Läsarberättelse: När pappa dog förlorade jag även mamma
Jag var sju år när allt förändrades. Året var 1973 och dagen började som vanligt. Det var en onsdag och precis i början av sommarlovet mellan första och andra klass. Pappa skulle till jobbet och mamma och jag skulle ut och handla.
Jag sa hej till pappa och så satte han sig på sin moped för att köra in till sin arbetsplats i stan. Mitt nästa minne från den dagen var att mamma och jag stod i en affär. Två uniformsklädda poliser kom fram till oss och sa till mamma att något hade hänt och att hon skulle följa med. Jag blev på ett eller sannat sätt hemtransporterad till våra snälla, äldre grannar.
Där var jag kvar hela långa dagen. Jag satt och tittade ut genom fönstret där ljuset långsamt försvann och dagen gled över i natt.
Så kom mamma in genom dörren. Hennes ögon var livlösa då hon tittade på mig och sa:
– Du har ingen pappa längre.
Pappa dog i en trafikolycka
Från det ögonblicket blev ingenting som förr. Pappa hade varit inblandad i en trafikolycka, men sorgen och saknaden efter honom var ingenting vi pratade om. På den tiden erbjöds man inte psykologhjälp eller terapi och den allmänna uppfattningen var nog snarare att det skulle tigas ihjäl.
På hösten flyttade vi till andra änden av landet för där bodde mammas familj. Men skolan som var närmast vårt nya hem hade dåligt rykte, så mamma bestämde att jag skulle gå i en annan skola som låg flera kilometer från bostaden. De flesta eleverna här kom från välbeställda hem så redan där skilde jag ut mig.
Mamma följde med mig den första dagen och jag bad henne enträget om att inte gå ifrån mig och höll hårt i hennes jacka. Hon lämnade mig i klassrummet, slet mina händer från sin jacka och gick tyst sin väg.
Jag såg att hon stannade utanför och tittade in genom den lilla rutan i dörren. Hon såg ledsen ut men jag hade själv fullt upp med att inte börja gråta.
Redan första rasten låg jag på rygg på golvet medan en annan flicka satt ovanpå mig. Men efter bara en minut reste hon sig upp och sträckte fram handen.
– Jag var ju tvungen att ta reda på om jag fortfarande är starkast i klassen, sa hon.
Kände mig ensam och utsatt
Så hade hon konstaterat att jag bara var en svag mes och inget hot och hon besvärade mig aldrig mer.
Några dagar senare skulle jag själv ta bussen till skolan. Det gjorde mig nervös för tänk om jag kom för sent eller blev retad på bussen.
Det var oväsen, skratt och prat på bussen och jag försökte hitta en ledig plats.
– Vill du sitta här? ljöd plöstligt en liten röst och en hand drog i min jacka.
Förvånad tittade jag ner på en flicka med glasögon
– Du är hon, den nya, va? Vi går i samma klass, fortsatte hon.
Först då mindes jag att hon satt längst ner i klassrummet. Jag hade aldrig hört henne säga något innan. Jag satte mig bredvid henne och hon berättade snabbt att hon tog bussen varje morgon och att hon kunde hålla platsen bredvid sig till mig. Jag såg tacksamt på henne och när vi gick av bussen tog hon min hand.
Träffade en ny vän
Min nya vän och jag höll ihop och förblev vänner i många år framöver. Hon var ljuset i min helt och hållet förändrade tillvaro, för då pappa dog förlorade jag inte bara honom, utan också mitt hem, min skola och på sätt och vis även min mamma.
Idag tänker jag att även om mamma några år senare ingick ett nytt äktenskap, blev hon aldrig riktigt sig själv igen. Det kostar på att förlora någon man älskar. Det kan jag skriva under på.
Elsa