Läsarberättelse: Min son blev sviken av sin pappa

Vi ingick inget avtal om umgänge när vi skilde oss, och Jesper lyste med sin frånvaro under hela Emils uppväxt. När han väl avtalade med sin son om att träffas så slutade det oftast i besvikelse.

– Mamma, tror du att pappa kommer?

Emil, som då var 15 år, såg frågande på mig med flackande blick. Jag hade väntat på frågan ända sedan vi gått upp i morse. Emil hade varit tankfull hela dagen och knappt sagt ett ord.

Jag satte ifrån mig strykjärnet. Duken jag var i färd med att stryka till Emils konfirmation kunde vänta.

Det gjorde ont i mig när jag tänkte att han nog redan visste vad jag skulle svara.

– Jag vet inte Emil, svarade jag med en suck.

– Det är okej mamma, svarade Emil och ryckte på axlarna.

Han agerar alltid som att han inte bryr sig när hans pappa kommer på tal, men jag vet att det gör ont. Hans fars svek sitter djupt och är svårt att skaka av sig.

Mitt ex hade fler barn

Enda lindringen är, enligt honom själv, att hans halvsyskon förmodligen känner likadant. Jag brukar inte säga emot, även om jag uppfattar en bitter underton.

Emil har en halvbror och en halvsyster som är nästan jämngamla med honom. De har aldrig träffat varandra, och det var inte mer än fyra år sedan både han och jag fick veta att de existerade. Då hade Emils pappa Jesper och jag varit separerade i många år, och den enda kontakt vi hade var om en ekonomisk uppgörelse.

Under åren vi var tillsammans bodde vi i min lägenhet och när vi bröt upp visste jag att Jesper hade det tufft ekonomiskt. Därför kom vi överens om att han skulle få hela utbetalningen av barnbidraget tills han kommit på fötter igen. I utbyte skulle han sedan sätta in en månatlig summa till Emils utbildning på ett konto som jag disponerade.

Men inbetalningarna drog ut på tiden och en dag kom sanningen fram: Jesper hade två barn till som han betalade underhåll för, ett resultat av en tillfällig kontakt som han träffat via jobbet – jobbet som faktiskt var den största anledningen till att vårt förhållande tog slut. Jesper gjorde tidigt klart för mig att han prioriterade sitt jobb framför sin familj.

Jag har skuldkänslor

Jag har aldrig sagt det rakt ut till Emil, men har alltid försökt vara ärlig när han har frågat om sin pappa. Det verkar som att Emil har accepterat att han har halvsyskon och hur läget är, men jag önskar att jag hade kunnat bespara honom allt det här. Och jag känner skuldkänslor över att jag föll för Jespers charm och vältalighet och gav Emil en sådan pappa, även om jag inte kan klandra mig själv för hur Jesper har betett sig.

Jag träffade en ny man, Anders, när Emil var tio år. Han var allt Jesper aldrig hade varit. Anders var trygg och jag kände att jag kunde lita på honom. Han fick snart ett bra förhållande till Emil och de gillar att hitta på saker tillsammans.

Hans far blev en främling

I fjol tackade Emil nej till att göra en resa till Danmark med Jesper för att han hellre ville åka på en fiskeresa med Anders. Jag tror inte att det var för att såra sin pappa, utan snarare för att han hellre tillbringade tid med Anders. Hans pappa hade ju blivit som en främling.

Sedan den händelsen har vi inte hört något från Jesper. Och när inbjudningarna till Emils konfirmation skulle skickas ut grubblade jag på hur vi skulle göra.

Som Emils far hade Jesper rätt till en inbjudan, men jag undrade vad Emils egentliga önskan var? Han ryckte bara på axlarna när jag frågade honom och sa att det inte spelade någon roll för honom hur vi gjorde.

– Okej, då skickar vi en inbjudan, sa jag, utmaningen blir bara att hitta hans adress. Då överraskade Emil mig med att berätta att han mycket väl visste var han bodde.

– Han finns på Facebook och har en offentlig profil, sa han. Men vi är inte vänner där, tillade han snabbt.

Min son fick nog

Inbjudan skickades iväg och sedan tänkte vi inte mer på det. Men nu började Emils konfirmation närma sig och jag förstod att han undrade hur det skulle bli. Medan jag strök duken till festen undrade jag för mig själv om Jesper skulle ställa upp för sin son för en gångs skull.

Plötsligt väcktes jag ur mina tankar av Emil, som stormade in och slog igen ytterdörren efter sig med en smäll. I handen höll han ett öppnat brev.

– Pappa kommer, men bara om hans flickvän också får komma. Hon är förresten gravid, fnös han och knycklade ihop brevet till en boll.

Jag mötte min sons blick och såg en glimt av den vuxne man han höll på att bli.

– Nu får det räcka, sa han med bestämd röst.

– Ja, det får det verkligen, svarade jag.

Vi hade gett Jesper en chans att vara en del av sin sons liv, men han ville bara vara det på sina egna villkor. Och för Emil är det inte tillräckligt.

/Paula

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)