Faye: Mobbningen löstes på ett oväntat sätt

Efter reklamen: Se också: Organisationen Tjejzonen: ”Våga fråga”

Jag satt på mitt hemmakontor när jag hörde ytterdörren öppnas. Mina fingrar stannade över tangentbordet mitt i en mening. Jag lyssnade spänt på ljudet av min sons skolväska som slog i golvet. Eller – det var ljuden som följde efteråt som jag lyssnade efter. Skulle han komma in till mig? Eller smyga in på sitt rum utan ett ljud?

Förr i tiden skulle min sons prat nå mitt kontor innan han ens gjorde det själv. Tobias hade alltid haft så mycket att berätta att han knappt hann stänga dörren efter sig innan han började. Han brukade ofta ha vänner med sig hem, särskilt Karl, som han hade lekt med sedan förskolan.

Men för några veckor sedan blev han och Karl ovänner. Och det hade påverkat min son hårt. Han hade blivit tyst och tillbakadragen, isolerade sig och hade ont i magen.

Min man Jakob sa att han säkert bara var på väg in i puberteten. Jakob kände allt för väl till tonåringar och humörsvängningar, för hans egen son från en tidigare relation, 17-årige Marcus, kunde vara ganska besvärlig.

Men Tobias var trots allt bara tio år, och hans personlighet låg så långt ifrån Marcus att jag inte kunde förstå hur Jakob kunde jämföra dem.

Mobbningen av dottern fick Agnetha att ta itu med sitt förflutna.

relationerAgnetha: Jag var en mobbare

Jag blev själv mobbad

Försiktigt knackade jag på Tobias dörr och gick in. Hoppet om en bra dag sjönk som ett sandslott i regnet när jag återigen hittade honom liggande på sängen med ansiktet nergrävt i kudden. Jag satte mig bredvid och la handen på hans rygg.

– Vad är det som är fel? frågade jag.

Jag fick inget svar, bara ett hulkande ljud från djupt inne i kudden. Tankarna for runt i mitt huvud. Var det fortfarande Karl som var problemet? Hade han blivit tillrättavisad i skolan? Eller hade han blivit retad? Jag böjde mig ner och kysste honom på huvudet.

– Det är bara de andra killarna i klassen … snörvlade han.

Mitt hjärta började slå snabbare. Vad menade han med det?

Jag tänkte ibland på min egen skoltid. Hur många gånger hade jag inte legat och gråtit på min säng på samma sätt? Hur många gånger hade jag inte sagt en liknande fras? ”De andra tjejerna …”

Mina första sju år i grundskolan präglades av mobbning och en överväldigande känsla av ensamhet. Tjejerna i min klass hade varit mycket hårda mot mig. Jag bad mina föräldrar om att få byta skola, men det var först när vi flyttade till en annan stad i åttan och jag därför bytte skola, som mobbningen lugnade sig och jag fick vänner.

– Karl är dum. Han var min kompis, men nu har han fått alla killarna i klassen på sin sida, sa Tobias.

Det visade sig att de hade börjat kalla min son elaka namn och i dag på väg hem från skolan hade en av dem jagat honom.

– Ingen vill vara med mig längre. Jag hatar skolan och jag hatar dem! Jag vill inte dit längre, mamma!

Irriterad på styvsonen

Synen av min sons rödgråtna ansikte framkallade minnen från min egen skoltid så tydligt att det gjorde ont. Jag visste exakt hur han kände det. Det han beskrev lät som mobbning i mina öron, och jag började genast fundera på hur jag skulle hjälpa honom.

– Kanske borde jag ringa till Karls mamma? Eller be klassläraren ta upp det i klassen? funderade jag högt när vi åt middag.

– Det är ju det dummaste du kan göra, sa Marcus med munnen full av mat. Ingen vill vara en skvallerbytta. Låt dem lösa det själva.

Jag gav min styvson en irriterad blick. Min fråga var inte riktad till honom och jag var ärligt talat inte intresserad av hans åsikt. Marcus hade aldrig haft problem med att skaffa vänner, så vad visste han om den här saken?

Antingen märkte Marcus inte min irritation eller så brydde han sig inte. I alla fall vände han sig nu direkt till Tobias:

– Jag förstår att du blir ledsen, men du måste få dem att förstå att de inte kan bara köra runt med dig. Strunta i dem. Hitta några nya vänner. Skolan är väl full av killar?

Jag suckade. Hans enkla tonårsvisdom …

Men jag såg med oro hur Tobias blick fästes vid hans halvbror.

– Om det var så lätt hade han nog redan gjort det, morrade jag.

En läsarberättelse om hur mycket mobbning kan förstöra.

relationerLäsarberättelse: Mobbningen gjorde mig rädd och osäker

Ville byta skola

När Jakob och jag äntligen blev ensamma konfronterade Jakob mig med min ton mot Marcus. Det var inte okej att prata så hårt till hans son. Jag försvarade mig med att Marcus nästan hade fått det att låta som om det var Tobias eget val att bli mobbad. Som om han var problemet och inte de andra.

– Han försöker bara hjälpa till, invände Jakob.

Jag svarade att jag tyckte vi skulle koncentrera oss på att hitta en lösning på Tobias problem i stället. Men Jakob tyckte vi skulle vänta och se hur det utvecklade sig.

