Läsarberättelse: Svärmor lärde mig något viktigt
Svärmödrar får ofta klä skott för både det ena och det andra och brukar vara tacksamma att skämta om. Det hade naturligtvis inte gått mig förbi när jag för första gången, år 1981, träffade min egen blivande svärmor. Mina fördomar sa mig att även jag skulle få vara med om en och annan dust.
Vårt första möte ägde rum en lördagsnatt, och förutsättningarna var inte de bästa. Min pojkvän, Henrik, hade plötsligt börjat må dåligt på en fest och några nyktra vänner såg till att både vi och Henriks bil kördes hem till hans föräldrar. Själv var jag bara 17 år och hade inget körkort.
Jag hade ännu inte börjat sova borta, och visste nu inte hur jag skulle ta mig hem. Samtidigt tänkte jag avvakta och se hur Henrik mådde.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Kanske skulle han ändå kvickna till så pass att han kunde köra mig hem innan det blev morgon, hoppades jag naivt. Men jag förstod snart att han hade druckit för mycket. Och nej, han var verkligen inte i skick att köra.
Vi befann oss långt ute på landet, och någon buss- eller tågstation fanns inte i närheten. Så jag var rådlös.
Dock hade vi inte tillbringat många minuter inne på Henriks rum förrän min blivande svärmor stod i dörren och bekymrat frågade om något var fel.
Se också: 5 favoritmammor från tv-serier och filmer
– Njae, svarade jag och försökte förklara att hennes son nog bara behövde vila, då han fått lite väl mycket i sig.
Henrik själv sa ingenting alls, för det kunde han inte …
Svärmor skyllde på sonens känsliga mage
Min förklaring gick dock helt över huvudet på henne. Hon upplyste mig om att hennes son hade en väldigt känslig mage och att det bestämt måste vara orsaken till hans eländiga tillstånd.
– Men nu går jag och väcker min man, så får han köra dig hem. För inte ska du sitta här och vänta.
– Öh, det ska du inte tänka på. Jag hittar själv ett sätt att ta mig hem, invände jag.
Hur det skulle gå till hade jag emellertid ingen aning om, för det var en bra bit, åtskilliga kilometer.
Samtidigt var jag lite förvirrad, för det rådde inget tvivel om att det var alkoholen som däckat min pojkvän. Men kanske ansåg Henriks mor att hans berusade tillstånd var något så pinsamt att vi helst inte skulle prata om det?
Vad gällde arrangemanget kring min hemfärd hade jag uppenbarligen ingen talan. Så klockan tre på natten fick min blivande svärfar lämna sin varma säng för att köra mig hem.
Det var en ganska pinsam situation, för vad skulle jag som ung flicka prata om med en helt främmande, äldre man som dessutom blivit uppkommenderad ur sängen för att köra mig hem?
Han var dock finkänslig nog att inse att det inte riktigt var läge att köra in bilen på gårdsplanen, så han släppte av mig vid infarten.
Det var nog klokt, för min pappa var ganska så beskyddande av sig, och han skulle säkert ha blivit rätt upprörd om han sett sin lilla flicka och enda dotter kliva ur en betydligt äldre mans bil mitt i natten.
Såg allt genom ett filter
Så avlöpte alltså det första mötet med min pojkväns, och framtida makes, föräldrar. Och snart insåg jag att min svärmor var utrustad med ett par mycket speciella, osynliga glasögon. De gjorde att hon såg allt genom ett filter.
Allt som hade att göra med hennes egna barn, svärsöner, svärdöttrar och barnbarn var vitt. Resten kunde ses i mörkare nyanser. För hur verkligheten än såg ut så var svärmors egen sfär av nära och kära nämligen fullständigt felfri. Allt vad vi sa eller gjorde accepterades utan omsvep. Vad andra tänkte, tyckte eller trodde om oss var hon helt likgiltig inför.
Nu är det många år sedan hon gick bort, men jag tänker fortfarande tacksamt på henne som den finaste svärmor man kunde ha. Även om det kanske ibland var svårsmält för andra att hon såg sin omvärld i vitt och svart, så kunde jag och de andra i familjen skatta oss lyckliga.
Vi vet ju såklart att inte allt som vi gjorde var bra, men samtidigt behöver vi alla känna att vi har en plats där vi helt och fullt accepteras som de personer vi är, på gott och ont.
Det har funnits tillfällen då jag önskat att min svärmor haft en mer nyanserad bild av verkligheten, men i dag har jag lärt mig att det är fint och viktigt att ha fullt stöd någonstans.
Av henne lärde jag mig att det inte alltid spelar så stor roll vad andra tycker. Den livssynen fungerade faktiskt riktigt bra för mig och de mina, och gör det fortfarande.