Camilla: Semestern spelades bort
Så mycket roligt våra pojkar kunde ha tillsammans.
Men de fastnade framför skärmen – och ingenting blev som jag hade tänkt mig.
Om det är något jag tycker är särskilt svårt som ensamstående mamma så är det sommarlovet. Vad ska man göra? Det verkar som om alla andra har planer och vet vad de ska göra, medan jag sitter kvar med en känsla av panik.
Även om jag gillar att vara med min 8-årige son William, kan det bli lite långtråkigt att bara ha varandra en hel semester, särskilt för honom. Därför blev jag lycklig när min väninna Ninni i våras frågade mig om vi skulle hyra ett hus tillsammans en vecka på sommarlovet. Ninni har en son, Kasper, som är tolv år och som William ser upp till. Det kunde ju inte bli bättre?
Sträng med skärmtid
Vi hyrde ett hus på Österlen i Skåne och vi såg fram emot vår vecka tillsammans. Det skulle bli så härligt!
– Tror du att Kasper samlar pokemonkort, mamma? Tror du Kasper spelar fotboll? Tror du han gillar att stå i mål? Tror du han har sin iPad med sig?
William bombarderade mig med frågor. Jag log och stuvade in våra grejer i bilen och såg till att Ninnis och Kaspers också skulle få plats. De skulle åka med oss.
Och där stod de, glada med väskor på trottoaren framför sin lägenhet. Visst var det många gånger svårt att vara ensamstående mamma, men ibland var det faktiskt riktigt trevligt.
När Ninni och Kasper stuvat in sina väskor och hoppat in i bilen, plockade Kasper fram sin iPad och började spela.
– Mamma, får jag också spela? frågde förstås William då och jag sa ja.
Vanligtvis var jag ganska sträng med skärmtid. Vi hade en regel om max en timmes speltid om dagen, men nu var det ju sommarlov och semester. Vid vårt hyrda sommarhus skulle de ju kunna springa runt och göra allt möjligt annat.
Pojkarna spelade resten av dagen
När vi kom fram försvann Kasper genast in i huset, hittade en soffa och fortsatte att spela. Jag lät William göra samma sak. Jag ville inte ta en konflikt och tänkte att Ninni måste ju sätta stopp för pojkens spelande förr eller senare.
Men det hände aldrig. Pojkarna spelade resten av dagen trots att solen sken och havet glittrade.
När jag steg upp nästa morgon satt de båda redan i soffan med näsorna i sina skärmar. Var det så här vi skulle ha det?
När Ninni och jag satt på uteplatsen med vårt morgonkaffe föreslog jag att vi skulle upprätta gemensamma regler för hur mycket pojkarna skulle få spela på iPad och mobil.
– Det är ju lite svårt att säga nej till den ene om den andra får, menade jag.
– Ja, men nu när vi har semester orkar jag inte vara polis. De tröttnar väl någon gång…
Jag hoppades att hon hade rätt med det hade hon inte. Om vi inte tvingade dem till stranden eller lockade med glass eller minigolf kunde man inte rubba dem från deras spel. Jag retade mig men Ninni tyckte det var skönt.
– De har ju trevligt och så får vi lugn och ro, sa hon med ett skratt.
Fick nog till slut
Till slut fick jag trots allt nog. En av de sista dagarna tog jag iPaden från William.
– Visserligen får Kasper lov att spela men du får hitta på något annat, sa jag.
Men William bråkade så mycket att jag gav upp och lät honom vinna.
När veckan hade gått kändes det som om att jag visserligen haft semester, men inte med min son. Vi hade nästan inte alls umgåtts.
Därför har jag beslutat att vi nästa sommar reser på semester med någon som är överens med mig om spelreglerna. I annat fall reser vi själva.
Det kanske blir tråkigt när vi bara har varandra, men att ha tråkigt kan ju faktiskt också resultera i något bra.