Efter reklamen: Se också: Snabbstickat – dominostickad grytlapp

Trots att jag var gift med en trevlig man åt jag ofta middag ensam. Per hade fullt upp med att hjälpa vänner och släkt med olika projekt, och tyckte att jag borde skaffa en hobby.

– Jamen självklart, jag kommer på lördag förmiddag och hjälper er. Inga problem.

De orden hade jag hört tusen gånger, för min snälla man Per ställde alltid upp för sina vänner, sin bror, våra grannar, kollegor och alla andra som hade behov av en extra hand till nästan vilket projekt som helst.

Jag tyckte om att Per var generös med sin tid och med tjänster. I grund och botten var det ett fint drag och en anledning till att jag föll för honom. Det kunde bara bli lite för mycket av det goda.

Kände mig övergiven

Det fanns i stort sett inte en helg när Per inte skulle iväg och hjälpa någon med det ena eller det andra, och jag började bli lite trött på det. Det fanns ju även saker som behövde fixas hemma hos oss, men det fick snällt komma
i andra hand.

Fasaden behövde målas, och detsamma gällde flaggstången. Den del av trädgården, som vi för längde sedan hade bestämt att jag skulle ha som köksträdgård, var nu igenvuxen eftersom Per aldrig hade tid att klippa gräset. Det fanns stort och smått i vårt hus och trädgård, som behövde uppmärksamhet.

Det gjorde för övrigt jag själv också. Det var inte så länge sedan som vår yngsta hade flyttat hemifrån, och det hade lämnat mig med en underligt tom känsla när jag kom hem från jobbet och ingen behövde mig. Jag saknade både sällskapet och de förpliktelser som kommer med att ha en tonåring i huset.

Om Per bara hade funnits där, men det gjorde han sällan. Jag kände inte för att stå och laga middag till en man som kom hem sent på kvällen eftersom han lovat att åka förbi den ena eller den andra som behövde hjälp. Därför gjorde jag mig bara en liten leverpastejsmörgås, som jag kunde äta medan jag kände mig övergiven och ensam.

Inte haft några egna intressen

När jag frågade Per om han inte kunde säga nej emellanåt, så svarade han att det kunde han nog. Men gjorde det aldrig. Ordet nej fanns inte i hans värld. Så vad skulle jag göra?

– Du har ju så många intressen. Kan du inte börja med något som gör dig glad? frågade han en dag, när jag åter beklagade mig.

Det var lätt för honom att säga. Jag var mamma till fyra barn, så de senaste 27 åren hade mitt liv först och främst cirkulerat runt dem, med allt som det innebär. Det hade inte funnits mycket tid till att odla några egna intressen.

Jag funderade ändå på det, och samma kväll gick jag med i en promenadgrupp som jag hittade på Facebook. De träffades varje lördag förmiddag för att gå antingen tre, fem eller sju kilometer. I promenadgruppen träffade jag Åsa, som anordnade stickkafé i det varje onsdag. Där blev jag också medlem.

Per uppmuntrade mig, och jag var nu borta hemifrån ett par gånger i veckan. Men det slutade inte där. Några i stickklubben höll på att arrangera en weekendresa till Tyskland. Jag frågade självklart Per om han ville med, men det kunde han inte då han hade lovat en vän att sätta upp nya takrännor då.

Jag drog alltså till Tyskland med en hel busslast med fina och roliga människor. På resan skickade jag massor av bilder till Per, och han svarade också ett par gånger att det såg trevligt ut.

relationerLäsarberättelse: Jag skämdes för min ensamhet

Kunde inte tro mina öron

När jag kom hem på söndag kväll, så tog han emot mig med varmt te och ostsmörgås. Han sa att min utflykt hade gett honom tid att tänka över saker. Att mina bilder hade fått honom att inse att vi gick miste om att göra saker tillsammans, eftersom han alltid hade fullt upp med att hjälpa andra. Det ville han gärna ändra på.

Jag kunde knappt tro mina öron, men det visade sig snart att han hade menat det. Han började faktiskt att säga nej till andra.

Kort senare bjöd han ut mig på restaurang, och därefter startade vi en kortklubb tillsammans med några vänner. Sedan dess har vi haft många andra trevliga och gemensamma upplevelser.

Per hjälper fortfarande andra med saker, och jag har fortsatt både med min vandringsgrupp och stickkaféet. Men vi gör även mycket tillsammans så nu är allt i balans, och jag känner mig inte längre ensam i mitt äktenskap.