina väninnor. Annars var det mest så att vi umgicks parvis med gamla vänner och turades om att bjuda varandra på middag.
Allting var så där lagom trevligt som det ska vara och barnen växte upp och blev stora. Först flyttade Eveline hemifrån trots att hon var yngst och två år senare Håkan.
Kvar satt Arne och jag i det stora huset.
Med tiden sålde vi villan och skaffade en lägenhet i stan i stället plus en liten kolonistuga.
Något var fel
Vi trivdes bra men jag började känna att något skavde i mig. Jag hade precis fyllt femtiofem och den här känslan hade jag haft en tid. Men vad var det som var fel och vad skulle jag göra åt det?
Med Arne var det svårt att prata om det eftersom han bara kramade om mig och sa något i stil med att vi väl hade det bra som det var. Felet var bara att jag inte längre kände att allt var bra. Det kändes som om alla bara tog mig för given och att jag förväntades att fortsätta göra allt precis så som jag alltid hade gjort.
Tog mig för given
Värst var att Arne tog för givet att allting var bra hela tiden, trots att vi båda gick på av gammal vana och inte gjorde det minsta för att förändra något. Han ville till exempel aldrig gå ut och äta middag eller göra något annat bara med mig.
– Men varför skulle vi göra det när du gör så mycket godare mat, fick jag till svar.
Han trodde kanske att jag blev glad.
Det var ju lätt för honom att tänka så eftersom det alltid var jag som handlade, lagade mat och plockade undan efter oss, medan han satte sig i soffan och tittade på tv efteråt.
Alltid samma sak
Våra semestrar såg alltid likadana ut eftersom han har en bror som har en stuga uppe i Dalarna dit vi alltid åkt när barnen var små. Efter att de slutat följa med hade vi fortsatt att åka dit och det gick liksom inte att ändra på det.
Jag hade försökt förklara att vi väl kunde stanna i bara tio dagar i stället för tre veckor och sedan åka utomlands en vecka eller i alla fall någon annanstans. Men Arne hörde inte på det örat. Han trivdes i stugan och så fick det bli.
Även jularna skulle vara precis likadana som de alltid hade varit, tillsammans med hans släkt. Mina födelsedagar skulle nog ha glömts bort helt om det inte varit för att Eveline alltid köpte något till mig från sin pappa.
Jag förstår att det låter som om jag bara är missnöjd och bortskämd, men inom mig kände jag att livet hade så mycket mer att ge.
Under en period försökte jag ändra mina vanor själv genom att ta en kurs i yoga och jag började gå stavgång med några andra kvinnor som jag fick kontakt med via annons.
Även om Arne var glad för min skull så var det märkbart att han inte alls gillade min förändring.
– Måste du ut nu igen, var en vanlig fråga, trots att vi ändå inte skulle göra något tillsammans.
Inte längre glad
Skillnaden hade bara varit att jag stökade runt i köket medan han satt i soffan och läste tidningen eller tittade på sporten. Så varför var jag tvungen att vara hemma?
Jag kände mig inte längre glad och mina känslor för Arne blev allt mer negativa. Han var bortskämd och det gick inte att prata med honom om det här. Han var nöjd som det var och därmed basta.
Det var först när jag kom i kontakt med en beteendevetare som jag fick ett råd om vad jag skulle göra. När hon uttalade orden ”skilj dig” insåg jag först inte vad det skulle innebära. För inte kunde väl jag lämna min man efter alla dessa år? Vad skulle barnen säga? Hur skulle Arne klara sig utan mig?
Från den dagen tog det ytterligare sex år innan jag bestämde mig. Då hade jag redan sagt till Arne att det var så det fick bli, men jag var orolig över hur barnen skulle ta det.
Arne tog det inte alls bra, men det är inte så mycket jag kan göra åt det längre. Mina barn förvånade mig däremot, då de tog det desto bättre.
Barnen stöttade
– Äntligen mamma, utbrast Eveline. Vi har känt under flera år att du inte längre är lycklig med pappa. Att han ser dig som en hushållerska av den gamla stilen som ska sköta allt och bara passa upp honom.
Men mest befriande var reaktionen från mitt äldsta barnbarn Sofia.
– Då blir du en sådan där mormor som andra har på dagis. Och sedan om ett tag så kommer jag att få en bonusmorfar, för det får alla!
Jag kramade om både dotter och barnbarn och kände mig tacksam över att ha en så härlig familj. Men tänk att skulle ta tio år innan jag insåg att jag ville skiljas.
/Birgitta