Maja: Min syster var inte som alla andra

Efter reklamen: Se också: Kaféet med speciell personal

Min storasyster, Linda, var fem år gammal när jag föddes 1966. När jag i dag bläddrar i de gamla familjealbumen strålar stoltheten ur Lindas glada ögon när hon sitter där nästan andäktigt med mig, sin nya lillasyster, i knät. Det var Linda som gav mig mitt smeknamn, Sveske. Hon kallade mig aldrig något annat genom hela sitt liv.

Under de första fem åren av mitt liv såg jag upp till Linda, som man gör när ens storasyster vet och kan så mycket mer än en själv. Hon uppfostrade mig också, sådana saker som att komma ihåg att tvätta händerna, borsta tänderna och så vidare. Det var också hon som lärde mig att spela Memory och Fia, och att lägga pussel. Inte för att hon lät mig vinna, tvärtom!

När Linda var i skolan var jag hemma med vår mamma och längtade tills Linda kom hem så att vi kunde leka. Och hon var alltid mer än redo att leka med mig, särskilt med dockor som vi klädde av och på, gav nappflaska och la i varsin dockvagn som vi promenerade runt kvarteret med.

Svante, 5, har Downs syndrom

relationerSvante, 5, har Downs syndrom: ”Han har lärt oss mycket om livet”

Min syster hade Downs syndrom

Jag var kanske runt fem år när en grupp pojkar cyklade förbi oss, skrattade hånfullt och kallade Linda för mongo. Hon låtsades som ingenting, men jag kunde känna på henne att hon blev ledsen.

När jag var ensam med min mamma frågade jag henne varför pojkarna hade kallat Linda för mongo? Min mamma såg länge på mig som om hon inte visste var hon skulle börja. Men när hon var klar med förklaringen förstod jag att Linda inte var som alla andra barn i hennes ålder. Hon hade Downs syndrom.

Plötsligt förändrades hela mitt liv. Det betydde inte att jag älskade min storasyster mindre, eller att jag slutade leka med henne. Men från och med då kände jag ett annat ansvar att skydda och ta hand om henne. Inte bara från de många retsamma kommentarerna hon fortsatte att utsättas för från andra barn, utan också från de många konstiga blickar hon fick från vuxna.

När jag gick om henne i mental utveckling fortsatte hon att vara en lika stor del av mitt liv. Hon smittade även min vänkrets med sin oskuldsfulla direkthet och sitt sprudlande humör. Även om hon aldrig lärde sig läsa, skriva eller räkna på den specialskola hon gick på, lärde hon oss andra att se positivt på livet.

Men det faktum att hon inte var ”som alla andra” kunde också plåga henne fruktansvärt. Hon drömde ju, som alla andra unga, om att flytta hemifrån, gifta sig och få barn. Kort sagt, leva ett vanligt liv. Hon kunde bli så arg, frustrerad och olycklig när hon konfronterades med sina egna begränsningar.

Det påverkade framför allt våra föräldrar. Linda var fortfarande beroende av dem, och de skulle ha det övergripande ansvaret för hennes liv under resten av deras. Ända sedan hon kom till världen hade deras största bekymmer varit vad som skulle hända med Linda när de inte längre fanns kvar.

Men redan innan jag själv flyttade hemifrån hade jag lugnat dem med att jag skulle ta över ansvaret för henne när tiden var inne.

Förkrossad när våra föräldrar dog

Linda blev boende hemma och arbetade på en daglig verksamhets-verkstad. Här trivdes hon och fick sina egna väninnor – och en pojkvän som också hade Downs syndrom. Efter några år flyttade de ihop på ett boende för personer med funktionsvariationer. Även om Linda drömde om att få barn, blev det bara dockor och nallebjörnar.

När jag blev mamma till mina barn älskade moster Linda dem med en grad som få brors- eller systerbarn blir förunnade. När de sedan också överträffade moster Linda i mental utveckling, återgäldade de all den kärlek hon fortsatte att ge dem och världen omkring sig.

När våra föräldrar gick bort var Linda helt förkrossad. Ändå hade hon styrka nog att trösta mig.

– Jag älskar dig, Sveske, sa hon och kramade om mig.

Lindas stora hjärta slutade att slå när hon var 43 år. Förkrossad var jag tvungen att ta mitt sista farväl av min storasyster i kyrkan. Men hon lever för evigt vidare genom den rena, villkorslösa kärlek hon gav oss alla.

Även om Lindas största önskan här i livet var att vara som alla oss andra, kunde jag själv inte ha önskat mig en annan storasyster. I dag, när mina barn sedan länge blivit vuxna, kommer de fortfarande ihåg moster Linda. Hon hann lära dem att se det goda i andra människor i stället för att se ner på dem som verkar annorlunda.