Läsarberättelse: När han skilt sig ångrade jag mitt löfte
Jag har alltid avskytt otrohet, och tänkt att jag själv aldrig skulle sjunka så lågt, även om jag fick problem i äktenskapet. Men teori är en sak och verklighet en annan, och faktum är att jag bedrog min man Kenneth våren 2016.
Jag var 41 år då och vårt äktenskap var nere i en djup svacka. Kenneth hade varit arbetslös i över ett år och vi hade bråkat mycket, inte minst om ekonomin. Vi gjorde vårt bästa för att behärska oss när våra döttrar på 12 och 14 år var hemma, men de förstod säkert att vi hade problem.
Se också: 5 typer av otrohet
I april 2016 var jag och två kollegor på en femdagars it-kurs med övernattning. Bredvid mig i undervisningssalen satt en man som hade lite problem med att ta till sig allt det nya. Han hette Nils och såg både bra och trevlig ut, med tjockt, gråsprängt hår och mörka ögon. Det föll sig naturligt att jag hjälpte honom. När jag visade honom handgreppen befann vi oss nära varandra rent fysiskt, och attraktionen slog gnistor när vi råkade röra vid varandras händer.
Nils var gift med Bitte och hade en son på 11 och en dotter på 17, visade det sig. Redan den första kvällen sa vi godnatt till varandra med en alltför lång kram, och jag låg vaken större delen av natten och tänkte på Nils.
Onsdag natt sov vi tillsammans. Det kändes som om vi var gjorda för varandra och jag var galet attraherad av honom. Jag skäms över att erkänna det, men jag tänkte inte så mycket på Kenneth och flickorna därhemma, utan var mer upptagen med att se till att mina två kollegor absolut inte fick misstänka något. Natten mellan torsdagen och fredagen tillbringade vi också tillsammans, jag och Nils, och ända in i det sista klamrade vi oss fast vid varandra och utväxlade heta kärleksförklaringar i gryningsljuset.
När jag kom hem igen på fredagskvällen kändes det som om jag hade varit borta ett år. Jag vakade som en hök över min mobil och det enda jag kunde tänka på var när jag skulle höra av Nils igen.
Det kom jag att göra ofta, och varje gång gick jag in på toaletten och låste dörren innan jag svarade.
Träffar på motell
Vi bodde tolv mil från varandra, och vi träffades två gånger på ett motell som låg på halva vägen. Jag var fortfarande förälskad i Nils och var säker på att han och jag skulle ha blivit lyckliga tillsammans om vi mötts tidigare i livet. Men nu var verkligheten sådan att vi båda var gifta och hade familjer, och min egna lögner började tära på mig. Nils höll mig tätt intill sig i den billiga motellsängen och viskade att han inte kunde lämna sin familj eftersom hans fru precis diagnostiserats med en allvarlig sjukdom. Faktiskt blev jag lite lättad. Innan vi skildes åt grät vi båda en skvätt och svor varandra evig kärlek.
– Vet vet, kanske en dag …, viskade Nils i mitt öra, fram tills dess tror jag att vi måste hålla oss ifrån varandra helt.
– Du har rätt, viskade jag tillbaka, och ja, kanske en dag …
Precis som vi bestämt så varken skrev vi till varandra eller ringdes vid efter detta sista möte, och jag återgick till att vara den jag varit före kursen. I början tänkte jag en del på Nils, men det klingade av, och redan julen 2016 kunde jag inte längre förstå vad som farit i mig.
Min affär hade egentligen inte belastat mitt och Kenneths förhållande, men heller inte hjälpt. Det var fortfarande dåligt mellan oss, och vi hade inget annat än huset och flickorna gemensamt. Vi sov i varsin ände av sängen och rörde aldrig vid varandra. Sommaren 2017 enades vi om att det var bäst att gå skilda vägar.
Flickorna tog nyheten om skilsmässan bra, och blev nog heller inte så förvånade. Under de följande månaderna hade jag fullt upp med att bygga upp mitt nya liv. Det underlättade att vi snabbt fick sålt vårt hus. Jag hittade en fin fyrarummare, och kommunikationen med Kenneth fungerade bättre än den gjort tidigare. Jag tänkte sällan på Nils, men när jag gjorde det skakade jag på huvudet åt mig själv. Nu framstod vår affär närmast som pinsam och snuskig, och ett år efter uppbrottet med Kenneth kändes det som något som skett i ett annat liv.
