Läsarberättelse: Mina döttrar räddade mig
När det kommer till familjens årliga firande turas vi om. Förra året var det Mona, Stefans syster, som arrangerade allt och hon hade tagit i för kung och fosterland. Allt från konfekt till pynt hade hon tillverkat från grunden och alla imponerades.
– Ja, men jag älskar ju att ställa till med fest, sa Mona.
– Det var jättefin, sa Stefan när vi körde hem och våra tvillingar Sara och Sofia på 10 år instämde:
– Den där dukningen var så häftigt! Kan inte vi göra så nästa år?
– Vi kan ju försöka sa jag väl medveten om att min kreativa förmåga inte skulle räcka till.
Men vi försöker, tänkte jag optimistiskt.
Men min optimism försvann snabbt. Året som följde blev tufft. Stefan fick virus på balansnerven och det tog nästan hela året för honom att komma i form. Under tiden fick han erkänna att jobbet som butikschef blev alltför påfrestande och sa upp sig. Men det var inte så lätt att skaffa ett nytt och till sist fick han ta nattarbete inom livsmedelsindustrin. Vår ekonomi var körd i botten.
Det är okej, mamma. Sofia och jag kan hjälpa dig.
Situationen blev inte bättre av att jag blev förbigången på min arbetsplats. Tjänsten som jag trodde jag skulle få gick till en annan. Min arbetsglädje försvann.
Det närmade sig tid för vår årliga tillställning och jag var trött och uppgiven. Flickorna märkte det.
– När ska vi baka? undrade de. Och pynta? Vi skulle ju göra en sådan där festlig dukning, som faster Mona hade förra året.
– Ja, ja vi får se, sa jag, men jag visste att det skulle bli en mager tillställning för vår ekonomi tillät inget överdåd och vi hade knappt råd med maten.
Jag försökte prata med Stefan men la ner det. Han var känslig för stress och all hans energi gick åt till nattarbetet. Men jag var inte medveten om hur sliten jag själv var förrän Sara med allvarlig min satte sig mitt emot mig vid köksbordet och frågade.
– Mamma, är du ledsen? Ser du inte alls fram emot att ha gäster?
Jag öppnade munnen för att säga att självklart gjorde jag det, men det kom inga ord, bara tårar.
Sara kom fram till mig, jag kramade henne och viskade:
– Förlåt, jag är bara så trött.
Min dotter tröstade mig.
– Det är okej, mamma. Sofia och jag kan hjälpa dig. Vi kan fixa det i år.
Jag log genom tårarna. Flickorna hade fått klara mycket själva när Stefan var sjuk och det gjorde ont att se hur Sara tog på sig ansvaret.
– Får vi pynta? Om du tar fram sakerna så ordnar Sofia och jag resten.
Det var Monas insats förra året som spökade.
Jag gjorde en snabbanalys av situationen och kom fram till att det var Monas insats förra året som spökade. Allt hade varit så fint och innerst inne närde jag en önskan om att leva upp till hennes standard. Men så skakade jag på huvudet åt mig själv. Livet var svårt nog just nu och mina döttrar erbjöd sig att hjälpa mig. Varför skulle jag då tävla med Mona?
–Självklart får ni det, sa jag. Flickorna gav upp ett glädjetjut.
–Pynta på ni bara, så gör jag lite fika.
En timma senare var de klara. Det hängde pynt överallt, än här och än där och det såg ärligt talat inte klokt ut, men glädjen i deras ögon gjorde mig varm om hjärtat.
När Stefan kom hem berömde han dem men senare frågade han mig om jag verkligen skulle ha allt det där framme.
Jag ryckte på axlarna.
– Vem bestämmer hur det ska se ut egentligen?
Stefan förstod och jag fick lite energi av det. Alla de här tankarna om att allt skulle vara så himla perfekt hade gjort mig beklämd. Jag beslöt att frångå kraven.
–I år gör vi på ett annat sätt, sa jag.
Jag vet att ni haft det tufft, jag gör gärna maten…
Följande dag gjorde flickorna och jag småkakor och bullar. Saras kanelsnäckor såg inte kloka ut och Saras kakor som skulle föreställa fiskar, ormar och monster verkade göras efter parollen ”ju fulare desto bättre. Resultatet såg galet ut, men det kändes bra.
Men hur skulle jag orka med maten?
–Ring Mona, sa Stefan. Och jag kan faktiskt också göra saker.
Det var skönt att säga som det var. Vi behövde hjälp.
– Jag vet att ni haft det tufft, jag gör gärna maten, sa Mona.
Vårt årliga hålligång blev annorlunda – men finare än på länge. Alla berömde flickorna. Kakorna och bullarna gav upphov till många skratt och pyntet i vardagsrummet påminde om att man inte behövde sträva efter det perfekta. Det blir bra ändå. Mina fina flickor, Mona och resten av familjen hade hjälpt mig så mycket och jag kände både stor tacksamhet och glädje.
/ Marianne