Läsarberättelse: Min son var rädd att mista arvet
Jag hade sett fram emot min väninnas 70-årsfest, men att den skulle bli så lyckad hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat ana. Jag som varit änka i 30 år hade gett upp hoppet om en ny kärlek, särskilt sedan jag passerat 70.
Min dotter Cilla och hennes man bodde i närheten och min son Mikael hade flyttat till en gård i England, som hans engelska fru skulle få ärva en dag.
Själv bodde jag i villan som jag och Per köpt tio år innan han dog. Det hade varit en härlig tid. Jag väntade Cilla när vi flyttade och två år senare kom Mikael. När Cilla var 12 och Mikael 10 dog Per i cancer. Åren som följde var tuffa, jag slet hårt men var ändå lycklig, även om jag ibland drömde om en ny kärlek.
Sigfrid drog ut stolen vid festbordet och sa med ett varmt leende:
– Hej! Jag ska vara din bordsherre i kväll!
Jag var inte beredd på att hjärtat skulle slå volter. Vi föll handlöst för varandra. Sigfrid bodde i ett mycket enkelt hus vid havet. Han hade tre rum och kök och bara det nödvändigaste. Det fanns inte ens en tv. Med en storslagen havsutsikt hade man ingen lust att se på tv. Jag kände mig mycket lyckligare där hos honom än hemma i villakomforten.
Sålde villan trots protester
Efter ett halvår bestämde jag mig för att sälja villan och flytta hem till Sigfrid.
– Jag har målat stolen vi köpte på loppis blå, samma färg som dina ögon, sa Sigfrid när jag flyttade in och jag kände mig så välkommen.
Stolen var det enda nya vi behövde. Det var en befrielse att slippa alla grejer.
När jag ringde mina barn och berättade om flytten och att de kunde hämta vad de ville i huset blev Cilla glad för min skull och ville gärna ha en gammal fåtölj, men Mikael blev sur.
– Cilla kan lätt hämta allt hon vill, men hur ska jag kunna hämta något? Och hur blir det med pengarna för villan? Ska du lägga dem på Sigfrid och hans dotter så vi inte får något arv?
Jag höll på att ramla av stolen. Var detta min son? Hur hade han blivit så girig? Jag fick samla mig i dagar innan jag kunde ringa igen. Min första impuls var att låta bli att bli lycklig för Mikaels skull, men sedan kom jag till sans.
– Mikael, älskade unge. Jag tycker att du ska hälsa på och samtidigt se om det är något du vill ha i villan. Det är en gåva, du kan tacka ja eller nej, men inte kräva något.
– Men Cilla har ju …
– Jag har lagt tusentals kronor på att hälsa på dig i England, ska jag kräva tillbaka dem då? Även ett eventuellt arv är en gåva. Alla pengar jag äger har jag slitit ihop. Vill jag göra av med dem innan jag dör så får du finna dig i det. Det är min rätt! Du ska inte räkna in pengar som inte är dina, sa jag lugnt och vänligt.
Kontroll över sina egna pengar
Mikael surade, men kom till Sverige och träffade Sigfrid. Han mjuknade något. När han åkt hem och huset var sålt, sa jag till Sigfrid:
– Du lagar god mat, jag lagar god mat, men din dotter Klara är en fantastisk kock. Jag vill hjälpa henne med pengar så hon kan gå kockutbildningen hon drömt om.
Jag övertalade Klara att ta emot pengarna. Sedan övertalade jag Sigfrid att följa med på en kryssning till Färöarna, Shetlandsöarna och Island. Och när Cilla berättade att de väntade smått köpte jag en fin barnvagn. Det var underbart att kunna bestämma över mina pengar, nu och i framtiden och tänka på min egen lycka utan att få dåligt samvete.
/Ulla
Foto: Shutterstock/TT