En kväll när jag precis lagt mig och låg och såg en film på min iPad, fick jag ett långt meddelande från Nils. Han skrev att Bitte nu var på bättringsvägen från sin sjukdom, och att han bett henne om skilsmässa. Han hade upptäckt att jag flyttat ifrån Kenneth och han skrev att han verkligen såg fram emot en framtid med mig. ”Det har inte gått en dag, en timme, en minut eller en sekund då jag inte tänkt på dig”, läste jag på skärmen. ”Nu har dagen äntligen kommit, då vi kan vara öppna med vår kärlek och leva livet tillsammans fullt ut.”
Jag fick värsta hjärtklappningen, och inte på ett positivt sätt. De känslorna hade jag ju inte för honom nu. Istället tyckte jag närmast att hans stora ord var frånstötande, och jag kände att jag varken hade lust att träffa honom eller återuppta vårt förhållande.
Sömnlösa nätter
Nils skrev till mig ytterligare tre gånger den kvällen, för jag fick formulerat ett svar som inte var vad han hoppats på, och han gav mig dåligt samvete när han lät det skina igenom att han lämnat sin familj för min skull. Jag blev väldigt illa berörd, för jag mindes ju vad vi lovat varandra. Men jag hade ju varit galet förälskad och inte vid mina sinnens fulla bruk, och jag hade antagit att detsamma gällde honom. Och nu hade den förälskelsen gått över för min del.
Jag skickade ett återhållet svar som bland annat gick ut på att mitt fokus framöver fortfarande måste vara flickorna, och att få dem att anpassa sig till den nya situationen. Återigen ljög jag, och det hatade jag.
Han frågade när jag trodde att vi kunde ses, och då svarade jag undvikande att han måste ge mig lite tid. Nils skrev genast tillbaka att han skulle ge mig all tid jag behövde, för han skulle aldrig sluta älska mig.
Nu följde en rad sömnlösa nätter. Under dagtid kunde jag för det mesta hålla det hela ifrån mig, men när mörkret lagt sig och jag skulle sova infann sig alla möjliga hemska tankar. Det var mitt fel att Nils hade lämnat sin familj, det hade hänt på grund av vad jag sagt och lovat honom. Nu förstod jag inte längre vad som farit i mig, och inte heller vad jag sett i Nils.
Endast på grund av en mycket lycklig tillfällighet kom jag på att han ljög. En vecka hade gått sedan han först skrivit till mig om uppbrottet med Bitte, och han hörde av sig flera gånger om dagen och pressade på om att ses. Jag visste att jag skulle bli tvungen att avvisa honom klart och tydligt en gång för alla, men jag sköt upp det hela tiden.
Så frågade en av de två kollegor som jag varit på kurs ihop med hur det egentligen var med mig, för jag var ju inte alls mitt vanliga jag. Plötsligt bara vällde allt ur mig. Min kollega blev otroligt förvånad för hon hade inte anat något alls under kursen. Däremot visste hon saker om Nils skilsmässa, för hon hade kontakt med en av hans kollegor som också varit med på kursen. Via henne hade min arbetskamrat hört att det överhuvudtaget inte var Nils som lämnat Bitte. Tvärtom var det hon som bett honom om skilsmässa, när det stod klart att hon skulle repa sig från sin sjukdom.
– Så du är inte alls skyldig honom något, sa min kollega, blinkade och tillade:
– Inget annat än vanlig respekt och hövlighet.
Jag blev så lättad att jag närmast svävade hem från jobbet den dagen, och jag var bestämt också både hövlig och respektfull när jag samma kväll ringde Nils och sa att vi inte skulle ha mer med varandra att göra. Jag ville inte hänga ut min kollega, så därför nämnde jag inte vad hon sagt, men nu kände jag mig mycket tryggare med att avvisa honom.
Nils blev både sur och arg och kanske även besviken, men jag blockerade honom på Messenger och på mobilen, och lyckligtvis har jag inte hört av honom mer sedan.
Idag är jag fortfarande singel, men trivs fint med det. Och om någon skulle fråga mig om min syn på otrohet, så skulle jag svara att det aldrig kommer något gott ur det.
/Lisa