Läsarberättelse: Min väninna förstörde mitt äktenskap
Ingela och jag har känt varandra sedan vi var barn. Vi umgicks i samma kompisgäng och kom bra överens. I tonåren kom vi varandra närmare och blev bättre vänner.
Ingela var rolig och skärpt. Jag gillade henne. Men det fanns tillfällen när hennes skämt gick över gränsen. Hon hade ingenting emot att skämta på andras bekostnad, tvärtom. Hon skrattade när andra människor gjorde bort sig och hon drog sig inte för att göra dem till åtlöje.
Det hände att hon använde mig som sin driftkucku, även om det var sällan. Det kunde vara att hon gjorde bort mig inför en kille jag var intresserad av, berättade något pinsamt om mig som att jag snarkade eller hade fått en finne på något intimt ställe. Sånt som känns jobbigt när man är en förälskad tonåring…
Var genuint elak
Jag sa att jag blev ledsen när hon gjorde så där och då verkade hon uppriktigt ångerfull. Ändå gjorde hon om det. Jag förstod att det fanns något genuint elakt hos henne, och värre blev det.
När jag blev tillsammans med min första pojkvän gjorde hon allt för att ta honom ifrån mig, och till sist lyckades hon. Hon var charmig, och de flesta killar föll för henne, så även han. Men när han väl gjort slut med mig tröttnade hon.
Jag visste att Ingela levde i en stökig familj och hade det ganska tufft. Själv hade jag kärleksfulla och skötsamma föräldrar och en lycklig barndom. Därför hade jag medkänsla med henne.
Men efter det som hände med Jonny gled vi isär. Jag var inte längre trygg med henne, och även om den olyckliga kärleken gick över ganska snabbt – som den ju gör i den åldern – så bleknade inte min misstro mot Ingela.
När hon ville att vi skulle träffas och hitta på saker tillsammans sa jag nej. Till sist försökte hon inte mer, utan började umgås med andra kompisar.
Lättnad att slippa
Jag insåg ganska snart att det var en lättnad att inte längre ha henne i min närhet. Jag blev tryggare, gladare, mer tillitsfull och framför allt behövde jag inte vara på min vakt hela tiden.
I tjugoårsåldern flyttade Ingela från stan. Jag saknade henne inte utan föstod att hon var vad man idag kallar en ”energitjuv”.
Men några år senare, när jag gift mig och fått mitt första barn, ringde hon upp mig helt oväntat. Hon berättade att hon hade ”ställt till det” för sig i Stockholm, och behövde någonstans att bo tillfälligt. Kunde jag ställa upp?
Jag var tveksam, men gick ändå med på att hon kunde få sova på soffan en natt.
Min man var bortrest tillsammans med vår son och jag kände mig lite ensam.
Ville hjälpa henne
När hon väl dök upp var hon betydligt mer ödmjuk och vänlig än jag mindes henne och jag greps av medkänsla när hon berättade att hon råkat ut för en dominant och kontrollerande man som hon nu lämnat. Hon verkade så uppriven att mina gamla negativa känslor försvann.
Jag kände att jag ville hjälpa henne.
Så efter ett kort telefonsamtal med min man, då jag berättade om henne och hennes situation, beslutade Magnus och jag tillsammans att hon skulle få bo hos oss ett par veckor.
Tillvaron slog sönder
Allt gick jättebra den första tiden. Magnus och Ingela kom bra överens och Ingela ställde verkligen upp som tack för att hon fick bo hos oss. Hon diskade, städade och lagade mat och satt till och med barnvakt åt Robin ett par kvällar för att Magnus och jag skulle kunna gå ut.
Men så en kväll, när jag kom hem från jobbet, upptäckte jag att Ingela och Magnus vänslades i soffan. Det kom som en chock för mig, det kändes som om hela min tillvaro slogs sönder där och då.
Och så blev det. Magnus försökte förklara. Ingela hade tagit första steget, visat intresse, satt sig intill honom, börjat kramas …
Jag tvivlade inte på att han talade sanning, men det spelade ingen roll. Om han verkligen hade älskat mig hade Ingela kunnat springa naken framför ögonen på honom. Han skulle ändå inte ha fallit för henne.
Jag sa att jag ville skiljas och bad honom flytta ut redan nästa dag.
Singelmamma
Magnus skaffade en ny bostad, vi hade delad vårdnad om Robin och jag fann mig snart till rätta som singelmamma. Och det förblev jag under flera år. Inte förrän Robin var sju träffade jag den man som jag idag är gift med. Nu har vi varit gifta i tio år och Robin har fått två systrar. Vi är en stor, bullrig och lycklig familj.
Ingela passerar förbi i mitt liv ibland, men enbart på avstånd. Jag litar på David, men inte på henne och vill inte utsätta mig för hennes egendomliga beteende.
Går bakom ryggen
Ryktesvägen hör jag historier om hennes uppförande och jag kan bara nicka igenkännande. Jag tycker det är jättetråkigt att hon har det svårt, men det går inte att ha en väninna som går bakom ryggen på en och beter sig illa.
Jag hoppas att Ingela ska kunna reda ut sina problem en dag, men jag kommer aldrig att släppa in henne i mitt liv igen.
/Karin
Foto:Shuttertock/TT (Bilden är arrangerad)