Efter reklamen: Se också: 5 Saker du aldrig ska göra mot din syster

Sensommaren 1965 började jag andra klass. Min bästa vän var en pojke som hette Olle som gick i tredje klass och bodde i samma hus som jag och mina föräldrar. Olle var bra på ekvationer, primtal och formler, och dessutom var vi båda förtjusta i att spela grammofonskivor, gärna med Beatles eller några av den tidens andra stora namn inom musiken.

Vi delade även fascinationen för att slå på radion och lyssna på den legendariska Radio Luxembourg. Det kunde vara svårt ratta in rätt frekvens, men när vi lyckades blev vi alltid lika uppspelta. Programledarens entusiastiska röst stack ut från mängden och hans kärlek till musiken smittade av sig.

Anledningen till att jag minns den tiden så tydligt beror på att min klass då fick en ny svensklärare, som strax efter skolstarten skickade mig till en ögonläkare. Läraren blev förvånad över att jag ”läste med näsan”, som han uttryckte det. Undersökningen visade mycket riktigt att jag hade väldigt dålig syn, ­vilket måste åtgärdas med starka glasögon. Märkligt nog hade varken jag själv eller ­någon annan upptäckt min närsynthet innan dess.

Det var ett mirakel

I väntan på mina glasögon lekte jag vidare med Olle. En dags såg Olle att lille Peter från bottenvåningen hade satt upp en tombola nere på bakgården. Peter gick bara i ­första klass, och nu ville han uppenbarligen försöka få lite extra fickpengar genom att ge bort några av de leksaker han tröttnat på.

På ett litet bord bredvid den stora burken med siffror stod nallar, bilar, bollar, ett troll med taggigt hår och en apa i filt på rad. Apan tycktes mig vara väldigt speciell, och när jag kom på nära håll och studerade den noggrant gick det upp för mig att jag väldigt gärna skulle vilja vinna den. Den var handsydd och unik.

Olle och jag köpte några lotter, men vi fick bara nitlotter och vann ingenting. Medan vi stod där såg vi att andra köpte lotter och vann leksaker.

Till sist lämnade vi tombolan, och medan vi lekte i närheten sa jag till Olle att jag verkligen ville ha den där apan. Några timmar senare passerade vi Peters tombola igen, och nu var det bara ett pris kvar, nämligen apan.

– Jag skulle vilja köpa en lott till, sa Olle till Peter, som sedan lät honom ta en lott ur burken.

– Vad fick du? frågade Peter.

– Nummer 13! svarade Olle.

Miraklet skedde, för det var apans nummer! Olle tog apan, varpå vi skyndade iväg igen. När Olle och jag kom till hans mammas lägenhet, försåg han mig med den söta apan till min förtjusning. Olle anförtrodde mig nu att han faktiskt inte alls hade fått nummer 13, utan en nia. Han hade nämligen märkt att Peter inte kollade kun­dernas nummer när de läste upp dem.

hushållSå rengör du dina glasögon bäst – och tvättar putsduken

Sa sanningen

Jag behöll apan och när jag kom upp till vår egen lägenhet la jag den på mitt skrivbord. Där satt det bruna, krökta gosedjuret med den lilla, gula bananen i händerna och tittade på mig. Även om jag till en början hade varit glad för det, kände jag mig mer och mer skyldig över att ha skaffat den genom att luras.

Till sist tog jag med apan hem till Olle och hans mamma, varefter jag gick och bekände allt för hans mamma. Hon blev upprörd över Olles lilla tilltag, så hon tog apan ifrån mig och lämnade tillbaka den till Peter på bottenvåningen.

Två dagar senare hämtade jag mina nya glasögon hos optikern. Glasen var tjocka med styrkan minus sex och minus åtta. Nu kunde jag för första gången se himlen och de vackra molnen tydligt! Det var skönt, men samtidigt gjorde glasögonen det möjligt för mig att få en bättre överblick över situationen ett par dagar tidigare.

Därmed blev jag övertygad om att även om Olle hade fuskat för min skull, så var det fel gjort. Jag var sannerligen mer klarsynt nu, men Olle och jag fortsatte ändå att vara ­bästa vänner.