Läsarberättelse: ”Min pojkvän styrde mitt liv”
Jag var bara 18 år när jag träffade Daniel som var 23 år. Han hade en mellanchefsställning på sitt jobb, bodde i en stor bostadsrätt och kunde en massa fina ord. Själv hade jag precis gått ut gymnasiet och jobbade i en klädbutik.
Jag var imponerad och kär och vi flyttade ihop efter bara en kort tid. Daniel gillade att vinna i diskussioner och om jag sa något som han tyckte var dumt så påpekade han det alltid.
I början brydde jag mig inte. Jag har dyslexi och är van vid att folk betraktar mig som lite dum. Men efterhand som jag blev äldre och mognade började jag se på vårt förhållande på ett annat sätt. Det var inte okej att min kille gav mig mindervärdeskomplex. När han tryckte ner mig började jag att säga ifrån och det var han inte van vid.
Blev rädd för honom
Han skällde på mig och det slutade alltid med att jag grät. Men det hindrade honom inte att fortsätta. Han brukade rabbla en lång rad anledningar till varför han borde lämna mig. Jag var likgiltig, lat och en nolla i förhållande till honom.
Daniel var aldrig våldsam, men efterhand började jag bli rädd för honom. När jag var 25 år började jag plugga till sjuksköterska. Jag hade fortfarande mitt jobb i klädbutiken och brukade gå ut med mina väninnor på helgerna. Men det var Daniel som styrde mitt liv.
Han bestämde när jag skulle komma hem på kvällarna och om jag inte kom i tid blev han rasande. Kanske låter det konstigt att jag stannade så länge, men han var ju inte bara elak. Vi hade känt varandra i sju år och han var ofta kärleksfull och omtänksam, men jag var på min vakt och rädd för vad han kunde hitta på.
Flydde till mina föräldrar
Länge övervägde jag att lämna honom och en dag gjorde jag det. Vi stod i köket när det gick upp för honom att jag menade vad jag sa och han kastade en kopp full med kaffe genom rummet. Han klarade inte att det var jag som gjorde slut. Han kallade mig fula saker, slog näven i en dörr och slängde ut mina kläder i trappuppgången.
Jag blev rädd och flydde till mina föräldrar. Jag var lättad, men anade att han skulle hämnas. Och mycket riktigt. Snart var ryktena igång. Daniel påstod att han gått i från mig för att jag var barnslig och inte utvecklades alls.
Självklart blev jag ledsen men samtidigt påminde det mig om varför jag lämnat honom. Jag förtjänade bättre. Några år tidigare hade jag varit med om att bekosta en hel del renoveringsarbeten i Daniels lägenhet. Jag insåg att jag aldrig skulle få igen dem och länge var jag ledsen över de där pengarna.
Modet räddade mig
I dag tänker jag att det var ett lågt pris för att komma därifrån. Det viktigaste var att jag faktiskt vågade lämna honom. Modet inom mig blev räddningen. Det gav mig en ny chans till sund kärlek.
Daniel fick ganska snart en ny flickvän och sedan dess har det inte spridits fler rykten om mig. Jag hoppas han är snällare mot henne än han var mot mig.
Linda