Kristina: Jag sjunger hellre än bra
Eller rättare sagt – pianot blev sålt samtidigt som jag såg dagens ljus.
Saken är att min mamma hade ärvt pianot av en moster – tyvärr får man väl säga. För det skapade osämja och bråk när mina många syskon tävlade om att trycka på tangenterna i tid och otid. Ingen av dem kunde spela och det fanns inga pengar att skicka sju barn på privatlektioner, så tangenterna hamrades på efter behag. Det var outhärdligt att lyssna på.
När min mamma var gravid med mig i åttonde månaden fick hon nog. Det ständiga klinkandet och barnens bråk om vems tur det var att sitta på pianopallen var olidligt att lyssna på, och om det fortsatte efter förlossningen skulle det vara nästan omöjligt att få den lilla att sova på dagarna. Sagt och gjort, så stängdes locket för alltid på pianot. Tack och adjö, så vi kan få lite lugn och ro!
En särskild låt
Då, på 1950-talet, kände vi ingen annan som hade ett eget piano, så det gjorde min mamma upprörd att hennes status som pianoägare tog slut. Men å andra sidan hade hon ju gott om barn, så det var liv och glada dagar. Och sång! Speciellt vid familjefester.
Och så hade vi ”rundsång”, där alla runt bordet turades om att ställa sig upp och sjunga solo varpå alla sjöng med. Mellan verserna sjöng vi alla: ”Rundsång, rundsång, mor sjunger nästa sång.”
Och det gjorde hon. En särskild låt ingick alltid i repertoaren: En sjöman älskar havets våg, ja vågornas brus. När stormen skakar mast och tåg, hör stormarnas sus. Farväl, farväl förtjusande mö, vi komma väl snart igen.
Då gav vi verkligen järnet, för sången betydde något speciellt för oss. Min pappa hade varit sjöman och han träffade en tjej som han dock inte tog farväl av. I stället fick de min äldsta bror, som det första av totalt åtta barn.
Lyssnade till kvällsmaten
När jag fyllde 50 och hade bjudit in familjen till lunch på en finrestaurang stod det ”rundsång” på menyn igen och sjömanssången sjöngs på topp till stor förtjusning och förvåning för de yngre generationerna i familjen. Jag vet inte vad de andra gästerna i restaurangen egentligen tyckte, men de såg minst sagt förvånade ut innan leendena spred sig.
När jag började skolan kunde jag redan många låtar utantill, som jag hade lärt mig på familjefester och när de efterfrågades i radioprogrammet Karusellen. Det sändes i radio på lördagskvällarna, och vi lyssnade alltid på det när vi åt kvällsmat. Det gjorde många familjer på den tiden, och det var "för att lätta hemmafruns arbetsbörda", sa de.
Med åren lärde jag mig allt fler sånger, som Stikkan Anderssons Det blir inget bröllop på lördag, och Rosenkyssar som Eartha Kitt framförde så vackert på bruten svenska. När tonerna av Stig Olins På söndag hördes från radion hoppade min syster upp och tog tag i mig, och sedan dansade vi runt i vardagsrummet, så att ljuskronan svajade och grannen under knackade i taket med en kvast medan vi sjöng med.
Psalmerna finns alltid kvar
I skolan var det dock inte den typen av text som skulle reciteras. Där kunde det hända att vi en efter en blev ombedda att resa oss upp, ställa oss bredvid skolbänken och recitera en vers av en psalm ord för ord. Misstag gillades inte, men som tur var var jag bra på att memorera orden och klarade mig ifrån vidare represalier. Och vi behövde åtminstone inte sjunga solo.
Psalmerna finns fortfarande kvar i textbanken, tryck bara på minnesknappen och voila! Sedan rinner verserna ut, för de hamrades in med sjutumsspik då i tidernas gryning.
Rock'n'roll! Ska det vara musik?
Detsamma gäller många av sångerna från Första sångboken som jag har kvar. Den är visserligen på väg att gå upp i limningen, och bokstäverna är så små att jag måste använda ett förstoringsglas för att läsa texten, men det går fortfarande, och jag kan läsa att Nu så ska vi skynda på. Det är första gången, som vi ska till skolan gå, sjunga första sången, och att Världen är så stor, så stor, Lasse, Lasse liten!
Jag minns det som något fint att varje svensklektion i grundskolan började med att vi sjöng i kör. Det var trevligt att sjunga tillsammans, och vi fick en bra start på lektionen. Jag är säker på att många i min ålder har haft samma lilla sångbok med en röd rygg och en teckning av tre små barn på framsidan i sina händer någon gång.
Började lyssna på rock'n'roll
Tiden gick, som tiden gör, och en vacker dag hade jag vuxit från både Stikkan Andersson och lille Lasse, för nu handlade det om att lära mig engelska så jag kunde få reda på vad de sjöng om, de där snygga killarna från England och inte minst USA. Tommy Steel och den handfull låtar han kunde vissla. Och så var det Cliff Richard och alla de andra som man bara kunde drömma om att se på Rondo i Göteborg en vacker dag, varefter de säkerligen skulle svimma och skriva kärlekssånger om en.
Men när det kom till kritan kunde de packa ihop, för det fanns bara en person som verkligen kunde sätta eld på mitt unga hjärta, och det var Elvis ...
Jag krävde absolut tystnad från alla i huset om de spelade en av hans låtar på radion.
– Rock'n'roll! frustade min mamma och skakade på huvudet. Ska det vara musik?
Men hon var ändå tyst så att jag kunde memorera varje ord i texten när jag lyssnade på King Creole och Jailhouse Rock. Och jag dagdrömde, medan jag hänfört lyssnade på Can't help falling in love with you, att han skulle bli kär i mig. Men tyvärr fick jag aldrig en chans, Elvis kom aldrig till Rondo, och jag hade inte råd att resa till Tyskland när han var stationerad där som soldat.
För det är precis vad musik kan göra. Skapa dagdrömmar och få dig att vilja dansa.
Kan texterna utantill
Dansen blev också en stor del av mitt liv när jag flyttade till ett flerfamiljshus som ung och nygift. Vi hade ofta fester med grannarna, där det var bra musik och dans till tidigt på morgonen. Det var Dancing queen och Money, money, money som spelades, samt alla andra Abba-låtar, som var så bra. Abba påverkade oss på den tiden, och fick oss att dansa och förlora oss i musiken.
Humöret var på topp, och alla såg samtidigt fram emot att gå upp tidigt nästa morgon och hämta barnen som morföräldrarna hade tagit hand om medan föräldrarna hade roligt.
För vi hade barn nu, och vi hade också fått ett piano som det spelades vackert på, för min man var en begåvad spelare. Jag kunde bara tre låtar som jag spelade med två fingrar.
Däremot hade jag stor nytta av de många rundor av ”rundsång” jag hade varit med i som barn och jag sjöng sångerna från den tiden för mina barn när de skulle sova. Jag behövde aldrig titta i min Första sångboken eftersom jag kunde texten utantill. Men jag förvarade den på ett väl valt ställe.
Jag har haft den sedan årskurs 1 och nu är den här bredvid mig och får mig att brista ut i sång bara vid åsynen av den. Jag sjunger inte falskt, men det betyder samtidigt inte att min sång är någon fröjd för örat. Inte för att det brukar hindra mig ...
Jag kan personligen rekommendera att du stänger dörrar och fönster innan du sjunger för full hals och inte tar selfies under tiden eller lägger upp sessionen på Facebook och Instagram, för då riskerar du att bli viral på internet! Så, för säkerhets skull, kommer jag nog att nöja mig med att nynna för mig själv.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]