– De blir nog vänner igen. Du vet hur det är med barn, sa han.

Jag sa att det var precis därför jag oroade mig.

– Barn kan vara grymma, och Tobias är känslig. Det här är inte bara oskyldigt retande, Jakob. Det är mobbning, och det måste stoppas, sa jag.

Under de närmaste dagarna var stämningen tryckt. Jakob och jag kunde inte komma överens, vilket ledde till fler gräl. Tobias tjatade på mig om att få byta skola, för jag hade ju själv sagt att det var det bästa som hade hänt mig.

Jag kände mig ledsen för min sons skull. Och arg. Jag visste att jag var tvungen att kontakta hans klasslärare. Men det gav inget resultat. Hon sa att hon visserligen höll ögonen på killgruppen men att det inte var ovanligt att det skedde några omflyttningar i hierarkin bland barnen, så hon tyckte inte att jag skulle oroa mig. Hennes ord hade dock motsatt effekt.

– Om de inte tänker göra något måste vi hitta en annan skola. Jag vill inte att han ska gå igenom samma sak som jag gjorde, sa jag på kvällen när Tobias hade gått in på sitt rum för att göra läxor.

– Allvarligt talat, menar ni det?

Marcus tittade på oss som om vi hade meddelat att vi skulle sälja huset och flytta till månen. Jag sa att det var precis vad vi skulle göra, varpå hans axlar föll hopplöst ner.

– Men om det blir samma sak på nästa ställe? Ska han då flytta igen? Kanske borde ni i stället hjälpa Tobias att själv tackla det?

Innan jag hann protestera såg Marcus på sin far:

– Ärligt talat, pappa. Du har alltid sagt till mig att det var bäst om jag kunde lösa problemen själv …

Hörde vårat bråk

Jag reste mig och slog näven i bordet. Jakob och jag skulle klara det här själva, så ville han vara snäll och hålla sig utanför? Marcus reste sig och smällde igen dörren. Jakob såg argt på mig.

– Jag vet att det här tar hårt på dig, men det ska ju inte gå ut över Marcus. Han försöker bara hjälpa till.

Jag snäste till. Kanske var det så, men jag vägrade att diskutera mina uppfostringsmetoder med en tonåring. Och så bråkade vi igen. Bråket slutade dock abrupt när en späd röst hördes från dörren.

– Är det på grund av mig ni bråkar?

Åh herregud. Jag hade inte sett Tobias. Jag försäkrade honom om att det inte var hans fel. Men han sprang iväg – in till Marcus.

Klockan 21 kom Marcus ut och sa att Tobias hade somnat på hans säng. Skulle det vara okej om de sov tillsammans i natt? Jag nickade, för jag orkade inte bråka mer. I stället frågade jag bara vad de hade pratat om. Marcus ryckte lite förläget på axlarna.

– Allt. Skolan och sådant. Jag tror att han är ok med att gå till skolan i morgon, sa Marcus innan han smög in till sig själv igen.

Tog kontrollen

Nästa morgon gick Tobias upp som han skulle, och till min förvåning klagade han inte över magont. Han sa att Marcus hade erbjudit sig att följa med honom till skolan. Fick han det? Jakob ryckte bara på axlarna och sa att det skulle vara trevligt. Jag såg nog bara förbluffad ut.

Från den dagen gick det sakta men säkert framåt. Även om Tobias fortfarande ibland såg bedrövad ut gick han till skolan varje dag. Men han grät inte längre. I stället tillbringade han en del tid med Marcus.

Veckan efter följdes dunset från hans skolväska av ett högt ”hej, mamma!” Tobias berättade försiktigt att han trodde att han hade fått en ny vän. Anton som gick i femte klass. Vilken förändring från de senaste veckorna! Men oron gnagde fortfarande. Var Anton verkligen en vän? Och vad hade hänt med killarna som retade honom? Som om Tobias kunde läsa mina tankar sa han:

– Marcus råd fungerade faktiskt.

Nyfiken – och fortfarande lite skeptisk – frågade jag vad det gick ut på.

– Bara något om att jag själv skulle ta kontrollen. Att jag kunde försöka hitta några vänner som behandlade mig ordentligt. När jag inte brydde mig om Karl och de andra ville de inte reta mig längre.

Sen stack han igen, för Anton hade frågat om de skulle spela basket. Jag skickade en vänlig, försonande tanke till min bonusson.

Jag hade fruktat att Marcus skulle göra situationen värre för Tobias genom att antyda att han själv var problemet. Men i stället hade Marcus gett Tobias en välbehövlig självförtroendeboost, och han hade klarat sig själv utan vuxnas inblandning.

Jag måste nog inse att jag var lite för snabb att måla fan på väggen. För Marcus hade ju rätt. Ett skolbyte skulle inte nödvändigtvis ha löst problemen. Nej, den här gången var lite uppmuntran en bättre lösning.

I morgon fyller Marcus 18 år. Han är på väg att bli vuxen. Och han har vuxna synpunkter som man faktiskt kan lyssna på. Jag tycker faktiskt att han förtjänar en ursäkt. Och en stor bit av sin favoritkaka.