Läsarberättelse: Sociala medier gjorde henne sjuk
Sociala medier har de senaste åren exploderat och innehas nu av de allra flesta i någon form. I början handlade det oftast om bloggar där folk skrev om sitt liv eller något intresse. Jag vågar mig på att säga att det var mer förlåtande då. Man tog upp ämnen där man fick en inblick i hur livet såg ut utan filter, saker man kunde relatera till. Visst fanns det även ytliga bloggar, men ofta kunde man ändå någonstans i texten finna en människa med olika nyanser av livet.
Se också: 7 kändisar som valt att lämna sociala medier
Nu är det bara perfektion som gäller. Unga och äldre människor som använder botox eller fillers och genomgår lite ”nip and tuck” – tar bort och stramar åt lite här och där.
Dessutom lägger man på filter på bilden som tar bort varenda skavank och varje inlägg speglar ett perfekt liv. Ett glas bubbel på Sturecompagniet, resor till Maldiverna och dyra gåvor från sina respektive.
Visst kan jag vara okej med att läsa det här ibland. Men det som slår mig är att det ytterst sällan läggs upp bilder där personen i fråga kanske sitter i sin ensamhet och känner sig bortglömd, och kanske inte ens har ett socialt umgänge. Men ingen vill väl följa ett liv där det inte målas upp en glättig yta…
Okej, kanske måste inte alla ta upp det mest tragiska och sorgligaste, men varför inte ett vanligt liv där alla bitar kommer in?
Sociala medier handlar om bekräftelse
Jag har en väninna som driver ett framgångsrikt Instagramkonto. Det reflekterar bilder på lyxiga spahotell, sammankomster med fina middagar med massor av deltagare och bildtexter som lyder: ”Njuter för fullt av livets goda. Älskar mitt liv”.
För några veckor sedan fick jag veta att hon låg inlagd på psyket och mådde fruktansvärt dåligt. Pengarna var slut eftersom hon lånat pengar till max för att kunna upprätthålla den här livsstilen. Och väldigt många foton där hon sitter med ett helt gäng och njuter visade egentligen folk hon inte alls kände. Hon hade bara bett främlingar vara med på kortet.
Jag satte mig ner med henne och undrade om hennes inlägg verkligen fick henne att må bra. Hon svarade sorgset:
– Nej, men jag blir sedd.
Psykiska ohälsan har ökat lavinartat
Och det är inte den första vän jag har som vill visa upp sig helt perfekt sminkad tillsammans med maken och barnen, så att det ser ut som en reklambild för den ultimata och lyckliga familjen.
Men sanningen är den att när bilden lagts upp häver hon och maken i sig lådvin och bråkar vansinnigt. De avskyr sitt liv tillsammans, och barnen går illa kvickt därifrån så fort mamma fått sitt foto.
Frågan jag ställer mig är om det inte är mättat med den här perfektionen? Den psykiska ohälsan har ökat lavinartat. Ofta, men inte alltid, känner de sig ändå inte snygga nog, perfekta nog, lyckade nog…
Det finns ett talesätt att det är hemskt att känna sig ensam, fast man sitter bland många vänner. Är vi där nu? Kommer vi inte varandra närmare med att förmedla autentiska saker?
Jag har genom min mentalskötarutbildning sett på nära håll hur det här kan bli ytterst toxiskt.
Min fråga är: Om du ändå blev sedd och fick likes, skulle du då ha samma behov att lägga upp det du gör?
/ Kristin