Efter reklamen: Se också: Det här borde du fråga dina mor- och farföräldrar

Jag vara bara en liten flicka när mina föräldrar skilde sig, och för mig gjorde uppbrottet att jag kände mig väldigt splittrad. Både min mamma och min pappa hittade nya partners, och mina två föräldrapar hade väldigt olika sätt att uppfostra mig.

Hos min mamma och hennes nya man blev jag uppmuntrad och motiverad att tro på mig själv. De var bara glada när jag drömde stort, och de lös upp vid tanken om allt som jag skulle kunna uträtta.

– Du kan allt, allt är möjligt för dig! sa de ofta till mig.

Hos min pappa och hans nya kvinna var det raka motsatsen. I deras hem fick jag varken vara arg, ledsen eller högljudd, och dessutom gjorde jag bäst i att vara i stort sett osynlig. Pappa påminde mig alltid om jantelagen och såg till att trycka ner alla tendenser att sticka ut som jag möjligen kunde ha.

– Det är generellt alltid bäst att bara gå under radarn, sa han till mig.

Jag tillbringade mest tid hos min mamma, men jag längtade så mycket efter att få min pappas uppmärksamhet att det var hans världsbild som jag rättade mig efter.

Skulle vara tyst

Det tog mig därför extra hårt om pappa avbokade mina helger hos honom, eftersom jag upplevdes som besvärlig. Så han ville hellre att jag skulle vara hos mamma.

När jag var hos honom och vi skulle på besök hos hans familj eller några av hans och styvmors vänner, så blev jag alltid förmanad att vara tyst och uppföra mig.

När jag blev vuxen kunde jag själv bestämma precis hur jag ville att jag själv och allt annat skulle vara. Men så blev det ändå så, att så fort det gick bra för mig, hade jag en tendens att förstöra allt för mig själv igen.

Jag var också alltid orolig för att andra människor skulle tycka att jag var för känslig. Det gjorde att jag länge levde på andras premisser. Jag klädde mig på ett annat sätt än jag egentligen ville, och jag lät bli att säga vad jag tyckte om saker för att jag var påverkad av min fars råd att det var bäst att vara en i mängden.

relationerEmmy: Mina föräldrar ljög för mig under hela min uppväxt

Pappa vill inte prata om det

En dag blev jag medveten om mitt beteende, och började att arbeta på att bli fri från det. När jag gifte mig med en fin man som jag fick två barn med, så gjorde jag allt för att låta dem växa upp med vetskapen om att alla dörrar står öppna och att allt är möjligt för dem.

I dag älskar jag att sitta och lyssna på min tioåriga son när han fantiserar om framtiden. Just nu vill han bli lejontämjare i Indien, och jag förstör inte hans dröm med pekpinnar om hyra, skatter och sådant. Det behöver han ju inte oroa sig för nu.

När min dotter på 14 år pratar om att dela lägenhet med sin totalt oekonomiska bästis, så ler jag bara och låter henne inreda drömlägenheten på ett papper och teckna färgglada möbler. Det är trots allt inte nu som vi behöver ta ställning till hyreskontrakt och avtal med bästisens föräldrar.

Länge har jag märkt på min pappa att min uppfostringsstil skrämmer honom. Han vill helst av allt ta ner alla på jorden, som han ser det. Jag har sagt till honom att om det är nödvändigt, så får han lufta sin funderingar med mig. Mina barns drömmar ska inte krossas.

Jag har försökt att prata med min pappa om det som sårade mig som barn, men har har inte lust att prata om tankar och känslor. Jag tror att han bara har gjort det enda han kan, nämligen att trycka ner allt vad stora drömmar och livslust heter.

Därför har jag förlåtit honom. Jag har ingen kontakt med honom, förutom vid födelsedagar och högtider. Det gör jag mest för att inte vara den som orsakar ett uppbrott som påverkar resten av familjen.

Själv känner jag att jag sent om sider äntligen tagit steget ut ur min fars skugga.